Finnmarksturen

Sitter och tittar på friidrotts-VM med tårar i ögonen och tänker på Sven Nylander, ni vet, den evige fyran. Han som blev fyra på 400 meter häck på två OS och två VM. Nu är det inte Svens snöpliga fjärdeplatser som frambringar tårarna, utan de kommer för att ögonen fick sig en ohälsosam ögondusch under dagens tävling. Jag gillar inte att köra med glasögon när det är blött, så när man stormar fram i en klunga på blöta grusvägar så får man räkna med lite stänk i ögonen. Varför tänker jag då på Sven Nylander? Det har också med dagens tävling att göra, eftersom jag nu känner mig lite som Sven Nylander. Säsongens fjärde fjärdeplats och jag väntar fortfarande på att få stiga upp på pallen i år.

Men vi tar det från början. Klockan väckte mig 04:15 på hotellrummet i Trysil där vi spenderat de senaste dagarna (med massa härlig cykling för hela familjen). Drygt två timmar senare sitter hela familjen i bilen och vi styr kosan mot Ludvika. Resan på 3 timmar gick bra om man bortser från de tre gånger vi fick stanna för att Signe behövde kräkas. Vet inte om jag ska skylla åksjukan på de norrländska vägarna eller på min körning. Hur som helst kom vi fram till Ludvika i god tid. Mina föräldrar mötte upp oss och vi lämnade barnen hos dem vid deras husbil innan jag och Ulrika begav oss till startområdet.

Efter lite lätt uppvärmning ställde jag mig i startfållan en kvart innan start. Har äntligen kvalat in mig i fålla 1 och då får man en bra startposition även om man är relativt sen till start. Riktigt skönt att sippa den stressen. Det föll ett lätt duggregn och det ryktades om en blöt bana. Det visade sig dock att banan hanterade de senaste dagarnas nederbörd på ett bra sätt och jag hade aldrig problem med greppet med mina Thunder Burt bak och Racing Ralph fram. Dessutom sprack himlen upp och det blev ganska varmt och behagligt. Riktigt bra förhållanden alltså. Starten försenades med ett par minuter så att vi skulle slippa stanna för ett tåg på väg ut ur Ludvika. Starten gick och jag tog en bra position i klungan och försökte hålla koll på min konkurrenter, men när vi skulle passera tågöverfarten efter några minuter var bommarna fortfarande nere. Klungan bromsade in och plötsligt var det massor av cyklister som tog sig uppåt i klungan både till vänster och höger. Som tur var gick bommarna upp igen innan jag ens hade hunnit stanna helt och jag kunde hitta en bra position i klungan igen. In i den inledande backen försökte jag hålla mig vid mina konkurrenter och siktade hela tiden Robert Eliasson, som blev dagen segrare i H40. Eftersom jag  var långt framme redan vid starten slapp jag den värsta hetsen i backen och kunde ganska kontrollerat gå med täten inledningsvis. Det var först på första single track segmentet då klungan sträckes ut ordentligt som det sprack av lite. Jag låg dock fortfarande på en bra position, omkring 25-30e man och hade hyfsat koll på täten i H40.

Fortfarande samlad klunga och kontrollerat ansiktsuttryck.

Fick slita ordentligt för att hänga med täten. 

  

Så småningom sprack det även bakom mig och vi blev en andraklunga på drygt 10 pers. Vi var fyra H40 cyklister i gruppen och jag misstänkte att det inte var någon framför oss, så jag var nöjd med att kunna gå med där. Kändes riktigt bra ibland, men så kom en liten backe och helt plötsligt gick man på rött. Det var dock aldrig någon risk för att jag skulle tappa gruppen…förrän efter ca 2 mil då jag upptäcker att kedjan hoppat av. Försöker lägga på den i farten med handen, men den sitter fastkilad mellan klingan och vevarmen. Fick stanna och tappade 15 sekunder på det, men ännu värre tappade jag klungan som jag låg i. Där försvann täten i H40 tänkte jag, men jag jagar på ändå. Kanske kan komma ifatt på något längre stigpart. Jag jagade på, men det var mest bara lättåkt grusväg och istället för att närma mig klungan framför blev jag istället uppslukad av en klunga bakifrån. Försökte få igång en jakt i den klungan, men det var lite avvaktande körning från de flesta. Gjorde en del av dragjobbet själv, men försökte också spara lite krafter inför alla backar på andra halvan av loppet.

Klungan som jag låg i blev sedan mindre och mindre för varje backe och till slut var vi bra åtta. Vi hade passerat en H40 cyklist, så nu var det bara Eliasson och Martin Nilsson framför mig och så var det jag och en från Luleå CK i min klunga. Jag tampades alltså om en pallpats. I näst sista backen blev det riktigt jobbigt. Jag försökte hålla ryggen på Luleåcyklisten, men tappade ett tiotal meter, som jag förvisso lyckades täppa igen efter backen. Men självförtroendet var lite knäckt och när vi seden gick in under banderollen som visade ”Leos backe 1200m” så var det en kamp att bara ta mig upp till toppen med styrfart. Jag såg delar av min grupp, bland annat Luleåcyklisten och därmed också pallplatsen försvinna bort där på krönet när jag fortfarande hade ett 50-tal meter kvar. Med trötta ben gjorde jag ett försök att gå ikapp efter toppen, men jag hade inte tillräckligt med krafter kvar.

Spurt på idrottsplatsen. Hade inte mycket kraft kvar i benen för att spurta om de två framför mig. 

Efter 68 jobbiga kilometer tog jag mig i mål på en fjärdeplats. Det får jag ändå vara nöjd med, men en pallplats hade ju suttit fint. Istället fick jag se min fru kliva upp på pallen eftersom Ulrika blev 3:a i D40. Nu har vi lämnat Ludvika och Finnmarksturen för i år (om man bortser från alla Strava-analyser av loppet imorgon) och har nu landat i Röda byn på Lindvallen. Här tillbringar vi kommande vecka som avslutas med familjevasan för Ulrika och Edvin och Cykelvasan för mig. Blir att ladda inför det genom en balanserad mängd cykling och vila.

Målgång. Om jag håller ut armbågarna som ett par vingar så kanske jag kan flyga fram...