Lördagens cykelsuccé i Lödde sandskog följdes
upp av ännu en succé. Det var dags för Örestadsloppet som går på en varvbana
runt Barsebäck. Det är nästan hemmaplan för mig, bara knappa milen från mitt
hus. Jag har kört loppet 4 gånger tidigare, med lite olika bansträckningar, men
alltid vid samma tidpunkt på året, nämligen i april. Och som ni alla vet så kan
vädret vara lite si och så i april. Två gånger har jag fått bryta på grund av
att jag varit nedkyld av det iskalla regnet och alla fyra gånger jag har blivit
avhängd av tätklungan. Inga bra minne från denna tävling alltså och när jag
läste väderleksrapporten tidigare i veckan så såg det ut som om det kunde bli
ännu en DNF på grund av nedkylning. 7 grader och ihållande regn i 125km. Det
fixar inte jag. Distansen ändrades till 100km och för varje dag som gick
förbättrades väderprognosen något, så det fanns ändå hopp om ett bra lopp när
jag vaknade på söndagen.
Kolhydratladdning på lördagen |
Söndagsmorgonen bjöd på riktigt kallt väder.
Min fru fick skrapa rutorna på bilen när hon skulle ge sig i väg till X-Cuptävlingen
i Ängelholm och det rapporterades om snö lite här och var. Solen sken i alla
fall över Barsebäck när jag skjutsade min äldsta son till samling för Strövarna
i Järavallen kl 10. På vägen tillbaka hämtade jag ut min nummerlapp och sedan
åkte jag hem och fixade lite med cykeln. Ibland är det skönt med sen start, men
när regnet, eller snarare en blandning av hagel och snö, började falla efter
lunch kände jag att jag hellre startat tidigt på morgonen. Strax efter kl 13
cyklade jag bort mot starten i Barsebäck och vägarna var blöta och det kom
återigen en skur av snöblandat regn. 15 minuters lugn cykling till starten fick
räcka som uppvärmning denna gång. Framme vid starten la jag ifrån mig överdragströjan,
men jag tror jag aldrig tidigare haft så mycket kläder på mig under en tävling,
inklusive crosstävlingar under vintermånaderna. Det var windstopperundertröja,
dubbla cykeltröjor, armvärmare och väst upptill. Byxor och benvärmare nertill
och skoöverdrag på fötterna. Långa tjocka fingerhandskar på händerna och en
buff på huvudet.
Starten gick och det dröjde inte länge tills
det första utbrytningsförsöket. Jag frös aldrig om kroppen eller huvudet, men
redan halvvägs på första varvet var både fötter och fingrar kalla. Jag kände då
suget efter att höja pulsen lite i ett utbrytningsförsök, men hade sagt till mig
själv att avvakta åtminstone ett varv tills jag är ordentligt uppvärmd. Då vinden
var näst intill obefintlig de första varven var det ganska enkelt att åka med i
klungan och få bra uppvärmning. De utbrytningsförsök som gjordes
neutraliserades ganska snabbt av en pigg och dragvillig klunga. På andra varvet
ville jag känna på benen så jag bryggade upp till utbrytningar två gånger, men
klungan var snabbt ikapp oss igen. Jag kände en lite oro då. Jag tyckte att benen
blev snabbt trötta i dessa utbrytningsförsök och att jag inte skulle orka hålla
fart i en utbrytning speciellt länge. Därför lugnade jag ner mig de kommande
varven och tänkte att det kanske blir bättre senare under loppet när alla andra
tröttnar mer än jag.
Efter några varv hade vägarna torkat upp nästan
överallt och det kom inte längre något regn, inte uppifrån i alla fall. Skönt
att återigen ha bromseffekt på bakbromsen. Inte för att den användes så ofta på
denna bana, men tills nästa GP-lopp måste jag byta bromsgummi ifall det skulle
regna. Det började bli ganska behagligt att cykla igen och helt plötsligt hade
halva distansen avverkats utan att benen hade blivit särskilt trötta. Då
började tävlingen hetta till. En grupp på 11 hade kommit loss. I denna grupp
fanns många starka, däribland några från det danska teamet Team IBT Isolering. Lunedi,
Trampen och några till hade ingen med i utbrytningen så klungan mobiliserades
ganska snabbt och efter ett tag var samarbetet bra. Det var dock starka
cyklister där framme så det tog ett och ett halvt varv innan vi var ikapp
utbrytningen.
Kort därpå var det dags för nästa utbrytning.
Många i klungan var nu trötta efter att antingen varit med i utbrytningen eller
kört in densamma. Jag myglade väl lite och var inte så jättedelaktig i inkörningen
av utbrytningen så jag hade ganska pigga ben. När då några starkare cyklister
fick en lucka bryggade jag upp till dem. Först såg det ut som om klungan skulle
neutralisera oss ganska snabbt, men i stället var det ytterligare cyklister som
anslöt. Det verkade som om en riktigt farlig utbrytning hade formats. Ett
tiotal cyklister var med, däribland två från det danska teamet som tidigare
varit så aktiva med att neutralisera utbrytningar. Det här kunde bli något. Jag
och flera andra försökte få igång samarbetet och jobbade ganska hårt för att hålla
klungan på avstånd, men de två danskarna verkade inte alls intresserade. En av
dem till och med attackerade i motlutet för att störa vårt samarbete. Vet inte
riktigt vad deras intentioner var, men det var konstig taktik. Ett halvt varv
senare var klungan ikapp och nu återstod mindre än två varv av tävlingen.
Jaha, tänkte jag och började fundera på min
taktik. Jag kanske skulle spara mig till spurten, kände ändå att det var klipp
i benen så hade nog kunnat göra en bra spurt. Det hade dock börjat blåsa lite
mer och vinden hade vänt lite så att det var lite sidvind på rakan vid campingen.
Redan förra varvet var det många som såg slitna ut där när farten höjdes, så
jag var orolig för att hamna bakom någon som släppte lucka. Väl ute på rakan
höjdes farten, men jag kände att jag kunde gå med lätt. Några gånger fick jag
ta lite extra vind för att passera några cyklister som jag inte riktigt litade
på att de skulle klara av att hålla hjul. Till slut befann jag mig i en ganska
behaglig position med en bra rygg att gå på. Det märktes att de 6 ½ körda varven
och den senaste campingrakan hade tröttat ut de flesta cyklisterna, men jag kände
mig stark och var ganska säker på att kunna hålla en bra position hela vägen
till mål. Jag var också säker på att det skulle komma några utbrytningsförsök
till, så jag höll mig långt fram i klungan och höll koll på danskarna och de
andra cyklisterna som verkade starka.
Då, i motlutet på stora vägen, med dryga varvet
kvar kom 4 cyklister loss, däribland en av danskarna och klubbkompisen Per. Den
här blir farlig tänkte jag och befann mig plötsligt längst fram i en avstannande
och tveksam klunga. Vad ska jag göra? Här vill jag vara med tänkte jag och
funderad på ett ryck, men samtidigt var jag orolig för att dra med mig hela
klungan och förstöra för Per. Att rycka i spets är heller inte alltid optimalt,
men jag visste att de som var närmast bakom mig verkade ointresserade av att gå
med i utbrytningen så jag ställde mig upp och la ner 1000 w i mina pedaler för
några sekunder och fick en lucka till klungan. Vid krönet var jag ikapp de fyra
i täten och gick direkt fram för att visa att det här kan funka om vi bara kör
på. Nu var vi fem där framme och hade en stor chans att hålla undan om vi bara
hjälptes åt. Vi var dock trötta efter den initiala kraftansträngningen och
luckan till klungan var ganska liten när vi passerade målvagnen och gick ut på
sista varvet. En ensam cyklist lyckades brygga till vår utbrytning och nu var
vi 6 man därframme och fick också igång riktigt bra samarbete och höll hög
fart. Luckan till klungan växte och vi fick rapporter om att de var 20 sekunder
bakom. Jag var den minst åkstarke i utbrytningen så jag kände mig tvungen att
stå över några förningar då och då för att orka med ifall det blev någon
farthöjning. Det blev det inte, utan vi höll jämn och hög fart tack vare de
starka utbrytningskollegorna. Med halva varvet kvar hade luckan växt till 45
sekunder och när vi svängde ut på den stora vägen för sista gången hade vi över
minuten.
Nu var jag säker på att det skulle hålla. Minst
en 6:e-plats, det kan man ju vara nöjd med och med tanke på att de andra visade
sig starkare än jag så hade jag kunnat nöja mig med det. Men, det är segrarna
som räknas, så jag ska ge det en ärlig chans. Jag stod över någon förning då och
då för att spara lite krafter, men gick ändå fram för att inte bli den som de
andra håller ett extra öga på för att jag bara legat på hjul de sista
kilometrarna. Inför sista svängen 1km från mål tog jag av mig de tjocka
handskarna för att få bättre grepp om styret i spurten och slängde dem på
cykelbanan. Ut ur svängen var jag tvåa och han som ledde drog igång en
långspurt. Han fick en lucka på oss andra och jag väntade på att de andra
skulle täppa den. Fick ställa mig upp och trycka mer än 700w för att komma in
på hjul när de andra gick förbi mig i jakten på tätkillen. Jag hamnade till slut
på Pers hjul och när han gett allt vad han kunde gick jag förbi och drog igång
spurten. Fick direkt några meter på bakomvarande och närmade mig tätkillen
något. Nu var det bara drygt hundra meter kvar och jag kände hur låren låste
sig och såg hur avståndet till han där framme inte längre minskade. Segern var
inte längre inom räckhåll, men jag gav allt för att knipa en pallplats. Som tur
var lyckades enbart en cyklist passera mig innan mållinjen så jag rullade in på
en tredjeplats.
Riktigt nöjd med dagens tävling. Vädret var
bättre än väntat och under de sista varven var jag till och med lite varm.
Tävlingen i sig var också rolig trots att varken banan eller vinden var
utslagsgivande. Visst blir tävlingarna hårdare med kantvind, men det är inte
vädret som avgör hur tuff och rolig en tävling blir. Det är cyklisternas och
deras vilja att attackera som sätter färg på en tävling. Oftast resulterar det
dock i att en grupp med starka cyklister går loss tidigt i loppet och sedan
blir det söndagsåkning för klungan eller så samlar det ihop sig på slutvarven
och det blir en klungspurt. Nu blev det varken eller. Det var en ganska
händelserik tävling där många var framme och tog vind på ett eller annat sätt.
Själv var jag nöjd med formen och känslan i kroppen och benen. Explosiviteten
finns där när jag ska gå med i en utbrytning, men när det gäller åkstyrka på
platta partier är det många som är mycket starkare än mig. Spurten var jag väl
inte helt nöjd med så det får vi träna på tills nästa gång. Men i det stora
hela nöjd och glad över en tredjeplats. För övriga Lunedianer blev det en 6:e-plats
för Per och Andreas spurtade in som trea i klungan och 9 totalt. Därmed 3
Lunedi-cyklister i topp 10. Riktigt kul start på säsongen. Nu framöver blir det
mest MTB-tävlingar, men jag ser redan fram emot nästa landsvägstävling i
Hököpinge i Juli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar