DNF igen

Igår begav jag och sex andra klubbkamrater oss till grannlandet i väster för att köra deltävling 2 i den nyinrättade Öresundscupen. 8 deltävlingar, 4 på var sin sida av sundet. Igår var det Rytgerløbet i Tølløse, 107km fördelat på sex varv på en riktigt backig bana. Fyra backar på 30-40 höjdmeter per varv. En riktigt rolig bana, med en hel del kurvor på en del smala vägar och så backarna. En bana som jag skulle trivas på. Mer om det loppet i racerapporten här. Men först en sammanfattning av lördagen.

I lördags var det dags för första loppet i årets X-Cup. Det var i Bockeboda, också en bana som jag gillar och som passar mig. Väckarklockan ställdes på 05:40 och 20 minuter senare stod jag i regnet och monterade på cykelhållarna på bilen för att få plats med cyklar till hela familjen. Usch, inget roligt väder…när ska det bli vår!?!? En dryg timme senare satt vi alla fem i bilen och var på väg till Bockeboda. Det blev uppehåll ett tag, men när vi parkerade på hagen vid Bockatorpet föll det iskalla regnet igen. En halvtimme till start så efter lite förberedelser med cykeln fanns det ingen tid till uppvärmning. Benvärmare behölls på och vinterjacka hade jag på mig när jag rullade ner till starten. Skönt att Ulrika följed med mig till startplatsen så att jag kunde lämna jackan till henne. Några minuter senare stod jag på startlinjen och huttrade, men så fort starten gick glömdes kylan bort. ”Startloopen” består av en kilometer lång backe och jag tog täten direkt, men hamnade så småningom på en mer bekväm placering i klungan och svängde in på den första stigen på en 8:e plats. Låg precis bakom Björn Österberg som jag såg som den starkaste för dagen, så det kändes bra att ligga på hans hjul. Det blev luckor bakom mig och det kändes könt att slippa ha någon flåsandes i nacken på mig.

Trots den obefintliga uppvärmningen svarade benen och resten av kroppen väl på chocken som det alltid blir i starten av ett MTB-lopp. Full fart från början alltså, men i lördags kändes det inte riktigt som att jag behövde gå på rött utan tyckte att det gick lite långsamt emellanåt och längtade efter att få plocka några placeringar när vi väl skulle komma ut på en bredare stig. Hade ju dessutom en bra rygg att gå på, så det kändes riktigt bekvämt och jag tänkte att det här blir nog en rolig dag. Men då, kände jag helt plötsligt hur bakhjulet uppträdde lite märkligt i en sväng och jag konstaterade snabbt att det var helt tomt på luft. Däcket hade lossnat från fälgen och en sådan situation kan ingen vätska i världen lösa. Det var bara att slänga ur sig en tyst svordom och sedan promenera tillbaka till bilen. 12 minuter hann jag cykla, det var i alla fall några minuter fler än förra året i Bockeboda då kedjan gick av på första varvet.

Ulrika på sin nya raceiga hoj.

Jag fixade punkteringen genom att lägga i slang och hade sedan funderingar på att köra i start 2 istället för att få lite fartträning på en tekniska bana. Övergav dock den idén och hängde med barnen istället och hjälpte dem att köra sitt barnlopp. Det bästa med X-Cup är den familjära atmosfären och blandningen av unga och gamla, elit och motionärer. Efter att barnen kört sitt lopp och Ulrika sitt i start 3 så skulle vi bege oss hemåt. Jag hade redan från början planerat att cykla hem och laddat in en rutt på Garminen., 85km på härliga vägar som man sällan får chans att cykla på. Först skulle jag bara köra ett varv på tävlingsbanan. Kom dock inte så långt eftersom en del av barnmarkeringen var nere och sedan var punktering nummer två för dagen ett faktum. Som tur var hade jag lånat Ulrikas extraslang och kunde laga punkteringen. Pumpade som en galning med handpumpen och fick upp ett tillräckligt högt tryck, men när jag skulle skruva av pumpmunstycket från ventilen följde ventilnippeln med och all luft försvann ur slangen. På’t igen och pumpa, men samma sak hände igen. Inför tredje försöket skruvade jag åt nippeln så gott jag kunde och slutligen göra cykeln redo för hemfärd.

Fick sällskap hem av Jonas. Vädret var till en början fint och behagligt, så jag såg fram emot en skön tur hemåt. Men, efter en knapp timme kom regnet…och haglet. Temperaturen sjönk och mina fingrar blev iskalla. Två timmars cykling kvar och redan nu fick jag bita ihop för att klara av den obehagliga känslan av iskalla fingrar. Hur ska det här sluta, tänkte jag och insåg samtidigt att det inte fanns någon återvända. När vi kom till Ringsjöarna hade regnet upphört, men fingrarna var fortsatt iskalla så jag fick cykla med en hand på styret och den andra handen mot kroppen innanför vindvästen och tröjan. Efter att låtit händerna få turas om att värmas upp en aning innanför tröjan så blev till slut ok att cykla med båda händerna på styret, men nu var det fötterna som blev som isbitar. Det är ganska obehagligt att trampa med fötter utan känsel. Hela rundtrampet blir lidande, men kylan är lite lättare att leva med på fötterna än händerna.

I Kävlinge skildes jag och Jonas åt. Jonas, som skulle hem till Lomma. En regnskur till och sedan var jag äntligen hemma. Blev lite senare än planerat och inte så behagligt som jag hoppats på. Bra träning dock och trots lite trött känsla i benen mot slutet, så var det inget som skulle ställa till det för tävlingen i Danmark dagen efter. Här hittar du en racerapport om det loppet.