Blött, blött, blött, långt och jobbigt. Så skulle man kunna sammanfatta VR 2016.
På fredagskvällen åkte jag och några klubbkamrater ner till startområdet i Motala och hämtade ut nummerlappar och käkade en pasta. Jag passade på att köpa ett par alldeles för dyra cykelbyxor, eftersom jag hade klantigt nog missat att packa ner ett par sådana. Tur att man inte är så känslig där bak, för många hade nog varit lite nervösa för att cykla 30 mil med oprövade byxor.
På lördagsmorgonen blev det lite fix med cykeln. Hade tagit med mig både Zipp-hjulen med tubdäck och mina träningshjul med kanttråd. Zipphjulen är ju snabbare, men om det skulle bli blött är de inte så roliga att köra med då bromsarna tar dåligt. Tänkte kompensera det med att byta bromsgummi, men det visade sig att jag hade fått med mig fel bromsgummi, så jag struntade i det. Vädret var fint och prognosen lovade endast lite regn så jag beslöt mig för Zipphjulen. Då märkte jag att däcket bak var otroligt slitet, måste blivit så på senaste turen. Vågade inte köra 30 mil på så slitna däck så jag tog till slut träningshjulen. En kombo vore uteslutet eftersom jag då måste ha både extradäck och slang för att säkra upp mig mot en eventuell punktering.
En halvtimme innan start rullade vi ner till starten i härligt sommarväder. På vägen mötte vi folk som precis kommit i mål och som kämpat hela natten. Det är lite märklig känsla att se dem så slitna och själv har man inte ens börjat. Vi var ett gäng på 10 från klubben som siktade på låga 7 timmar. Eftersom ett stort gäng som kör för Alliansloppet hade samma ambitioner bytte vi till deras startgrupp som startade fyra minuter tidigare än vår Lunedigrupp. De var runt 30 pers och det lät ju lovande. Eftersom vi var gäster i deras startgrupp lät vi de ta hand om upplägget. Det blev bestämt att vi skulle köra tre grupper som drar i 12 minuter vardera. Vi i Lunedi (+ några gäster från Trampen mfl) skulle utgöra grupp 3.
Starten går och efter ett tag formerar vi oss så att grupp ett går runt i kedja och de två andra grupperna ligger bakom. Tycker att vi får upp farten ganska bra trots motvinden och allt känns bra. Att ligga bakom känns hur lätt som helst. Efter 24 minuter är det vår tur att ta över dragjobbet och vi höjer farten rejält. 12 minuter senare hade pulsen gått upp rejält, men nu var det dags för vila igen. Det här är ju ett bra upplägg tänker jag. Hoppas vi kan köra på så här ett bra tag till. Grupp 1 tar över dragjobbet igen och vi lägger oss sist. Men ganska snart får vi gå fram igen eftersom det är allt färre som orkar dra i grupp 1 och även i grupp 2 är det få som orkar. Vi går över på att köra en stor grupp. Det är bara lite drygt 15 som hjälper till med dragjobbet, varav de flesta är från Lunedigruppen. Där inser jag att det kommer bli en mycket jobbig dag. Vi är allt för få som orkar hjälpa till. Då hade även den första regnskuren gjort oss blöta från topp till tå, vilket gjorde dagen ännu jobbigare.
Alliansloppets killar måste överskattat sin förmåga något kopiöst. Till historien hör att de hade ambitioner att gå ut riktigt hårt och köra ikapp den norska gruppen som startade fyra minuter framför. Vi plockade in lite tid på dem när Lunedigruppen var framme och körde, men annars höll vi knappt jämn fart ner till Jönköping. Därefter tappade vi minut efter minut.
Vi gnetade på ner till Jönköping. Det var jobbigt i motvinden och det blev allt färre som hjälpte till. Jag hade förhoppningar om att det skulle ändras när vi väl passerat Jönköping och fick lite vind i ryggen. Jag kände mig riktigt stark och tog många extraförningar. In till Jönköping hade vi bra fart, men sedan havererade samarbetet. Svårt att få ett flyt när vi hamnade mitt i stadstrafiken och det blev ryckig körning, vilket tog på krafterna. Regnet och vätan hjälpte ju inte direkt till att hålla flytet. Vi tog oss ur Jönköping och försökte få igång ett nytt bra samarbete, men det blev lite si och så med det. Ibland gick vi inte en runt i kedja och det var bara en handfull som ville vara framme och dra. Som tur var närmade vi oss depåstoppet för en kort paus och byte till fulla flaskor.
Regnskurarna avlöste varandra och jag var konstant blöt och hade svårt med sikten. Som tur var var temperaturerna ganska behagliga så det blev aldrig kallt. Kommer ihåg att vattnet som stänkte upp på en från marken var ganska ljummet medan det som kom uppifrån var lite svalare. Blåsten som gav oss motvind ner till Jönköping kändes nu ganska tam och hjälpte oss inte så mycket på västsidan. Många i gruppen gicknu igenom svackor och vi blev allt färre som drog. I ett motlut högg det till i min vad och jag fick sluta trampa och såg klungan passera. Lyckades få tillbaka trampet när jag låg i slutet av svansen och fick sedan spurta för att komma in på hjul. Därefter fick jag ligga och vila ett tag, kanske en kvart. Det var den längsta stunden som jag inte hjälpte till med dragjobbet. Annars var jag framme och drog för det mesta. Ofta gick vi bara runt på 5-6 personer och ibland bara en eller två som fick ta långa förningar. Som tur hade vi några riktigt starka cyklister, Per H och Erik L som sällan stod över och som ofta tog en lite längre förning för att hålla tempot upp.
Nu hade vi passerat 15 mil och hade alltså hälften kvar. Hur fan ska det här gå? Men kilometerna tickar på och det var jobbigt, men helt plötsligt var vi framme vid det andra depåstoppet efter 21 mil. Nya fulla flaskor och en kort bensträckare på ca 1 minut. Det gjorde susen för mig och jag kände mig faktiskt lite piggare igen när vi tog oss an de sista nio milen. Vi blev också fler som hjälpte till med farten igen. Var säkert 8-9 personer emellanåt. Vi körde inte längre tokfort någon gång utan höll ett jämt tempo. Annars var det ganska tufft i motluten där det gick på lite för fort för allas bästa. I backarna tog vi det alltid lugnt, vilket var skönt.
När vi svängde av väg 49 med knappt 6 mil kvar kändes det som om målet nu var ganska nära. Bara en Torupsrunda kvar, tänkte jag. När vi sedan svänger höger och söderut mot Motala och passerar Hammarsundet är det som att komma ut på upploppet. Nu började benen bli rejält mosiga och jag gick bak i klungan ett tag för att vila. Återfann lite krafter och stod sedan inte över många förningar de sista milen in mot Motala.
Vi rullade in på Vätternpromenaden och över mållinjen efter 7 timmar och 29 minuters cykling. En bit ifrån målsättningen och bara min fjärde bästa tid. Jag var ändå riktigt nöjd och tyckte detta var min största prestation med tanke på förutsättningarna och hur mycket förningar jag tog. Riktigt nöjd var jag med att alla i Lunedigruppen gick i mål på samma tid och grymt impad över prestationen och inställningen.
Nu blir det nog ingen VR 2017, men det finns ett litet sug att åter göra ett försöka på sub 7. En förutsättning är att det är med en stor grupp med många som har kapacitet till att nå sub 7 och att det är med cyklister som jag känner. Så vi får se vad det blir framöver. Hur som helst vill jag inte skruva upp målen för mycket och göra de allt för allvarliga. I år hade jag ganska avslappnad inställning till VR och brydde mig egentligeni nte så mycket om vilken tid vi skulle nå. Ville bara göra ett bra lopp och kunna se tillbaka på det med glädje. Och det kan jag göra, mest på grund av att vi kämpade som ett lag ända in i mål.
 |
| Gänget som gjorde det!! En liten men tapper grupp cyklister som kämpade sig runt sjön på en riktigt bra tid. |
