Ja, upp och ner gick det i Falun. Min Garmin registrerade nästan 1000
höjdmeter, men mest upp och ner åkte känslorna i kroppen. Fast det började ner
och sedan upp, men det återkommer jag till.
Länk till resultatlista
Vill först varrna för en
mycket lång race rapport. Skriver mycket för min egen skull och vill gärna
dokumentera detta lopp ingånde eftersom jag vill minnas det. Det var ett mycket
märkligt lopp för min del som slutade på ett ganska bra sätt.
Bilder från själva
tävlingen kommer från Cykelkanalen.se
I söndags var det dags för
den andra deltävlingen i Mitsubishi MTB Challenge, aka Långloppscupen. Falu CK
och Lugnets skidstadion stod värd för arrangemanget och skogarna kring Lugnet
bjöd på torra och snabba stigar, men ack så jobbiga. 1000 höjdmeter, triljoner
stenar och stjärntals rötter väntade cyklisterna. För många gjorde även
högsommarvärmen loppet ännu jobbigare, men jag gillar när det är varmt så mig
bekom det inte.
Efter att Jens hade plockat
upp mig hemma i Lödde på lördagsmorgonen körde vi mot Laholm där Ulrika hade
lämnat av barnen till mormor och morfar på fredagskvällen. Sedan bar det vidare
norrut mot Dalarna, men först ett lunchstopp som är värt att nämnas. Utmed
Vätterns östra strand började hungern göra sig påmind och vi började fundera på
vad vi skulle äta. Rastas vägkrogar är uteslutna och hamburgerkedjorna besöks
bara i nödfall, så med hjälp av Tripadvisor hittade vi ett lovande ställe i
Väderstad, några kilometer från E4:an mellan Vadstena och Ödeshög.
Centralkrogen hette det och de hade en helgbuffé som får allra högsta betyg.
Ett riktigt trevligt ställe som jag varmt kan rekommendera.
Ulrika glad efter att få ätit lyxbuffé i Väderstad |
3 cyklar på väg till Dalarna |
Vid 5-tiden kom vi fram till Falun och checkade in på Scandic Lugnet. Ett snabbt ombyte, sedan körde ut på banan för lite test av, cykel, ben och själva banan. Vi cyklade uppför startbacken, även känd som Mördarbacken i skidsammanhang. Den var ännu brantare än vad jag mindes från förra året och benen jublade inte direkt av den påtvingade ansträngningen. Sedan cyklade vi bort mot det första stigpartiet. Jag visste att det var ganska stökigt och ville gärna ha koll på hur jag skulle ta mig an det. Planen jag hade i huvudet var att jag skulle göra en riktigt bra startbacke. Hålla mig runt topp 30 och försöka vila så mycket som möjligt på de inledande grusvägarna för att sedan ha en bra position in på de första stigarna. Tidigare år hade jag varit för trött på grusvägarna för att orka kriga mig till en bra position och därmed hamnat bakom ”bromsklossar” på stigarna och sett snabba cyklister få en lucka som jag aldrig lyckades täppa. Den här gången skulle jag verkligen satsa i startbacken för att ge mig bästa möjliga chanser till en riktigt bra placering i resultatlistan.
Efter ytterligare en buffé,
den här gången på hotellet, var det läggdags. Sov ganska kasst i den obekväma
extrasängen och vaknade mitt i natten med en obekväm känsla i halsen. Hade på
eftermiddagen/kvällen känt hur det tjocknade till i halsen och under natten hade
jag även blivit lite snuvig. När det väl var dags att stiga upp så var känslan
densamma, dock inte värre, så det var ju skönt. Var orolig för att jag skulle
bli förkyld igen. Helgen innan hade jag tre dagars träningsuppehåll pga en lätt
förkylning, som jag trodde var helt över. Nu var jag inte längre säker på det,
men valde att inte känna efter så mycket utan istället fokusera på tävlingen
för dagen. Var dock extremt trött och sömnig hela morgonen. Ingen anledning
till oro på grund av det, men ändå lite jobbig känsla att ha när man står i
startfållan och speakern annonserar ut att det är 5 minuter still start.
Tryckte i mig en gel med
några minuter kvar till start. Stod relativt långt fram i första fållan och
spanade in mina värsta konkurrenter. Segraren i H40 på Billingeracet var inte
där, men tvåan, Stefan Hellman, och många andra starka cyklister var med,
däribland Henrik Mård från CK Valhall och klubbkompisen Mattias. Jag ska
försöka gå med Henrik i starten. Han är nog den som är starkast, åtminstone i
starten, tänkte jag. Startsignalen ljöd och ett enormt dammoln bildades. Jag
låg inledningsvis ganska långt fram i detta moln. Följde min plan in i
startbacken. Härligt, nu gäller det bara att hitta ett flyt uppför och hänga
med. Men ganska snart körde cyklister om mig både på höger och vänster sida.
Jag tog i för kung och fosterland. Benen värkte, blodsmak i munnen och det
kändes som jag andades genom ett sugrör. PANIK!!! Fan, helvete och en massa
andra svordomar flög genom mitt huvud samtidigt som jag desperat försökte hålla
så hög fart som möjligt uppför Mördarbacken. Jaha, det var den här dagen det.
Trist att en förkylning ska sätta stopp på detta roliga lopp. Men, jag ger inte
upp än, tänkte jag. Det kanske går att göra ett ok lopp ändå. Jag slet mig upp
på toppen, tappade väl ytterligare några placeringar på slutet, men kunde ta
rygg på en större grupp ut på grusvägarna. Några kurvor med påföljande
accelerationer senare låg jag ännu längre bak i svansen på min grupp och såg
andra grupper närma sig bakifrån. Jag hade inget att komma med när cyklister
for förbi mig och i någon kort backe fick jag åter smaka på den gel jag tog i
startfållan. Den smakade inte så mycket Cola/Lemon denna gång utan mer magsyra.
Jag bryter efter första loopen om känslan fortsätter så här tänkte jag. Det kan ju inte vara hälsosamt att cykla i flera timmar med den här känslan. Jag känner mig uppgiven, men vill ännu inte kasta in handduken. Det brinner i låren och andningen känns besvärad, men pulsen börjar sakteligen sjunka i samband med att grusvägen lutar svagt nedåt. Farten stabiliseras, men är fortsatt hög. Återhämtar mig lite, men fasar lite inför vilken känsla jag kommer att ha på det första stökiga stigpariet. Jag hänger med min klunga, men ligger fortsatt i svansen. Tror Mattias och även Alexander Lapajne var med i samma klunga vid det tillfället, men det var en lucka fram till de 4-5 första i H40. 10 minuter har nu gått och avståndet mellan grupperna är fortsatt litet. Jag ser att vi inte tappar på framförvarande grupper längre fram på vägen. Vi kanske till och med närmar oss, men med fortsatt kass känsla i kroppen har jag små förhoppningar om att kunna plocka placeringar. Ligger kring 60:e plats totalt, vilket jag inte alla var nöjd med. Man kan förvisso plocka placeringar på andra halvan av sådana här tuffa lopp då många kroknar, men i den här stunden var det mer sannolikt att det var jag som skulle krokna istället för de som var framför mig.
Nu närmade vi oss det
första stigpartiet, det jag hade rekat kvällen innan. Där skulle jag vara bland
de första i min grupp var det tänkt, men jag hade helt enkelt inte kraft till
avancera framåt. Tog mig förbi någon precis innan vi svängde in på stigen, men
det var väldigt många framför mig. Det var riktigt bökigt och det uppstod
luckor. Mattias försvann ur sikte, likaså ytterligare några av mina
konkurrenter i H40. Jag tyckte ändå att stigpartiet kändes ok och kunde hänga
med övriga. Luckorna som uppstod berodde inte på mig. Det var trångt och stökigt,
nästintill omöjligt att passera. Den stora gruppen var nu uppluckrad och ute på
nästa grusväg var luckorna för stora för att kunna tätas av mina kassa ben. Det
vara bara att gilla läget. Det kommer fler tävlingar framöver. Nu handlar det
om att överleva och göra det bästa utav situationen. Jag krigar på, tänkte jag.
Nu känns det inte lika bedrövligt som under de först tio minuterna. Om det inte
blir värre så kan jag åtminstone fullfölja och kanske ändå ta en ok placering.
Halvvägs ute på första loopen och nu avlöser stigarna varandra. En del ganska jobbiga med mycket stenar. Jag märker att cyklister runt omkring mig börjar tröttna och får släppa och emellanåt kommer vi ikapp cyklister som kroknat. Jag ligger fortfarande nära gränsen för vad jag klarar av och är orolig för att överträda den i varenda backe som vi beger oss in i. Efter en dryg halvtimme är det dags för Sprängbacken. Inte så lång, men brant och med många lösa stenar. Jag överraskar mig själv och orkar hänga med täten på vår grupp, men fortfarande känns det jobbigt och riktigt tungt. Banan på Långa Lugnet är intensiv och otroligt jobbig, så det går helt enkelt inte att ha en bra känsla och samtidigt cykla fort. Så, jag kanske hade för höga krav på vilken känsla jag borde ha. Det kanske inte var så uselt som jag trodde. Hur som helst fick jag lite energi av att jag tog placering efter placering och i backen upp mot backhoppartornet så kunde jag avancera framåt och bidra till att gruppen splittrades. Jag märkte att jag cyklade ifrån riktigt starka cyklister.
Halvvägs ute på första loopen och nu avlöser stigarna varandra. En del ganska jobbiga med mycket stenar. Jag märker att cyklister runt omkring mig börjar tröttna och får släppa och emellanåt kommer vi ikapp cyklister som kroknat. Jag ligger fortfarande nära gränsen för vad jag klarar av och är orolig för att överträda den i varenda backe som vi beger oss in i. Efter en dryg halvtimme är det dags för Sprängbacken. Inte så lång, men brant och med många lösa stenar. Jag överraskar mig själv och orkar hänga med täten på vår grupp, men fortfarande känns det jobbigt och riktigt tungt. Banan på Långa Lugnet är intensiv och otroligt jobbig, så det går helt enkelt inte att ha en bra känsla och samtidigt cykla fort. Så, jag kanske hade för höga krav på vilken känsla jag borde ha. Det kanske inte var så uselt som jag trodde. Hur som helst fick jag lite energi av att jag tog placering efter placering och i backen upp mot backhoppartornet så kunde jag avancera framåt och bidra till att gruppen splittrades. Jag märkte att jag cyklade ifrån riktigt starka cyklister.
Vid varvningen efter första
loopen såg jag att jag hade många cyklister framör mig inom räckhåll. Såg dock
inte om det var någon från min klass, men täntke inte så mycket på det då.
Förstod att jag borde vara runt 7:e man i H40, men hade ingen aning om hur
långt före övriga var. Återhämtade mig väl i Gamla Mormor, DH-spåret ner till
skidtadion och kände att jag hade krafter till att trycka på ut på andra loopen
för att närma mig cyklisterna framför. Lyckades komma ikapp flera cyklister,
däribland en H40-cyklist, och distansera de som tidigare låg i samma grupp som
mig. Nu fick jag nytt hopp om den här dagen. Är det inte ytterligare en
H40-cyklist därframme, tycker det ser ut om att startnumret börjar med en fyra?
Jag kanske kan plocka några placeringar till? Vi går in på en riktigt rotig
stig som slingrar sig uppför Jungfruberget. Riktigt jobbigt parti, men helt i
min smak. Här lyckas jag komma ikapp han med en fyra på nummerlappen. Det var
Johan Possman och nu börjar jag räkna hur många jag kan ha framför mig. Det bör
inte var mer än 4-5. Mattias, Stefan Hellman och en till vet jag är framför mig
och så borde även Henrik Mård vara det. Är det någon till? Kanske, men troligen
inte. I så fall ligger jag 5:a nu. Inte så pjåkigt med tanke på känslan för en
timme sedan.
Jag kör ifrån Johan och
övriga och närmar mig ytterligare cyklister. Får lite draghjälp då och då av de
jag kommer ikapp och lyckas hålla ett högt och jämnt tempo. Jag gillar
verkligen den andra loopen av Långa Lugnet. Riktigt krävande stigar vad gäller
rötter och stenar, men inte så illa så att man måste vara ett tekniskt geni för
att klara av dem. Det är snarare en blandning av kraft och teknik som ger bäst
utdelning. Och jag fick utdelning. Kör om Mattias som ger mig uppmuntrande ord
och ganska snart därefter kommer jag ikapp Rain Lond, den H40 cyklist som jag
visste jag hade framför mig, men inte kunde identifiera, förrän nu. Rain orkar
inte hänga på och jag fortsätter mata på. Förstår nu att jag borde ligga
åtminstone topp 4, kanske till och med trea. Vilka har jag framför mig? Stefan
och Henrik..någon mer? Loop 2 går mot sitt slut och med hjälp av andra
cyklister håller vi riktit bra fart i backen ner mot skidstadion. Vi närmar oss
ytterligare cyklister. Jag får en ny full flaska av Caroline vid varvningen och
sätter fart ut på sista loopen. Det känns bra nu, men jag vet vad sista loopen
kan göra mot benen. Den är obarmhärtig. Många branta backar och ingen längre
vila. Banan är så intensiv så att det är svårt att hitta tillfälle till att dricka,
än mindre att trycka en gel. Den sista gelen han jag precis trycka i mig innan
vi skulle in på en stig. Hann dock inte stoppa ner den tomma förpackningen i
ryggfickan och vägrar slänga något i naturen, så fick hålla den i handen ett
bra tag innan den åkte ner i fickan.
I den första backen på
sista loopen ser jag att det är Henrik Mård jag knaprar in på. Va f-n, är det
inte Stefan Hellmans röda tröja där lite längre fram? Jag räknar ut att det
inte kan vara några fler H40 cyklister längre fram. Det här är ju täten. Och
jag är med. Ojdå. Nu gäller det att fokusera. Sista loopen passar nog mig sämre
så jag får nog nöja mig med tredjeplatsen och se till så ingen kommer ikapp.
Tittar flera gånger bakåt, men ser ingen. Ser dock inte så långt bakåt, så jag kan
inte vara säker på något. Vi fortsätter hålla hög fart och jag känner att jag
kan hänga med bra. Börjar känna mig säker på en pallplats, så nu får jag tänka
om. Hur ska jag knäcka Henrik och Stefan? Är det rimligt att jag ens funderar
på det? Vi matar på och tar oss an backe efter backe. Börjar inte Henrik se
lite krokig ut? Jo, men visst. Jag kan nog knäcka honom. Hann inte tänka så
mycket mer än så förrän jag helt plötsligt var 20-30 meter bakom honom efter
att ha klantat mig lite i en omkörning av en i damklassen som startade en
halvtimmer före oss. Bombade på utför och kom åter ikapp Henrik och närmade mig
Stefan, men fick se avståndet växa lite i nästkommande backe. Henrik fick dock
ge sig och det gav mig ny energi. Nu tog jag upp jakten på Stefan. Det var väl
ca 6km kvar och sista branta backen var avklarad. Nu återstod lite stig utan
långa backar tills man kommer till ett motlut innan man svänger in på DH-spåret
som leder ner till Lugnets skidstadion med 3km kvar. Jag tog meter för meter på
Stefan. Ville så gärna komma ikapp och förbi innan DH-spåret, men förivrade mig
inte. Jag låg nu verkligen på gränsen och kände att jag skulle kunna bränna
allt krut jag hade kvar om jag tog i för mycket. Jag kommer upp i rygg på
Stefan i det sista motlutet. Tror att han höjer farten lite där och jag lyckas
inte gå förbi. Stefan är först ut på spåret och det finns ingen chans att gå
förbi på det smala slingriga spåret. Vet inte om Stefan höll igen lite eller
inte, men tyckte att det kunde gått lite snabbare. Ville hemskt gärna komma
förbi för att gasa på utför i svängarna och därmed försöka skapa en lucka innan
själva spurten. Fick vänta länge innan det gavs möjlighet att trycka mig förbi.
Tog sats och svepte om Stefan på vänstersidan strax innan vi kom ner till stadion.
Nu återstod bara några enkla svängar, några gupp och sedan ett par serpentiner
innan hästskon på stadiun skulle avverkas. Därefter var det bara en hårnål kvar
innan spurtrakan. Visste precis hur det såg ut på slutet och gav allt. Fick
direkt 10 meters lucka som växte till 15 meter i serpentinerna och gasade på
bort mot backen i hästskon. Kände att jag hade kraft kvar i benen och var nöjd
med farten in i hästskon, men plötsligt ser jag något rött i ögonvrån och inser
att Stefan måste ha flugit upp i hästskon. Jag avvaktade lite, men behöll täten
bort mot sista hårnålen.Försökte hålla hög fart, men den var inte tillräckligt
hög, så Stefan lyckades komma upp jämsides precis innan hårnålen och tog
innerkurvan. Då såg jag till att hålla ut svängen i början för att ändå kunna
komma upp jämsides på målrakan. Jag var väl en halv cykellängd bakom när vi
båda accelererade bort mot mållinjen. Stefan hade lite mer fart med sig ur
kurvan och fick en cykellängd. Jag gjorde vad jag kunde för att komma ikapp och
förbi, men det gick inte. Stefan skar mållinjen strax före mig.
Jag är otroligt nöjd med
andraplatsen och grämer mig bara pyttelite för spurtförlusten. Totalt, alla klasser inräknade, blev jag 28:a, samma placering som på Billingeracet, men många placeringar bättre än förra året. De 27 som var före mig i mål är inga jag skäms för att ha framför mig, så jag får vara nöjd med det. Jag kan dock fortfarande inte förstå hur detta lopp artade sig för mig. Jag hade verkligen en urusel känsla i början av loppet och funderade allvarligt på att bryta. Jag
kände mig helt enkelt kass och det var jag också. Jag brukar förvisso plocka
placeringar på andra halvan av långlopp, men jag ska inte vara så långt nere
som på 60:e plats när jag startar i första led. Och då gav jag ändå allt, det
fanns helt enkelt ingen fart i kroppen. Jag hade inte kunnat köra fortare i
början. När jag sedan började köra om folk, så var jag faktiskt förvånad.
Varför cyklar de så långsamt? Men, så här i efterhand inser jag att det var jag som började
få upp farten även om det kanske inte kändes så i kroppen. Jag är dock
supernöjd med känslan i benen och hur de svarade på de tungkörda stigarna och i
backarna på sista loopen. Nu ska jag vila en dag och sedan börja träna igen
inför nästa utmaningar. Närmast väntar en X.cuptävling på Vallåsen och sedan är
det Lida Loop om knappt två veckor. Det ser jag riktig mycket fram emot. Hoppas
på bättre start och känsla i andningsvägarna då, sen får vi se hur långt det
räcker då. Kul ska det i alla fall bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar