Västgötaloppet - Avslutning på Långloppscupen

Inför sista deltävlingen i 2016 års MTB Mitsibushi Challange (aka Långloppscupen) låg jag med slagläge på en tredejeplats i cupen för H30-klassen. Ett par av cyklisterna som jag konkurrerade med kom inte till start, så jag hade egentligen bara en cyklist att köra emot. Det var Joel Karlsson från Bålsta CK. Samma Joel som jag spurtslog på Bockstensturen. Det var riktigt jämt mellan oss i cupen, så oavsett placering skulle den som kom först i mål av oss knipa tredjeplatsen i cupen.

Efter avlämning av barnen och övernattning hos svärföräldrarna i Laholm gick jag upp tidigt för att sedan köra de 18 milen till Ulricehamn. Jag ville komma iväg i god tid så att jag skulle hinna placera ut min langningspinnar utmed banan, hämta nummerlappen, byta om och sedan cykla ner till starten innan startfållan öppnade kl 10. Eftersom jag letade efter min plånbok i typ 20 minuter kom jag iväg lite sent från Laholm, så jag hann inte till starten när fållorna öppnades. Kom väl 5-10 minuter för sent, men det var ganska lugnt. La cykeln i tredje led i i min startfålla och kunde klämma mig förbi och stod sedan längst fram i fålla två när starfållorna slogs ihop några minuter innan start.

Tyvärr hann jag inte med någon uppvärmning den här gången heller, vilket är en nackdel när den 78km långa banan börjar med en stigning på 150 höjdmeter. De som står i fålla ett kan värma upp fram till 10 minuter före start utan att riskera att hamna för långt bak i starten. Lite olika förutsättningar, men det är bara att gilla läget när man inte lyckats kvala in till starfålla 1.

Efter stämningsfull nationalsång i härligt cykelväder (ca 19+ och sol) gick startskottet. De första kilometerna gick på asfalt från centrala Ulricehamn upp mot idrottsanläggningen Lassalyckan. Även om det var masterstart gick det fort redan från början, i alla fall för mig som försökte avancera framåt i den utdragna klungan. Jag tog mig framåt och tyckte jag hade läget under kontroll. Farten var hög i backen och det började bli svårt att plocka placeringar. Fältet hade spruckit upp rejält bakom mig och även framför mig bildades det luckor. Jag såg det alldeles för sent och orkade inte gå ikapp tätgruppen utan fick förlita mig på att gruppen jag låg i var stark nog för att kunna köra snabbt och komma ikapp cyklister framför.

Starten. Tror det är min vita hjälm som syns ganska långt uppe till höger mellan en grön och en röd hjälm.

Vi svängde av asfaltvägen och ut på grus- och skogsvägarna som skulle leda oss bort till Lassalyckan och första varvningen efter 8km. Det var ganska lättåkt, men det gick tyvärr ganska långsamt i vår grupp. Jag försökte komma fram och höja farten, men fick ingen hjälp. In mot varvningen såg jag att en stor grupp hade anslutit bakifrån och insåg också att det hade blivit ett stort avstånd framåt, där många av de jag ville köra lika fort som låg, bland annat Mattias Israelssson (ledaren i H30-cupen) och Alex Lapajne. Då hade jag ingen koll på var övriga H30-cyklister befann sig så mitt mål var att köra så fort som möjligt för att plocka in på de som eventuellt låg framför.

Efter varvningen kom vi ut på de första stigarna runt Lassalyckan. Riktigt roliga och fartfyllda stigar som var lagom tekniska. Banan i övrigt var också riktigt rolig. Omväxlande och fartfylld. Många höjdmeter trots väldigt få grusvägsklättringar (som inte är min styrka). Jag gillade banan riktigt mycket. Jag la mig långt fram i klungan som jag visste skulle spricka upp på stigarna. Efter ett tag gick jag fram i täten och gasade på rejält. När vi så småningom kom ut på lite mer lättkörd terräng kunde jag vända mig om och såg att det bara var 4-5 cyklister kvar. Det var bland andra Joel från Bålsta och en H30-cyklist till samt norrmannen Vidar Mehl, som var top 10 på Cykelvasan i år. Det var omöjligt att få fram Joel att dra. Han låg som en igel på mig hela tiden och ödslade ingen onödig energi på att hålla fart i gruppen. Jag ville dock inte bara sikta in mig på sammanställningen i cupen utan ville ha en bra placering i loppet, så jag fortsatte hålla tempo så att vi skulle plocka in på grupper framför oss. Jag fick god hjälp av norrmannen som var riktigt stark på det lite mer lättåkta partierna.

Täten på en av de härliga stigarna kring Lassalyckan

Efter ett tag såg vi oss en liten klunga framför oss och vi fortsatte att bomba på. Efter knappt en timmes körning var vi ikapp klungan på 4-5 cyklister, däribland Alex och Mathias och en till H30-cyklist, nämligen Tobias Evertsson. Nu kändes det ganska hoppfullt igen och jag insåg att vi låg ganska bra till. Trodde vi hade max en H30-cyklist framför oss, så nu handlade det inte bara om fighten mellan mig och Joel om tredjeplatsen i cupen, utan också om riktigt bra placering i deltävlingen.

Västgötaloppets nya bana bjöd på fina miljöer och många härliga stigar

Nu var vi 8-9 starka cyklister som skulle kunna hjälpas åt för att köra ikapp ännu fler framför oss. Men ganska snart kom vi till en brant grusvägsbacke där gruppen drogs ut och det blev lite luckor. Jag tappade till de längst fram och fick sedan jaga ikapp. Vi var återsamlade när vi skulle svänga in på en stig. Jag låg som fyra eller femma när jag kom fel i svängen och gick omkull. Det var i låg fart, så det var ingen fara, men det blev en liten lucka framför mig och jag tappade även någon placering innan jag var  uppe på cykeln igen. Det gick nedför på en slingrig stig och luckan växte framåt. Jag lyckades inte ta mig förbi cyklisten framför innan vi var ute på grusvägen igen. Då var luckan ganska stor och jag började känna mig trött efter grusvägsbacken och kunde inte täppa igen luckan. De två grupperna som nyss hades slagits ihop hade åter splittrats till två, men i andra konstellationer. I den främre låg nu Mattias I, norrmannen och Stefan Hellman (vinnaren i H40-cupen) och i den bakre hade jag sällskap av Alex, Joel och Tobias.

Tätgruppen vid Bergtäkten efter ca 1h cykling. En av många korta uppförsbackar. Denna var på grus annars var det många höjdmeter som avverkades på stig :)

Det var ingen direkt dragvilja i min grupp, så vi tappade mycket på de framför. In mot varvningen på Lassalyckan efter knappt halva loppet hade luckan växt till över minuten och jag såg att en grupp var på väg ikapp oss bakifrån. På stigarna runt Lassalyckan höll jag så högt tempo jag kunde, men så fort vi kom ut på lite mer lättåkt terräng gick det långsammare och de bakom kunde närma sig. Efter knappt 2 timmars cykling var de ikapp och nu gällde det att vara taktiskt. Anledningen till att jag hade hållit hög fart på stigarna var för att försöka skaka av mig Joel och om jag inte lyckas så ska han i alla fall få slita. På grusvägarna låg han bara bakom så där var det svårt att trötta ut honom. Jag hade än så länge inte fått någon större lucka på Joel, men nu när det kom ikapp cyklister så kanske det skulle kunna gå.

Det var starka och snabba cyklister som kom ikapp, bland annat Mattias Lundqvist och Jerry Olsson i H40 samt Stefan Methander och Rolf Svensson som gjorde upp om topp 2 i H50-klassen, Mattias L verkade pigg och gick upp i tät på ett tungt stigparti. Jag såg chansen och hängde på. Jag fick slita ordentligt för att hänga med, men såg att det blivit en lucka bakåt. Joel jagade vilt bakom och luckan blev aldrig så stor så att vi skulle kunna köra i från för gott. Ute på grusvägen samlades vi ihop igen. Jag var ändå hoppfull om att den här typen av attacker skulle kunna funka och att jag tillsammans med någon av de nya i vår grupp skulle kunna rycka ifrån Joel.

Rolf Svensson, Jerry och en hel del goa barn som delar ut dryck vid en av depåerna. Underbart med sådant engageman från barnen i arrangörsföreningen.

Efter en liten svacka på andra timmen, så kände jag mig nu stark igen. Det var lite krampkänning då och då i låren, men inget allvarligt. Min grupp höll nu ganska högt tempo trots att det var lite taktik inblandat. I gruppen gjorde vi upp om pallplaceringar i såväl H30 som H40 samt om segern i H50. Jag blev lite mer avvaktande och lät de andra stå för dragjobbet på grusvägarna, men höll mig långt framme på stigarna. När vi passerat det andra bergspriset med knappt två mil kvar hade jag längre inte några backar att frukta. Nu kunde jag gasa på ordentligt utan att riskera att bli för trött och bli frånåkt i någon backe. Jag tog täten så fort vi skulle in på en lite mer teknisk stig. Jag gav järnet i förhoppning om att det skulle bli en lucka till Joel och helst att jag skulle få med mig någon som kunde hjälpa till med dragjobbet på grusvägarna. Det funkade inte första gången, inte heller andra gången eller tredje, även om det blev en lite större lucka vid något tillfälle. Joel var som en igel på mig hela tiden och så fort det blev en lucka jagade han ikapp mig.

Nu var det inte många kilometer kvar och vi hade kommit ut på grusvägar och skogsvägar igen. Jag visste inte alls hur banan in mot mål såg ut, men trodde att vi inte skulle ha några krävande stigar kvar. Därför siktade jag in mig på att spara lite krut till spurten och la mig nu sist i gruppen som hade blivit mindre. Det var bara det två H50-cyklisterna kvar, Jerry, Joel och jag. Det gick ganska fort och jag var nöjd med att kunna återhämta mig lite inför spurten. Kände att jag var starkast och borde kunna spurta mig förbi Joel och knipa tredjeplatsen i cupen. Var ganska säker på det, men då visste jag inte att det återstod en slingrig stig med ett par kilometer kvar. De två H50-cyklisterna tog täten med Joel tätt bakom. Jerry låg mellan mig och Joel, men det var inget jag oroade mig för. Inte förrän vi kom ikapp en elit-cyklist som hade kroknat rejält. Det var smalt och knixigt och svårt att passera. De tre främsta inklusive Joel tog sig förbi, men Jerry hade det svårare att klämma sig förbi med en trasig dämpare. Luckan fram till Joel växte och det tog ett tag innan jag lyckades klämma mig förbi både Jerry och elitcyklisten. Det var i slutet på stigen och nu återstod knappa kilometern på grusväg. Jag gav allt för att jaga ikapp Joel, som hade två bra ryggar att gå på. Jag närmade mig lite, men det gjorde även mållinjen. Lite för snabbt, för jag hann aldrig ikapp utan rullade över mållinjen några sekunder efter Joel.

Därmed missade jag tredjeplatsen i cupen och även pallen på tävlingen. Mattias Isrealsson var ju också framför oss och han hade i sin tur en överlägsen Johan Hellman framför sig. Jag blev alltså fyra både på tävlingen och i cupen. Jag var mycket besviken över det resultatet. Kände ju att jag hade läget under kontroll och att jag var starkast. Tråkigt att det skulle avgöras på att vi kom ikapp en trött cyklist som inte kunde lämna plats åt de som som gjorde upp om pallplaceringar. Får ändå gratulera Joel som gjorde en taktiskt fulländad insats och i övrigt en stark insats. Även om jag inte är nöjd med resultatet får jag ändå vara nöjd med min prestation. Jag lyckades förvisso inte att gå med täten i startbacken och klantade till det med en vurpa i ett avgörande skede, men annars är jag nöjd. Jag kände mig stark för det mesta och körde riktigt bra på stigarna. Ännu ett kvitto på att jag har farten, tekniken och framför allt uthålligheten för att kunna vara med och slåss om pallplatserna i veteranklasserna.

Pallen för H30-klassen på Västgötaloppet. Där borde jag stått och sett glad ut.

X-Cup #6 - Käglinge

Igår var det dags för årets 6:e X-Cup tävling. Denna gången i Käglinge på en bana som slingrar sig fram och tillbaka genom buskage, ängar och träddungar. Även om underlaget är jämt och fint så krävs det ändå lite tekniska färdigheter för att kunna köra snabbt på den här banan. Det är mycket svängar och det går fort nästan överallt. På vissa partier är det som att köra slalom mellan träden och man snuddar trädstammarna med axeln eller armbågen då och då för att ta den snabbaste vägen. Där kan man tjäna lite tid gentemot sina konkurrenter.

Familjen minus äldste grabben anlände till Käglinge i god tid för första starten som Ulrika skulle köra. Ulrika gav sig iväg på uppvärmning och bort mot starten, medan jag satt kvar i bilen med barnen. Jag kände mig ganska loj och trött och undrade hur det här skulle gå. En extra kopp kaffe i kroppen gjorde susen och så småningom gick jag och barnen ut på banan och satte oss och fikade lite mackor vid en av banans svåraste partier - en kort men brant backe med väldigt löst, sandigt underlag. Här hoppade alla som jag såg av och sprang upp med cykeln. Ulrika dök aldrig upp i backen, så jag drog slutsatsen att det hade hänt något, så vi gick tillbaka till start och målområdet. Ulrika stod där med ett punkterat bakdäck och hade tyvärr bara hunnit med ett halvt varv.

Synd för henne, men bra för mig. Jag kunde lämna barnen ifrån mig och börja fokusera på min eget lopp. Jag gick till bilen, bytte om och gjorde i ordning cykeln. Sedan cyklade jag bort till den där branta sandbacken. Jag har kört Käglingebanan två gånger tidigare och har nog bara klarat backen på ett av de fyra varven som man kör. Den här gången såg det ännu besvärligare ut så jag tänkte provköra den några gånger. Tre gånger körde jag och hade egentligen inga problem att komma upp för backen utan att hoppa av. Gäller bara att ha bra fart in i backen, ha en lagom växel och hålla lite till höger. Skönt att veta att jag fixar backen.

Efter lite mer uppvärmning cyklade jag bort till starten och ställde mig i andra led. Tyvärr var det ganska trångt, så jag hade nog 10 cyklister framför mig när starten gick. Plockade någon placering på startloopen och hamnade sedan bakom Petter Persson, en snabb landsvägscyklist. En bra rygg att gå på när det var brett och rakt, men ganska snart kom vi in ett kurvigare parti och där gick det lite långsammare. Där var det omöjligt att köra om och jag såg täten försvinna iväg och luckan bara ökade för varje sväng. Väl ute på ett bredare parti tryckte jag på för att komma förbi och gick upp i tät. Här blåste det ganska kraftig motvind och mot slutet av det partiet hade de bakomvarande fått vila tillräckligt mycket för att gå förbi mig. 3 cyklister, Petter P, Alex L och Fredrik H passerade mig innan vi gick in i skogspartiet igen där det blev lite mer tekniskt.


Nu gick det lite långsammare igen och det började bli lite frustrerande att ligga bakom. Vi var nu fem stycken (Jacob G hade anslutit bakifrån) i en litet grupp och närmade oss sandbacken för första gången. Det blev stopp och alla fick springa upp. Gjorde inte så mycket, jag var snabbt uppe på cykeln igen och tappade ingen tid till de som låg närmast mig. Alex passerade så småningom Petter och fick en lucka till oss övriga. Jag låg bakom och väntade på bra omkörningsmöjligheter, men så fort det blev lite bredare och rakare höjde Petter farten, så det var svårt att ta sig förbi. Det var först efter de två backarna vid golfbanan som jag kunde trycka till och ta mig förbi och lägga mig förts i gruppen. Jag visste att vi snart skulle ut på en grusväg igen, så jag tog i för att skapa mig en betryggande lucka inför grusvägen. Lyckades med det och kunde istället fokusera på att köra ikapp Alex som ju hade fått en lucka.

Nu hade vi klarat av startloopen plus första varvet och fältet började bli utdraget. Jag tog mig ikapp och förbi Alex i början av andra varvet. Nu låg jag helt ensam och kunde skymta en cyklist framför mig, nämligen Luke G. Jag var ifatt Luke strax innan sandbacken och körde även om. Nu hade jag fritt blås framåt i sandbacken, så jag såg till att ha en bra växel och hög fart in i backen. Att hitta rätt växel gick bra, men det var desto svårare att hitta den höga farten. På uppvärmningen gick det ju så lätt, men det var lite annorlunda med en snittpuls på 175. Jag kom bara halvvägs upp och sedan blev det totalstopp. Ber om ursäkt ifall jag hindrade Luke.

Efter det var det ensamkörning i två och ett halvt varv. Jag tittade bakåt ibland, men såg aldrig någon. Framåt kunde jag skymta Stefan M i den långa backen vid golfbanan. Fick det till att jag hade ca 30 sek fram till Stefan, men närmade mig inte speciellt mycket. Inte heller på de två sista varven lyckade jag ta mig uppför sandbacken. Strunt samma, det var inte där tävlingen avgjordes, men det känns lite blä att inte klara av ett sådant hinder under tävling.

Jag tog mig imål på en sjundeplats efter de tre bålgetingarna från team Roslins (1;a, 4:a, 6:a), Warren (5:a), Erik Mattelin (2:A) och  Jerry O (3:a). Inget att skämmas för att bli slagen av de grabbarna, så jag är nöjd med insatsen. Återigen lyckade jag med jämna varvtider, vilket vittnar om bra uthållighet. Önskar bara att jag kunde gå lite fortare första varvet och få chansen att hänga med de riktigt snabba, så länge som möjligt.

Efter lite målhäng och gott snack var det dags att bege sig hemåt. Erik M berättade att han skulle cykla hem till Helsingborg, så efter lite konsultation med familjen, gjorde jag honom sällskap till Lödde. Skönt att få lite mil i benen, trots en kort tävlingsdistans. Hade ju skrivit in detta i träningsplaneringen, så det var skönt att det kunde verkställas.

Bockstensturen

I lördags var det dags för Bockstensturen (BST) i Varberg. Näst sista deltävlingen i året Mitsubishi MTB Challenge (aka Långloppscupen). Jag gillar BST, det är långt och tufft och varierande terräng. Långt ifrån så teknisk som flera andra långlopp, men jag gillar banan ändå. Backarna och distansen gör banan tuff utmanande. 

Hade sett fram emot BST länge. Formen är god och jag hade ganska mycket revanschlusta efter förra årets BST. I misärvädret gjorde jag ett bra lopp i gyttjan och hade egentligen säkrat en pallplats. Gyttjan, lervällingen och regnet gick hårt åt mina bromsar. Frambromsen la av efter en timme och bakbromsens belägg blev så slitna så att jag fick pumpa upp ett tryck i hydrauliken inför varje gång jag behövde använda bromsen. Tyvärr slet det också på skruvar och gängor, så 1km från mål lossnade min vänstra vevarm och jag fick springa in i mål och tappade ett antal placeringar på det.

Inför årets BST verkade det som om det skulle vara torrt på stigarna i Åkullas bokskogar och uppehåll under tävlingsdagen. Skönt tänkte jag. Äntligen en BST på torrt underlag. Det har det inte varit någon gång av de tidigare 3 turerna för mig. 

Jag och familjen övernattade hos svärföräldrarna i Laholm. För barnen stod det bullbak tillsammans med mormor på schemat. Skönt att få hjälp med barnpassning av mor- och farföräldrar så att både jag och Ulrika kan cykla. För mig och Ulrika, som också skulle köra BST 100km,

var det tidig uppstigning som gällde för att komma iväg vid halvåttatiden. Ville ju vara på plats i Varberg i god tid innan startfållorna öppnar. Dessutom skulle vi hinna ta en omväg förbi Åkulla och en av de andra depåerna för att placera ut två langningsstolpar med vattenflaskor. Jag undviker gärna vätskerygga och i brist på serviceteam får jag förlita mig på mina langningsstolpar. Funkar faktiskt riktigt bra. Gäller bara att ställa dem på något ställe så att jag kommer ihåg att vara beredd när jag väl passerar dem under tävlingen. Att missa langning under ett 4-timmarslopp är inte så kul.

På E6an mellan Laholm och Varberg började det regna och jag tänkte, nej inte nu igen. De hade ju lovat uppehåll. Jag brydde mig väl inte så mycket för jag var ganska säker på att det inte skulle bli så pass blött att jag skulle ångra mitt däckval för dagen (Thunder Burt bak och Racing Ralph fram), men det blir ju alltid mycket trevligare om det är torrt och uppehåll. Framför allt innan och efter loppet. Som tur var slutade det regna och molntäcket var ganska uppsprucket vid Varbergs fästning när det var dags för start. 

Jag ligger i bakänden av den tätklunga som hade bildats på det inledande asfaltspartiet.

Det blåste dock mycket, från väster, så det skulle bli kraftig medvind de första 15km på asfalten och banvallen ut till första backen. Det blir jobbigt, för det kommer gå tokfort och man får inte lika mycket hjälp av att ligga i klungan som när det blåser motvind. Jag stod längst fram i fålla två när starten gick och eftersom det var masterstart genom stan var det inte så svårt att ansluta till de som startat i fålla 1. Jag plockade lite placeringar inne i stan och låg bra till i tätklungan när masterbilen släppte oss. Då höjdes farten rejält. Jag såg Wengelin i den svenska mästartröjan gasa på längst fram och hoppades att det skulle lugna ner sig lite snart. Det gick för det mesta i 40-45 km/h och som mest var vi upp i 65km/h på asfalten ut ur stan. Jag hade enorma problem med utväxlingen. En oval 32:a fram och 11 som minsta där bak gjorde att jag hade en kadens långt över 100. Pulsen sköt också i höjden, men jag kunde ändå följa med tätklungan ut på banvallen. Det hade spruckit av bakom mig och jag visste att jag hade riktigt bra cyklister bakom mig, så jag var nöjd med min start och positionering. Nu har jag gett mig bra förutsättningar för ett fortsatt bra lopp tänkte jag när jag uppskattade klungan till ca 30 man. 

På väg ut från Varberg.  Foto: Helena Johansson

Det gick fortsatt riktig fort och jag fick kämpa för att hänga med. Som tur lugnade det ner sig lite på andra delen av banvallen och cyklister som droppat kunde ansluta igen och min puls sjönk till en ganska behaglig nivå och precis vad jag behövde innan backarna började. Det var dock bara lugnet före stormen. På sista delen av a banvallen och i de efterföljande svängarna gick det åter tokfort  och det uppstod lite luckor här och var. Det var också kantvind precis innan första backen, så det var med hög puls som jag tog mig an den första stigningen. Ganska tidigt fick jag släppa tätklungan och såg flera H30-cyklister framför mig. Ajdå, det kanske inte blir den där topplaceringen idag ändå, tänkte jag, men visste samtidigt att loppet är långt och mycket kan hända. Efter första backen är det i stort sett platt i 1km innan nästa backe. Ingen återhämtning alltså. I andra backen närmar sig några cyklister bakifrån och när de passerar orkar jag inte hänga på. Nehej, tänkte jag, inga bra ben idag. Jag får väl ändå göra det bästa utav situationen och sikta in mig på att få en så bra placering som möjligt. 6:a-7:a i H30 borde jag kunna komma. Ytterligare en cyklist passerar mig och jag försöker hänga på, men får släppa i den tredje backen någon kilometer senare. Nu kändes det ganska tufft. Benen var trötta och en litet uppgiven känsla infann sig. Lite besviken på att jag inte hade det tryck i benen som jag önskade. I samma veva anslöt tre cyklister bakifrån och nu var de jobbiga inledande backarna över, så nu kunde jag hänga på och få lite sällskap och hjälp med farthållningen.

Nu var vi inne i Åkullas bokskogar och stigarna och skogsvägarna avlöste varandra.  Det höga tempot första milen, de efterföljande backarna och de tunga stigarna i skogen tog ut sin rätt. Jag hade en liten svacka efter en 1/3 och var glad över att tempot i min gupp var ganska beskedligt. Så fort pulsen sjönk, väntade en ny liten uttröttande backe. Jag var dock noga med att dricka och se till så att jag fick i mig energi, så när vi passerat banans högsta punkt började det kännas lite lättare - säkert en mental grej.

Nu hade vi kört ikapp några cyklister, däribland två i H30, men det hade också anslutit två H30-cyklister till vår grupp bakifrån. Trodde fortfarande att jag hade 4-5 i H30 framför mig, så jag ville hålla hög fart för att eventuellt köra ikapp fler. Jag kände mig starkt nu och stod för mycket av farthållningen, både på stigarna och grusvägarna. Gick åt sidan några gånger, men det var dragovilliga cyklister i min grupp. Det var egentligen bara en från IK Trasten som hjälpte till emellanåt, så det vara bara att lägga sig först och försöka hålla ett så bra tempo som möjligt. Nu kom regnet, en störtskur som gjorde stigarna lite mer svårbemästrade. Gick omkull på en diagonalrot, men var snabbt uppe på cykeln igen. Underlaget var ändå för det mesta ganska ok. Det var bara i gräsbackarna som det släppte och då var det svårt att hålla fart. Annars trivs jag när det är lite slirigt. Tycker då om att ligga först och känna att jag får en lucka bakåt, som de andra sedan får kämpa lite extra för att täppa igen ute på grusvägspartierna

Kilometerna tickar på och vi kör ikapp ytterligare några cyklister som sedan får släppa, men ingen i H30. Vi passerar även två som fått punktering eller annat strul, så jag börjar åter tro på en ganska bra placering om man räknar ihop alla klasser. Jag tror fortfarande att pallplatsen är utom räckhåll i H30 och börjar så smått ställa in mig på att åtminstone komma före de två andra H30-killarna i min grupp.

Men nu strular det till sig för mig lite. Först hoppar kedjan och lägger sig mellan pedalen och vevarmen. Det var på ett parti där det gick ganska snabbt. Fick släppa förbi mig någon i min grupp och försökte i farten få upp kedjan på klingan igen, men det är svårt när man inte kan släppa styret utan att riskera att köra omkull. Som tur är kommer vi precis ut på en grusväg och det sluttar fortfarande lite utför så jag kan släppa styret med högerhanden och ganska snabbt få upp kedjan på klingan och jaga ikapp gruppen igen. Det gäller att ha tur ibland. På Finnmarksturen hade jag en liknande incident på ett stökigt parti och fick stanna helt och hållet, vilket gjorde att jag tappade en riktigt bra grupp för gott.

Efter kedjeincidenten hamnar jag bland de sista i vår 6-7-mannagrupp och nu kommer vi ut på den del av banan som är samma för alla olika distanser. Det gör att vi kommer ikapp och ska köra om de som kör 50 och/eller 75km. Ibland är det ganska smalt och svårt att passera. Vid tre tillfällen blir jag uppstoppad och ser täten av min grupp försvinna iväg och får jaga ikapp sedan. Det tar lite på krafterna så jag bestämmer mig för att inte ta så mycket vind nu när vi börjar närma oss Varberg igen och har en del öppna fält att passera.

Jag återhämtar mig lite och laddar inför avslutningen. Vet att det kommer ett skogsparti lite mindre än milen kvar till mål, så när vi passerar 10km-skylten går jag upp i tät och ser till så att jag går först in på de knixiga stigarna. Det krampar till på insidan av låret, men jag kan ändå trampa på i ganska hög fart. Höjer farten och får en lucka bakåt. Ser att gruppen är uppsplittrad, men också att jag inte riktigt lyckats skaka av mig de två andra i H30 (Joel Karlsson och Tobias Andersson). Jag fortsätter hålla hög fart genom skogspartiet, men vågar inte riktigt gå all in mtp krampkänningarna. När vi passerat skogspartiet är det bara 5km kvar. En del på asfalt och en del på stig, men inga svåra partier där man kan köra ifrån någon utan att spurta ifrån, vilket mina krampben inte kände för. Så jag intog en defensiv position som siste man i vår trio och avvaktade. Vi håller hög och jämn fart. Inga ryck. Jag var lite sugen på att rycka, men det gavs inga lägen. Vi hade fortfarande cyklister som kört de kortare distanserna att köra om, vilket gjorde det hela lite svårare, men i stort sett alla höll till sidan och gav oss företräde.

Sista kilometern går längs havet på en stig vacker belägen mellan klipporna. Här ryckte jag till mig en lucka förra året, som endast höll i 50 meter då jag var tvungen att stanna pga vevarmshaveri. Då låg jag först, nu låg jag trea så det skulle vara svårt att göra samma sak nu. Jag inväntade istället gräspartiet vid Varbergs fästning bara några hundra meter före mål där det var lite mer öppet. Vi hann dock inte så långt förrän Joel, som låg framför mig, gjorde ett monsterryck. Jag reagerade ganska snabbt, men han hann ändå få en lucka på 20 meter. Jag fick inte upp farten så snabbt eftersom jag också var tvungen att passera Tobias, som hade legat först, där det var lite smalare. Nu hade vi kommit fram till fästningen och jag närmade mig Joel meter för meter. Luckan bakåt till Tobias blev ganska snabbt stor så allt fokus var nu på att komma ikapp Joel och sedan köra om på det korta upploppet.

Vid vallgraven var jag ikapp och här fanns ingen möjlighet att köra om. Det är smalt och några tvära svängar. Jag såg istället till att komma upp på den smala gångbron över vallgraven 100 meter före mål utan att behöva tappa fart. Det gjorde jag och när vi cyklade över den 20 meter långa bron var jag ganska säker på att jag hade mest krafter till spurten på det ca 75m långa upploppet. Vi kom av bron och nu återstod bara en högersväng innan upploppet. Jag går till vänster och drar igång spurten. Jag växlar för att få i en tyngre växel, men får någon slags black out och växlar till en lättare växel. Jag har dock högre fart ur svängen än Joel, så jag tappar inte så mycket på min felväxling. Får ganska snabbt i rätt växel och kan spurta först över mållinjen.

En skitig cykel med blommor i flaskstället.
Blommorna gav jag till svärmor som stod för den
största prestationen den här dagen. Hon
passade våra tre barn och fixade middag till
två hungriga cyklister på lördagskvällen.

Var nöjd med spurten och ganska nöjd över loppet i sin helhet när jag stod i målområdet och snackade med de andra som också gått i mål. Några som jag gärna kör jämt med hade redan varit i mål flera minuter, så jag var ju lite besviken att inte ha orkat hänga med dem idag. Det visade sig dock ganska snabbt att dessa hade vunnit H30 respektive H40, så det var inte jag som var kass, utan de som gjorde riktigt starka insatser. Då fick jag också reda på att jag bara var placeringen efter han som vann H30, så en 2:a-plats blev det. Första tanken var - vilken tur då att jag brukade allvar i spurten, annars hade jag gått bet om en pallplats.


Så här med perspektiv på loppet är jag riktigt nöjd. En pallplats är alltid kul och ett kvitto på att formen är bra, även om det kändes tungt i de inledande backarna. Här kan nog lite återhållsamhet när det gäller glass och godis hjälpa.

Bara de 6 främsta resultaten räknas. Inför sista tävlingen har jag chans på en tredjeplats i cupen.