Polis polis potatisgris

Igår var ingen bra dag i trafiken. Jag cykelpendlade och både på vägen till jobbet och på vägen hem fick jag användning för mina långfingrar. På morgonen var det en bilist på den lilla 70-vägen mellan Bjärrded och Värpinge som tyckte det var helt onödigt att lämna säkerhetsmarginal till mig när han körde om. Tur att jag inte är gubbe än och cyklar med knäna utåt, för då hade jag blivit påkörd.

På vägen hem var det en tant som tutade när den körde om mig på kustvägen precis innan man kommer in i Bjärred. Återigen var jag inte alls i vägen för bilisten, men ändå tyckte tanten att det var lämpligt att tuta. Varför? Visst, jag cyklade inte på GC-banan, vilket i min värld hade varit högst olämpligt eftersom jag höll närmare 40km/h. Eftersom det var en långsam bil framför mig och tanten kom jag ganska snabbt ikapp henne och låg direkt bakom henne ett. Hon gjorde några obefogade inbromsningar. Vet inte om det var för att skrämma mig eller om hon bara var en kass bilförare. Efter ett tag kände hon sig nog lite besvärad av mig och körde om den lite sega bilisten framför. Detta var nu på 40-vägen. Sedan svängde hon vänster in i bostadsområdet och jag följde efter för att på något vis markera att hennes trafikbeteende inte är ok. Nu var hon nog ganska besvärad av att jag följde efter henne. Hoppas att hon kände sig lite illa till mods, för det förtjänade hon. Efter några tvära svängar tappade jag henne ur synhåll och cyklade hemåt istället. Fick lite dåligt samvete för att jag "jagade" henne eftersom hon var tvungen att köra långt över hastighetsbegränsningen för att köra ifrån mig och där var några människor ute på gatorna i bostadsområdet, däribland barn.

Jag själv är ganska lättretad ibland och kan störa mig på saker och folk. Jag förstår dock inte varför folk tar till tutan bara för att man retat upp sig på en cyklist, som dessutom inte är i vägen på något sätt. Tyvärr räcker inte tutan ibland. Jag har varit med om det mesta. Farliga omkörningar, spolarvätska och häftiga inbromsningar. Det sista fick tyvärr 7 cyklister utanför Oskarshamn erfara igår. Det slutade med flera benbrott, tyvärr bara på cyklisterna. Bilisten kommer väl undan med indraget körkort.
http://www.barometern.se/oskarshamn/irriterad-bilist-orsakade-cykelkrock/

De hetsiga klimatet i trafiken bara tilltar. Det kanske inte är så konstigt när även lagens förlängda arm beter sig illa i trafiken. Igår kväll, efter skymning, kör jag och barnen hem från Lund. Vi kör av motorvägen vid Borgeby och på den smala 70-vägen in mot Lödde ser jag plötsligt att en mötande bil är på väg att göra en omkörning. Jag slipper tvärnita, men får bromsa så pass hårt att barnen tyckte det var obehagligt, för att inte frontalkrocka med den omkörande bilen. Den svänger in på sin väghalva precis innan mötet med mig och då får jag se att det är en polisbil. Inga blåljus och mitt i den skymda kurvan. En jävla idiotomkörning - av en polisbil.

Nu är inte alla bilister idioter och det får ligga lite på oss cyklisters ansvar att inte göra fler till lättretade idioter som hyser agg mot cyklister. Vi måste bete oss på ett bra sätt. Cykla snyggt och uppträda på ett sätt som underlättar för våra medtrafikanter. Vi måste tex hålla oss till kanten när vi stannar och vara i vägen så lite som möjligt. Vi ska helt enkelt visa hänsyn. Dessutom tycker jag att det är schysst om man som cyklist kan höja en hand som en tacksamhetsgest när någon tålmodigt väntar med en omkörning, stannar till vid sidan på en smal väg eller lämnar företräde i en rondell eller liknande.

Snapphaneturen

Det har rått bloggtorka under sommaren. Har helt enkelt inte orkat lägga tid på bloggen, men när jag läser andra bloggar så saknar jag att skriva min egna inlägg. Så, nu gör jag ett försök igen att få lite kontinuitet på den här bloggen med ett inlägg om det senaste racet - Snapphaneturen.

Snapphaneturen är det MTB-långlopp i Sverige som bjuder på mest stig. Inget grusvägsrally här inte. Ett riktigt kul lopp med många kilometer fin singletrack. Ett tufft lopp, trots att det i långloppssammanhang bara är 60km långt.

Många var gångerna jag kollade upp väderprognosen både på SMHI och DMI. De hade först lovat mycket regn på tävlingsdagen, sedan ändrades det till att ovädret skulle missa Skåne, för att på lördagen ändras tillbaka till regn både på natten till söndagen och under själva tävlingsdagen. Till skillnad från landsväg så bryr jag mig inte så mycket om vädret när jag ska tävla MTB. Tycker att lera och regn passar mig ganska bra, men det är ju det där med val av däck som gör att jag ändå helst slipper regn. När prognosen åter visade på regn så var det för sent att byta däck. Vill ju gärna köra en runda med nystansade däck för att se så att vätskan tätar ordentligt. Och slang är inget alternativ. Kör hellre med slanglöst än med slang i perfekta däck. Därför fick jag låta mina slitna Racing Ralph och Thunder Burt sitta på fram respektive bak.

Det visade sig att prognosen stämde. Regnet vräkte ner på natten till söndagen och i stort sett hela morgonen. Det visade sig också ganska snabbt att jag hade fel däck på. Redan på startloopen kände jag att jag fick kämpa för att behålla greppet i kurvorna. Det var dock torrt i luften och solen började sakteliga titta fram genom molntäcket precis innan starten. Det blev en riktigt härlig dag för cykling. Lagom varmt och ett underlag som ställde höga krav på cyklisterna.

Eftersom startfältet i tävlingsklassen var relativt litet så hade startpositionen ingen betydelse. Det var dessutom masterstart och bilen höll ett ganska lågt tempo på den inledande asfaltssträckan. När bilen väl hade släppt iväg oss var det ingen direkt rusning utan det var ganska enkelt att behålla den position som jag ville. Hamnade till och med längst fram ett tag, men i ingången på första single tracken tjuvade ett par cyklister några placeringar och ställde till det för övriga. Jag hamnade ur spår och gick omkull, men var snabbt uppe på cykeln igen och kunde ansluta som siste man i den ca 12 man stora tätklunga som då hade bildats.

Segraren tätt följt av mig. På första loopen, därefter var jag aldrig så nära

Det leriga underlaget gjorde stigarna svårbemästrade och som följd bildades det luckor. Trots mitt felaktiga däckval kände jag att jag hade bättre koll på cykeln än många andra. När den 5 km långa startloopen var avklarad samt den påföljande grusvägsbacken gick jag upp i täten för att komma först in på stigen. Då hade dock Erik Mattelin redan fått en lucka som jag försökte täppa igen, men det visade sig vara för svårt. Jag fick i alla fall ganska snabbt en rejäl lucka bakåt och först någon kilometer senare såg jag några cyklister närma sig. Det var Robert Eliasson och Anton Johansson som jag sedan gjorde följe tills jag fick släppa efter ett antal kostsamma tekniska missar. I leran går inte alltid cykeln dit man vill utan man får istället leka skogshuggare med kolfiberstyret. Ett under att cykeln höll efter alla krockar med träd och stenar. Vad som inte höll så bra var mina bromsbelägg som gjorde att bakbromsen inte funkade som jag ville. Tappade mycket känsla på det och fick använda frambromsen som primär broms, vilket gjorde det svårt att hålla den fart jag ville, framför allt i utförspartierna.

Nu hade det gått en timme. Erik i täten hade fått punktering så nu låg jag på tredjeplats och hade fortfarande täten inom synhåll. Inför varvning hade jag fått en ganska stor lucka bakåt, men även luckan framåt växte. I stort sett hela andra loopen fick jag cykla helt ensam utan att skymta någon annan, varken framför eller bakom mig. Jag kände mot slutet av andra loopen att jag hade svårt att hålla tempot uppe och på de få raksträckorna som fanns in mot andra varvningen började jag se några närma sig bakom. Det var Erik som hade fixat sin punktering samt en dansk och Lars Hansen. Precis innan varvning var vi fyra samlade, men vid ett knixigt parti gick Erik omkull och bröt sedermera tävlingen. Jag gjorde också ett litet misstag och kom ur spår och tappade kontakten med de två övriga. Med slitna ben orkade jag aldrig täta luckan utan fick cykla hela sista loopen själv. Vända mig oroligt om många gånger, men såg aldrig någon närma sig.

Det gick inte snabbt i de många backarna på sista loopen, varken uppför eller nerför. Hade stora bekymmer med bromsarna och fick jobba hårt för att hålla kontroll över cykeln i det hala underlaget. Har sällan blivit så trött i armarna när jag kört MTB. Sista milen närmade sig och efter att klämt ytterligare en gel kände jag mig starkare igen. Hittade förresten ett bra flyt med energi- och vätskeintag under loppet. Hade ställt ut flaskor så att jag fick en ny 75a vatten inför varje loop. En gel precis innan start och 4 under loppet var lagom. Framför allt kunde jag dricka och ta en gel nästan när jag ville. Fick givetvis vänta på de korta grusvägspartierna som ändå kom titt som tätt, men till skillnad från övriga långlopp där grusävgspartierna ofta handlar om att jaga i kapp en grupp eller försöka dra ifrån de som fått släppa på stigarna så kunde jag i min ensamhet i lugn och ro plocka upp flaskan ur flaskstället eller rota efter en gel i bakfickan. Det är inte alltid man får möjlighet till det när det gasas på för kung och fosterland på grusvägarna. Som en följd av mitt braiga vätske- och energiintag slapp jag väggen och även krampen höll sig borta.

Kunde alltså hålla tempot uppe hela vägen in i mål och slutade på en femteplats, med stor marginal ned till sjätteplatsen. Startfältet var ju inte jättestort, men jag kan inte vara annat en nöjd. Var framför cyklister som jag tidigare under säsongen varit bakom. Här återfinns resultatlistan.

Nu väntar en vecka med lite varierad träning. Idag blir det vila och imorgon (tisdag) blir det intervaller. Pendling på onsdag och vila på torsdag för att sedan köra ett väckningspass på fredag. På lördag är det nämligen Bockstensturen, näst sista loppet i långloppscupen. Ett vevpartihaveri med kilometern kvar stoppade mig från att knipa andraplatsen i H30 förra året, så jag har lite revanschlusta. Siktar på pallen, men då måste nog allt stämma. Framför allt måste cykeln hålla. Loppet är 100km långt och mycket kan hända, Jag ska i alla fall se till så att cykeln är i topptrim så det blir nya bromsbelägg och däcken ska få ny vätska. Kedjan kommer jag att byta och troligtvis även kassetten.

Ringeloppet

Landsvägslopp med start och mål i Hököpinge. 8 varv på en platt bana som mäter 11km. Härligt sommarväder bjöds det på och endast svaga vindar. Hade gärna sett att det blåste lite mer så att tävlingen skulle bli lite tuffare. Nu skulle det mycket till för att det inte skulle bli en stor klungspurt. Men, en tävling blir inte tuffare än vad man gör den och det går att göra även en sådan här tävling tuff genom att hela tiden sätta press på övriga. Den här gången var det övriga dock väldigt många. Startfältet var upp emot 80 pers. Riktigt kul med så många i Seniorklassen.

Redan i början på det första varvet såg jag till att hålla mig långt fram i den stora klungan och testade även benen efter halva varvet genom att gå med i en utbrytning som jag tycket såg farligt ut. Bryggade upp till 5-6 starka cyklister, men ut ur en en snäv högerkurva släppte framförvarande cyklist en lucka som jag inte orkade täppa. Istället blev jag inplockad av den jagande klungan. Utbrytarna fick ungefär en halv minut som max och blev inhämtade på det fjärde varvet. Det var förvisso en starkt utbrytning, men många i klungan som var villiga att jaga. Annars hade det kunnat bli som så många gånger förr - att en stark grupp cyklister går iväg och sedan stannar det av i klungan och det blir sedan omöjligt att hämta in utbrytningen.

Nu var halva loppet avklarat och jag höll mig fortsatt långt framme i klungan. Provade några gånger gå med i utbrytningar, men klungan var hela tiden på hugget och lät ingen få någon större lucka. På de sista två varven ställde jag in mig på en klungspurt och tog ingen onödig vind. Låg sedan ganska långt framme i klungan på sista varvet, men det var jag inte ensam om att vilja göra. Det var ganska mycket kamp om positionerna och det gällde att hela tiden vara med och trycka på för att inte hamna långt bak i klungan. På sista rakan före högerkurvan och upploppet låg jag topp tio, men strax innan högersvängen blev jag lite hindrad och såg flera cyklister passera mig, men mitt i kurvan var det några som höll lite för hög fart och fick därmed ta ett ganska dåligt spårval, vilket gjorde att det öppnade upp sig mitt i klungan. Jag fick fritt fram och kunde dra igång min spurt. Det var då alldeles för långt fram till de längst fram, men jag lyckades passera några stycken på upploppet och kom in på 5:e plats.

Hyfsat nöjd med dagen och femteplatsen. Har ju på senare år blivit lite feg i spurterna och inte riktig gett mig en ärlig chans till en bra placering. Nu försökte jag i alla fall. Det räckte inte riktigt till pallen, men jag fick i alla fall vara med på prisutdelningen och fick ett litet kuvert i handen.

Höllviken Elit GP

GP-lopp i Höllviken med nästan hela svenska eliten plus några danskar. En bana i Svedala centrum som var platt, men med många kurvor. Jag stod inför starten och väntade på att mitt namn skulle ropas upp så jag kunde kliva in i startfållan, men jag fick vänta länge. Stod i sista led bakom startlinjen när starten gick. Killen framför hade problem med att klicka i pedalerna så jag blev hindrad och kunde inte avancera alls i första eller andra kurvan. Låg i princip sist i tredje kurvan, men lyckades sedan avancera 5-10 placeringar under de två första varven. Pulsen var ny skyhög och låren brände. Fy fan vad fort det gick. Ut ur varje kurva var det en ny spurt som skulle göras för att komma in på hjul igen eller täppa luckor. Redan på tredje varvet, dvs efter 4-5 minuter gick repet av. Det blev för svårt att komma in på hjul efter en av kurvorna och jag fick se klungan segla iväg framför mig. Redan då var ganska många avhängda och jag gjorde sällskap med 2 av dem i ca 20 minuter innan klungan varvade oss.

Det blev alltså ett kort lopp i Svedala. Vet inte om det hade sett annorlunda ut om jag hade fått stå längre fram vid starten. Nu blev gummisnoddseffekten längst bak i klungan för stor under de första varven då det gick tokfort. Hade jag bara överlevt de första 5 varven hade jag nog hängt med klungan ända in i mål. Efter några varv går ju farten ned och när alla lärt sig kurvorna så är också farten jämnare genom kurvorna och det uppstår inte så stora luckor.

X-Cup Vallåsen

Årets fjärde X-Cup gick av stapeln den 26:e juni. Tävlingen gick på den roliga och utmanande banan på Vallåsen. Upp för en backe och ner igen. Ungefär så kan man beskriva varvet som för min del kördes fyra gånger.





Medan Ulrika körde sitt lopp i start 1 tog jag hand om barnen. För att undvika bråk fick alla stå överst på pallen. Efter det var det dags för barnracet.

En djupt fokuserad Edvin

Signe kämpar på.

Mitt eget race - Jag kom iväg bra i starten och kunde hålla en position som jag var nöjd med under den inledande grusvägsbacken. Upp på toppen låg jag topp 10, men någonstans på väg bort mot DH-spåren tappade jag kedjan och fick stanna och lyfta på den igen. Tappade tid, men framför allt placeringar på det. Hamnade bakom några cyklister som inte alltid höll den fart jag ville hålla. Blev lite hindrade nerför DH-spåret till målet men kunde sedan gå om på grusvägen och hålla mitt eget tempo uppför stigen och grusvägen till toppen. Fick en liten lucka, men blev tyvärr inhämtad och passerad innan det var dags för DH-spåret igen. Där blev det åter igen mer broms än jag ville så ut på grusvägen efter målet gick jag upp i tät igen och körde på uppför backen. Nu lyckades jag skapa en lucka som höll hela vägen bort till DH-spåret och kunde köra mitt eget tempo nedför, tills jag kom ikapp en cyklist.

Cyklisten som jag kom ikapp höll dock ett mycket högre tempo än mig uppför så jag var ensam igen uppe på toppen på det sista varvet. Nu var det fullt ös nedför och utan någon framför mig kunde jag köra ca 10 sekunder fortare nedför jämfört med tidigare varv. Tog mig ikapp framförvarande cyklist igen strax innan mål, men kunde inte passera. Det blev en 10:e-plats i ett starkt startfält. Nöjd med dagens insats. Kul att kunna köra fort utför, men framför allt nöjd med att kunna köra lika fort varv 4 som varv 2 och 3.

Vätternrundan

Blött, blött, blött, långt och jobbigt. Så skulle man kunna sammanfatta VR 2016.

På fredagskvällen åkte jag och några klubbkamrater ner till startområdet i Motala och hämtade ut nummerlappar och käkade en pasta. Jag passade på att köpa ett par alldeles för dyra cykelbyxor, eftersom jag hade klantigt nog missat att packa ner ett par sådana. Tur att man inte är så känslig där bak, för många hade nog varit lite nervösa för att cykla 30 mil med oprövade byxor.

På lördagsmorgonen blev det lite fix med cykeln. Hade tagit med mig både Zipp-hjulen med tubdäck och mina träningshjul med kanttråd. Zipphjulen är ju snabbare, men om det skulle bli blött är de inte så roliga att köra med då bromsarna tar dåligt. Tänkte kompensera det med att byta bromsgummi, men det visade sig att jag hade fått med mig fel bromsgummi, så jag struntade i det. Vädret var fint och prognosen lovade endast lite regn så jag beslöt mig för Zipphjulen. Då märkte jag att däcket bak var otroligt slitet, måste blivit så på senaste turen. Vågade inte köra 30 mil på så slitna däck så jag tog till slut träningshjulen. En kombo vore uteslutet eftersom jag då måste ha både extradäck och slang för att säkra upp mig mot en eventuell punktering.

En halvtimme innan start rullade vi ner till starten i härligt sommarväder. På vägen mötte vi folk som precis kommit i mål och som kämpat hela natten. Det är lite märklig känsla att se dem så slitna och själv har man inte ens börjat. Vi var ett gäng på 10 från klubben som siktade på låga 7 timmar. Eftersom ett stort gäng som kör för Alliansloppet hade samma ambitioner bytte vi till deras startgrupp som startade fyra minuter tidigare än vår Lunedigrupp. De var runt 30 pers och det lät ju lovande. Eftersom vi var gäster i deras startgrupp lät vi de ta hand om upplägget. Det blev bestämt att vi skulle köra tre grupper som drar i 12 minuter vardera. Vi i Lunedi (+ några gäster från Trampen mfl) skulle utgöra grupp 3.

Starten går och efter ett tag formerar vi oss så att grupp ett går runt i kedja och de två andra grupperna ligger bakom. Tycker att vi får upp farten ganska bra trots motvinden och allt känns bra. Att ligga bakom känns hur lätt som helst. Efter 24 minuter är det vår tur att ta över dragjobbet och vi höjer farten rejält. 12 minuter senare hade pulsen gått upp rejält, men nu var det dags för vila igen. Det här är ju ett bra upplägg tänker jag. Hoppas vi kan köra på så här ett bra tag till. Grupp 1 tar över dragjobbet igen och vi lägger oss sist. Men ganska snart får vi gå fram igen eftersom det är allt färre som orkar dra i grupp 1 och även i grupp 2 är det få som orkar. Vi går över på att köra en stor grupp. Det är bara lite drygt 15 som hjälper till med dragjobbet, varav de flesta är från Lunedigruppen. Där inser jag att det kommer bli en mycket jobbig dag. Vi är allt för få som orkar hjälpa till. Då hade även den första regnskuren gjort oss blöta från topp till tå, vilket gjorde dagen ännu jobbigare.

 Alliansloppets killar måste överskattat sin förmåga något kopiöst. Till historien hör att de hade ambitioner att gå ut riktigt hårt och köra ikapp den norska gruppen som startade fyra minuter framför. Vi plockade in lite tid på dem när Lunedigruppen var framme och körde, men annars höll vi knappt jämn fart ner till Jönköping. Därefter tappade vi minut efter minut.

Vi gnetade på ner till Jönköping. Det var jobbigt i motvinden och det blev allt färre som hjälpte till. Jag hade förhoppningar om att det skulle ändras när vi väl passerat Jönköping och fick lite vind i ryggen. Jag kände mig riktigt stark och tog många extraförningar. In till Jönköping hade vi bra fart, men sedan havererade samarbetet. Svårt att få ett flyt när vi hamnade mitt i stadstrafiken och det blev ryckig körning, vilket tog på krafterna. Regnet och vätan hjälpte ju inte direkt till att hålla flytet. Vi tog oss ur Jönköping och försökte få igång ett nytt bra samarbete, men det blev lite si och så med det. Ibland gick vi inte en runt i kedja och det var bara en handfull som ville vara framme och dra. Som tur var närmade vi oss depåstoppet för en kort paus och byte till fulla flaskor.

Regnskurarna avlöste varandra och jag var konstant blöt och hade svårt med sikten. Som tur var var temperaturerna ganska behagliga så det blev aldrig kallt. Kommer ihåg att vattnet som stänkte upp på en från marken var ganska ljummet medan det som kom uppifrån var lite svalare. Blåsten som gav oss motvind ner till Jönköping kändes nu ganska tam och hjälpte oss inte så mycket på västsidan. Många i gruppen gicknu igenom svackor och vi blev allt färre som drog. I ett motlut högg det till i min vad och jag fick sluta trampa och såg klungan passera. Lyckades få tillbaka trampet när jag låg i slutet av svansen och fick sedan spurta för att komma in på hjul. Därefter fick jag ligga och vila ett tag, kanske en kvart. Det var den längsta stunden som jag inte hjälpte till med dragjobbet. Annars var jag framme och drog för det mesta. Ofta gick vi bara runt på 5-6 personer och ibland bara en eller två som fick ta långa förningar. Som tur hade vi några riktigt starka cyklister, Per H och Erik L som sällan stod över och som ofta tog en lite längre förning för att hålla tempot upp.

Nu hade vi passerat 15 mil och hade alltså hälften kvar. Hur fan ska det här gå? Men kilometerna tickar på och det var jobbigt, men helt plötsligt var vi framme vid det andra depåstoppet efter 21 mil. Nya fulla flaskor och en kort bensträckare på ca 1 minut. Det gjorde susen för mig och jag kände mig faktiskt lite piggare igen när vi tog oss an de sista nio milen. Vi blev också fler som hjälpte till med farten igen. Var säkert 8-9 personer emellanåt. Vi körde inte längre tokfort någon gång utan höll ett jämt tempo. Annars var det ganska tufft i motluten där det gick på lite för fort för allas bästa. I backarna tog vi det alltid lugnt, vilket var skönt.

När vi svängde av väg 49 med knappt 6 mil kvar kändes det som om målet nu var ganska nära. Bara en Torupsrunda kvar, tänkte jag. När vi sedan svänger höger och söderut mot Motala och passerar Hammarsundet är det som att komma ut på upploppet. Nu började benen bli rejält mosiga och jag gick bak i klungan ett tag för att vila. Återfann lite krafter och stod sedan inte över många förningar de sista milen in mot Motala.

Vi rullade in på Vätternpromenaden och över mållinjen efter 7 timmar och 29 minuters cykling. En bit ifrån målsättningen och bara min fjärde bästa tid. Jag var ändå riktigt nöjd och tyckte detta var min största prestation med tanke på förutsättningarna och hur mycket förningar jag tog. Riktigt nöjd var jag med att alla i Lunedigruppen gick i mål på samma tid och grymt impad över prestationen och inställningen.

Nu blir det nog ingen VR 2017, men det finns ett litet sug att åter göra ett försöka på sub 7. En förutsättning är att det är med en stor grupp med många som har kapacitet till att nå sub 7 och att det är med cyklister som jag känner. Så vi får se vad det blir framöver. Hur som helst vill jag inte skruva upp målen för mycket och göra de allt för allvarliga. I år hade jag ganska avslappnad inställning till VR och brydde mig egentligeni nte så mycket om vilken tid vi skulle nå. Ville bara göra ett bra lopp och kunna se tillbaka på det med glädje. Och det kan jag göra, mest på grund av att vi kämpade som ett lag ända in i mål.

Gänget som gjorde det!! En liten men tapper grupp cyklister som kämpade sig runt sjön på en riktigt bra tid.

Lida Loop

Eftersom jag inte bloggat så frekvent under sommaren saknas det inlägg om min tävlingar under perioden. Tycker det är kul att kunna läsa om mina tävlingar i efterhand, så tänkte här sammanfatta de tävlingar och lopp jag kört.

Lida Loop 12 Juni
3:e deltävlingen i Långloppscupen. Körde de 60 milen upp till Lida på lördagsförmiddagen och tog sedan ett väckningspass på tävlingsbanan på sen eftermiddag/tidig kväll. Körde hela andra av tre loopar. Riktigt kul bana och nyttigt att ha provkört den. Det var minst sagt ganska tekniskt. När väckningspasset var avklarat körde jag till hotellet i Södertälje. Fick i mig lite käk och laddade inför morgondagens uppgift. Skönt att övernatta relativt nära tävlingen. Kunde sova ut på söndagsmorgonen och i lugn och ro bege mig till Lida.

I skönt sommarväder fixade jag med nummerlappar, lagningspinnar och hann även med en kort uppvärmningsrunda innan det var dags att lägga cykeln i startfållan. Den öppnade bara 30 minuter innan start, vilket är bra tycker jag, så jag ställde mig och köade utanför en kvart innan fållan öppnades. Kunde sedan gå in och lägga cykeln i första led i den breda fållan. När alla startfållorna sedan slogs ihop stod jag ganska bra till och hade bara de som står i fålla 1 framför mig.

När starten gick var det full kareta upp för den gräsbeklädda slalombacken. Jag lyckades hålla bra fart i den korta, men branta backen och lyckades inta en bra position när vi kom ut på löpaspåret. Här gick det undan och det var tajt och mycket kurvor. Det var också ganska löst grus i kanterna av spåret då det gällde att behålla fokus hela tiden. Det gjorde jag och kunde gå med tätklungan i de första 20 minuterna innan det sprack av. Då hamnade jag i en grupp som hade bra tempo och flyt. Tror vi endast hade en eller två H30-cyklister framför oss då. Jag lyckades återhämta mig något efter den inledande rusningen och avancerade framåt i min grupp och la mig först ett tag. Dessvärre hamnade jag långt bak igen, när jag kom lite fel i en korsning som var dåligt skyltad. Strax därefter kom vi ikapp några framför oss och samtidigt sprack det upp i vår grupp. De längst fram kunde ansluta till gruppen framför, men jag fastnade i den bakre delen. Där försvann ytterligare några H30-cyklister och vid första varvningen efter ca 45 minuter hade jag nu 6 H30 framför mig varav 4 i gruppen som låg ca 20 sekunder framför.

På en av många härligt flowiga stigar på LidaLoop

Den andra loopen är som sagt väldigt teknisk under stora delar. Riktigt kul cykling. Det börjar med Diagonalen, ca 1km cykling bland rötter och stenhällar som ställer höga krav på cyklisten. Det blev lite stopp i min grupp på Diagonalen och vi tappade tid framåt. Även på efterföljande stigar tyckte jag det gick lite långsamt och det närmade sig cyklister bakifrån. Jag gick därför fram i tät på grusävgspartierna och höll mig sedan längst fram på de flesta single tracks. Hade bra flyt på andra halvan av loop två och plockade in tid på de framför mig.

Jag anför min lilla grupp. Här hade jag bra tryck i benen och plockade in tid på framförvarande.

Det var nu bara drygt minuten upp till pallplats och 5:e-platsen vara bara 10 sekunder ifrån mig. Framför allt gick det bra på de stökiga partierna med mycket rötter. Där kunde jag trycka på ordentligt och hålla farten uppe. Dessvärre hoppade min kedja på just ett sånt parti. Var tvungen att stanna och fick se gruppen som jag precis hade distanserat passera mig. På med kedjan och sedan jaga ifatt gruppen och avancera framåt. De som låg längst fram i min nu uppsplittrade grupp lyckades ansluta till gruppen framför, medan jag hamnade i en mindre grupp som vid varvning nr 2 låg 15 sekunder bakom.

På Loop 2 innan kedjan hoppar av. Tappade sedan nästan 2 min på cyklisten framför.

Ut på tredje loppen som mest består av grusvägar försökte jag täppa luckan framåt, men fick ingen hjälp och tröttnade ganska snabbt. De framför seglade iväg och jag hamnade tillsammans med en annan H30-cyklist. Vårt samarbete var väl sådär så det gick inte speciellt fort. När det var några kilometer kvar kommer en grupp cyklister ikapp oss, anförda av en stark elitcyklist som tidigare hade punkterat. I gruppen fanns ytterligare två i H30, som nu hade betydligt piggare ben än jag. Så in i sista backen till målet fick jag ge mig och hade ingen chans att spurta om 6:e-platsen utan fick nöja mig med en 9:e plats.

Jag var nöjd med loppet, men hade hoppats på en bättre placering i mål. Jag fick ju en bra start, men blev lite hindrad på de stökiga partierna och tappade bra grupper där. Sedan hade jag otur som tappade kedjan vid ett kritiskt tillfälle. Och på sista loopen saknade jag en större grupp att åka i, så där gick det för långsamt. Kände att jag hade mer i benen än en 9:e plats, men det gäller ju att få till det. Lärdomar till nästa lopp är att 1) Ligga långt framme in på stigarna och 2) Ät och drick ännu mer regelbundet för att ha krafter kvar på slutet.