Bildspel

...

måndag 25 april 2016

Örestadsloppet

Lördagens cykelsuccé i Lödde sandskog följdes upp av ännu en succé. Det var dags för Örestadsloppet som går på en varvbana runt Barsebäck. Det är nästan hemmaplan för mig, bara knappa milen från mitt hus. Jag har kört loppet 4 gånger tidigare, med lite olika bansträckningar, men alltid vid samma tidpunkt på året, nämligen i april. Och som ni alla vet så kan vädret vara lite si och så i april. Två gånger har jag fått bryta på grund av att jag varit nedkyld av det iskalla regnet och alla fyra gånger jag har blivit avhängd av tätklungan. Inga bra minne från denna tävling alltså och när jag läste väderleksrapporten tidigare i veckan så såg det ut som om det kunde bli ännu en DNF på grund av nedkylning. 7 grader och ihållande regn i 125km. Det fixar inte jag. Distansen ändrades till 100km och för varje dag som gick förbättrades väderprognosen något, så det fanns ändå hopp om ett bra lopp när jag vaknade på söndagen.

Kolhydratladdning på lördagen
Söndagsmorgonen bjöd på riktigt kallt väder. Min fru fick skrapa rutorna på bilen när hon skulle ge sig i väg till X-Cuptävlingen i Ängelholm och det rapporterades om snö lite här och var. Solen sken i alla fall över Barsebäck när jag skjutsade min äldsta son till samling för Strövarna i Järavallen kl 10. På vägen tillbaka hämtade jag ut min nummerlapp och sedan åkte jag hem och fixade lite med cykeln. Ibland är det skönt med sen start, men när regnet, eller snarare en blandning av hagel och snö, började falla efter lunch kände jag att jag hellre startat tidigt på morgonen. Strax efter kl 13 cyklade jag bort mot starten i Barsebäck och vägarna var blöta och det kom återigen en skur av snöblandat regn. 15 minuters lugn cykling till starten fick räcka som uppvärmning denna gång. Framme vid starten la jag ifrån mig överdragströjan, men jag tror jag aldrig tidigare haft så mycket kläder på mig under en tävling, inklusive crosstävlingar under vintermånaderna. Det var windstopperundertröja, dubbla cykeltröjor, armvärmare och väst upptill. Byxor och benvärmare nertill och skoöverdrag på fötterna. Långa tjocka fingerhandskar på händerna och en buff på huvudet.

Starten gick och det dröjde inte länge tills det första utbrytningsförsöket. Jag frös aldrig om kroppen eller huvudet, men redan halvvägs på första varvet var både fötter och fingrar kalla. Jag kände då suget efter att höja pulsen lite i ett utbrytningsförsök, men hade sagt till mig själv att avvakta åtminstone ett varv tills jag är ordentligt uppvärmd. Då vinden var näst intill obefintlig de första varven var det ganska enkelt att åka med i klungan och få bra uppvärmning. De utbrytningsförsök som gjordes neutraliserades ganska snabbt av en pigg och dragvillig klunga. På andra varvet ville jag känna på benen så jag bryggade upp till utbrytningar två gånger, men klungan var snabbt ikapp oss igen. Jag kände en lite oro då. Jag tyckte att benen blev snabbt trötta i dessa utbrytningsförsök och att jag inte skulle orka hålla fart i en utbrytning speciellt länge. Därför lugnade jag ner mig de kommande varven och tänkte att det kanske blir bättre senare under loppet när alla andra tröttnar mer än jag.

Efter några varv hade vägarna torkat upp nästan överallt och det kom inte längre något regn, inte uppifrån i alla fall. Skönt att återigen ha bromseffekt på bakbromsen. Inte för att den användes så ofta på denna bana, men tills nästa GP-lopp måste jag byta bromsgummi ifall det skulle regna. Det började bli ganska behagligt att cykla igen och helt plötsligt hade halva distansen avverkats utan att benen hade blivit särskilt trötta. Då började tävlingen hetta till. En grupp på 11 hade kommit loss. I denna grupp fanns många starka, däribland några från det danska teamet Team IBT Isolering. Lunedi, Trampen och några till hade ingen med i utbrytningen så klungan mobiliserades ganska snabbt och efter ett tag var samarbetet bra. Det var dock starka cyklister där framme så det tog ett och ett halvt varv innan vi var ikapp utbrytningen.

Kort därpå var det dags för nästa utbrytning. Många i klungan var nu trötta efter att antingen varit med i utbrytningen eller kört in densamma. Jag myglade väl lite och var inte så jättedelaktig i inkörningen av utbrytningen så jag hade ganska pigga ben. När då några starkare cyklister fick en lucka bryggade jag upp till dem. Först såg det ut som om klungan skulle neutralisera oss ganska snabbt, men i stället var det ytterligare cyklister som anslöt. Det verkade som om en riktigt farlig utbrytning hade formats. Ett tiotal cyklister var med, däribland två från det danska teamet som tidigare varit så aktiva med att neutralisera utbrytningar. Det här kunde bli något. Jag och flera andra försökte få igång samarbetet och jobbade ganska hårt för att hålla klungan på avstånd, men de två danskarna verkade inte alls intresserade. En av dem till och med attackerade i motlutet för att störa vårt samarbete. Vet inte riktigt vad deras intentioner var, men det var konstig taktik. Ett halvt varv senare var klungan ikapp och nu återstod mindre än två varv av tävlingen.

Jaha, tänkte jag och började fundera på min taktik. Jag kanske skulle spara mig till spurten, kände ändå att det var klipp i benen så hade nog kunnat göra en bra spurt. Det hade dock börjat blåsa lite mer och vinden hade vänt lite så att det var lite sidvind på rakan vid campingen. Redan förra varvet var det många som såg slitna ut där när farten höjdes, så jag var orolig för att hamna bakom någon som släppte lucka. Väl ute på rakan höjdes farten, men jag kände att jag kunde gå med lätt. Några gånger fick jag ta lite extra vind för att passera några cyklister som jag inte riktigt litade på att de skulle klara av att hålla hjul. Till slut befann jag mig i en ganska behaglig position med en bra rygg att gå på. Det märktes att de 6 ½ körda varven och den senaste campingrakan hade tröttat ut de flesta cyklisterna, men jag kände mig stark och var ganska säker på att kunna hålla en bra position hela vägen till mål. Jag var också säker på att det skulle komma några utbrytningsförsök till, så jag höll mig långt fram i klungan och höll koll på danskarna och de andra cyklisterna som verkade starka.

Då, i motlutet på stora vägen, med dryga varvet kvar kom 4 cyklister loss, däribland en av danskarna och klubbkompisen Per. Den här blir farlig tänkte jag och befann mig plötsligt längst fram i en avstannande och tveksam klunga. Vad ska jag göra? Här vill jag vara med tänkte jag och funderad på ett ryck, men samtidigt var jag orolig för att dra med mig hela klungan och förstöra för Per. Att rycka i spets är heller inte alltid optimalt, men jag visste att de som var närmast bakom mig verkade ointresserade av att gå med i utbrytningen så jag ställde mig upp och la ner 1000 w i mina pedaler för några sekunder och fick en lucka till klungan. Vid krönet var jag ikapp de fyra i täten och gick direkt fram för att visa att det här kan funka om vi bara kör på. Nu var vi fem där framme och hade en stor chans att hålla undan om vi bara hjälptes åt. Vi var dock trötta efter den initiala kraftansträngningen och luckan till klungan var ganska liten när vi passerade målvagnen och gick ut på sista varvet. En ensam cyklist lyckades brygga till vår utbrytning och nu var vi 6 man därframme och fick också igång riktigt bra samarbete och höll hög fart. Luckan till klungan växte och vi fick rapporter om att de var 20 sekunder bakom. Jag var den minst åkstarke i utbrytningen så jag kände mig tvungen att stå över några förningar då och då för att orka med ifall det blev någon farthöjning. Det blev det inte, utan vi höll jämn och hög fart tack vare de starka utbrytningskollegorna. Med halva varvet kvar hade luckan växt till 45 sekunder och när vi svängde ut på den stora vägen för sista gången hade vi över minuten.

Nu var jag säker på att det skulle hålla. Minst en 6:e-plats, det kan man ju vara nöjd med och med tanke på att de andra visade sig starkare än jag så hade jag kunnat nöja mig med det. Men, det är segrarna som räknas, så jag ska ge det en ärlig chans. Jag stod över någon förning då och då för att spara lite krafter, men gick ändå fram för att inte bli den som de andra håller ett extra öga på för att jag bara legat på hjul de sista kilometrarna. Inför sista svängen 1km från mål tog jag av mig de tjocka handskarna för att få bättre grepp om styret i spurten och slängde dem på cykelbanan. Ut ur svängen var jag tvåa och han som ledde drog igång en långspurt. Han fick en lucka på oss andra och jag väntade på att de andra skulle täppa den. Fick ställa mig upp och trycka mer än 700w för att komma in på hjul när de andra gick förbi mig i jakten på tätkillen. Jag hamnade till slut på Pers hjul och när han gett allt vad han kunde gick jag förbi och drog igång spurten. Fick direkt några meter på bakomvarande och närmade mig tätkillen något. Nu var det bara drygt hundra meter kvar och jag kände hur låren låste sig och såg hur avståndet till han där framme inte längre minskade. Segern var inte längre inom räckhåll, men jag gav allt för att knipa en pallplats. Som tur var lyckades enbart en cyklist passera mig innan mållinjen så jag rullade in på en tredjeplats.


Riktigt nöjd med dagens tävling. Vädret var bättre än väntat och under de sista varven var jag till och med lite varm. Tävlingen i sig var också rolig trots att varken banan eller vinden var utslagsgivande. Visst blir tävlingarna hårdare med kantvind, men det är inte vädret som avgör hur tuff och rolig en tävling blir. Det är cyklisternas och deras vilja att attackera som sätter färg på en tävling. Oftast resulterar det dock i att en grupp med starka cyklister går loss tidigt i loppet och sedan blir det söndagsåkning för klungan eller så samlar det ihop sig på slutvarven och det blir en klungspurt. Nu blev det varken eller. Det var en ganska händelserik tävling där många var framme och tog vind på ett eller annat sätt. Själv var jag nöjd med formen och känslan i kroppen och benen. Explosiviteten finns där när jag ska gå med i en utbrytning, men när det gäller åkstyrka på platta partier är det många som är mycket starkare än mig. Spurten var jag väl inte helt nöjd med så det får vi träna på tills nästa gång. Men i det stora hela nöjd och glad över en tredjeplats. För övriga Lunedianer blev det en 6:e-plats för Per och Andreas spurtade in som trea i klungan och 9 totalt. Därmed 3 Lunedi-cyklister i topp 10. Riktigt kul start på säsongen. Nu framöver blir det mest MTB-tävlingar, men jag ser redan fram emot nästa landsvägstävling i Hököpinge i Juli.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar