Bildspel

...

tisdag 27 mars 2018

Finslip på gång

I samband med att jag köpte ett testpaket hos Aktivitus i höstas bestämde jag mig även för att be dem göra ett träninschema åt mig. Den flerfaldige svenska mästaren Richard Larsén fick äran att guida mig genom intervalldjungeln. Ett 14-veckors långt träningsschema satte han ihop efter att jag hade gett input på vilka mål jag har för säsongen och hur mycket jag var villig att lägga ner i träningen (tid och energi). Träningsupplägget var också baserat på vilka styrkor och svagheter jag har, vilket mina test hos Aktivitus delvis framlyste.

Nu, 15 veckor och 82 utförda pass senare har jag slutfört mitt träningsschema. I stort sett helt enligt plan. Jag har till och med lagt till några pass. Det enda jag dragit ner på är ett 4h långt distanspass som bara blev 3,5h pga tidsbrist. Annars har jag utfört varenda intervall som träningsschemat föreslagit. Och många intervaller har det blivit. Jämfört med tidigare vintrar har jag inte ökat på träningsmängden, men intensiteten har ökat. Jag har inte haft några "recoverypass" den här vintern. Jag känner att träningsmängden och intensiteten har passat mig perfekt. Visst har det funnits tillfällen som jag känt att jag inte haft lust att träna. Framför allt då jag sent om kvällen tvingat ner mig källaren för att genomföra passet som står på schemat. Många gånger har jag fått förlänga uppvärmningen med 5 minuter för att jag bara suttit och gäspat de första 10 minuterna.

Träningsplanen har fungerat som en motivator. Jag har inte velat hoppa över något pass. Dels för att jag inte vill ha några röda markeringar i excelarket, men framför allt eftersom jag vill se vad upplägget kan åstadkomma för min utveckling och form om jag följer det till punkt och pricka. Just nu känns benen bra, men jag har inte gjort något referenspass, dvs kört några intervaller eller pass på samma sätt som förra året. Därmed kan jag inte jämföra med tidigare år. Det riktiga beskedet kommer istället om några veckor, på Mallorca. Nu återstår bara en och en halv veckas finslipning på formen. 5 eller 6 pass kvar. Inga blytunga, utan mer inriktat på formtoppning och lite fettförbränning. Just nu ligger jag knappt 1 kg från målvikten, men med lite skärpt karaktär så ska jag nog fixa det. Det är bara så svårt när godis och glass är så gott.

onsdag 28 februari 2018

Vilovecka

Det är redan torsdag och jag har bara kört ett pass denna vecka. Det står förvisso en lugnare vecka, med enbart fyra pass på schemat under vecka 9. Det betyder alltså att jag har tre pass kvar den här veckan. Så, det är väl lika bra att ta tag i ett av passen redan nu. Tänkte sitta hemma och jobba idag och då kan man ju styra tiden lite som man vill. Därför tänkte jag dricka upp mitt morgonkaffe och sedan gå ner i källaren och dra av ett gäng Wingateintervaller. 6 stycken tänkte jag att det skulle bli och jag förväntar mig en känsla av illamående om drygt en timme när jag är klar. Sa jag vilovecka?!?

tisdag 13 februari 2018

Ingen semla...än

Kors i taket! Semlorna var framställda till 10-fikan på jobbet idag. Efter lite tvekan gick jag ut till matsalen och satte mig vid ett av borden. Men, framför mig på bordet fanns bara en kopp kaffe. Några minuter tidigare hade jag googlat på kalorier + semla och insåg att nästan hälften av kvällens träningspass skulle gå åt till att enbart bränna av kalorierna från semlan. Så, jag hoppade över semlan. Inte alls likt mig. Jag älskar semlor. Alltså...jag älskar typ allt med grädde.

Jag vill inte sabba den fina utvecklingen på kurvan ovan. Jag har som mål att väga in på 67kg när det är dags för Mallorca i april. Redan nu är jag under 68kg och funderar på att justera min målvikt till 66. Det skulle vara 4kg mindre än vad jag brukar ha med mig uppför backarna på Mallis. Och 6kg mindre än när jag mätte mitt VO2 max i höstas. Leker lite med siffrorna och räknar fram vad en ökning av VO2max med 5% samt en viktminskning till 66kg skulle ge för siffror i V02/kg. Nu finns det ju inga tävlingar som avgörs med testsiffror, men de kan ge ett självförtroende som kan vara viktigt vid tävlingar, men framför att för att motivera sig i tränandet.

Nu är ju fettisdagen inte över än och man vet ju inte vad som slinker ner ikväll. Kan tänka mig att barnen är sugna på en semla och det kan bli svår att motstå frestelsen en gång till.

tisdag 3 oktober 2017

Säsongssammanfattning

Sitter nu på planet på väg hem från Mallorca. Jag och Ulrika avslutade årets cykelsäsong med ett barnfritt miniträningsläger. Fyra cykeldagar blev det och vi hann med både det ena och det andra. Formentor, Sa Calobra, kustvägen till Andraxt och en tur på platten. En riktigt skön avslutning på säsongen. Kul att få komma ner till Mallorca och slilppa lite av den pressen som ett uppbyggnadsläger i April innebär. Nu kunde vi bara cykla för att det är roligt och inte bry oss om att jaga timmar och höjdmeter. Och roligt var det även om vi hade lite regn de avslutande två dagarna. Temperaturen var ändå hög och armvärmarna behövdes inte. Bara lite drygt att cykla i bergen på lite blöta vägar när man inte riktigt litar på greppet mellan däck och asfalt.

Fika i Costixt - Bästa bocadillon på ön
Denna gång bodde vi på nordvästra delen av ön, i Port de Pollensa, på ett litet hotell med en massa britter, där vår närvaro sänkte medelåldern markant. Det var intressant att testa att bo på en annan del av ön, men så här i efterhand kan jag konstatera att de ändå är bättre att bo i närheten av Palma. Transfern är kortare, men framför allt är det bättre och roligare vägar som leder en upp i bergen eller ut på platten. Från Port de Pollensa är det lite mer transportsträcka i vägrenen på högt trafikerade vägar som måste avverkas innan man är ute på de härliga vägarna. Nu hade vi hyrt en bil så två av dagarna utnyttjade vi denna för att slippa cykla transportsträckorna närmast Port de Pollensa. Tack vare bilen kunde jag igår hinna med att cykla både Sa Calobra på förmiddagen och en runda med Ulrika på kustvägen på eftermiddagen.












Monsterbakken i Maria de la Salut
Intressant att för en gångs skulle få cykla Sa Calobra utan att först behöva cykla 3 timmar för att ta sig dit. Nu släppte Ulrika av mig vid fiket vid T-korsningen och jag behövde bara ta mig an den 2,5 km långa stigningen till passet innan jag kunde rulla ner till Sa Calobra. Nu hjälptes jag ändå inte så mycket av det. Benen var ändå ganska möra efter de tre tidigare dagarnas cykling som bland annat innehöll ett tidigare besök i Sa Calobra. Då lyckades jag med ett personbästa med ett tiotals sekunders marginal. Hade dock dålig koll på tiden den gången och räknade lite fel och trodde det var kört inför sista kilometern, så jag slog väl av lite på takten på slutet. Så några sekunder till ska jag nog kunna kapa en bra dag. Om jag lyckas behålla formen hela säsongen ut och även kan bli av med en sisådär 4-5 godis-/glasskilo så kanske det ska gå att komma ner mot 31 minuter. Nåja, vad är väl en bra tid på Sa Calobra? En boost för självförtroendet. En snackis vi middagsbuffén. En motivator. Det går ju inte att sticka under stolen med att Sa Calobra till mångt och mycket är en måttstock för formen och huruvida man skött vinterträningen osv. Även om det kan tyckas löjligt så är att få klättra på leaderboarden på Strava ett av målen man sätter upp framför sig när man sitter och kör intervaller på Monarken i källaren en sen januarikväll.

Men, det stora målet med årets säsong har varit att prestera på MTB Mitsubishi Challenge, aka Långloppscupen. Det blev inga pallplatser det här året, men två fjärdeplatser - på Ränneslättsturen och Finnmarksturen - och en fjärdeplats totalt i Cupen , i H40-klassen då. Jag körde sju av de nio deltävlingarna och var topp 9 i alla förutom på lida Loop då jag kraschade bort mig. Jag ger mig själv godkänt för insatsen i Långloppscupen, men siktar alltid lite högre. Nåsta år…då jävlar. I övrigt blev det ett antal landsvägstävlingar, med en fjärdeplats som bäst, några X-Cup-tävlingar där jag aldrig riktigt fick till det, Cykelvasan och Snapphaneturen. Resultatmässigt var säsongen lite mellanmjölk, men upplevelsemässigt har det varit kanon. Nästan varenda tävling har varit hur kul som helst och framför allt långloppen har varit superroliga. Tuffa tävlingar på förbaskat roliga banor. Roligast var nog Snapphaneturen som bjuder på absosut roligast stigar och i år var det extra roligt då det var så där lagom geggigt. Största upplevelsen är nog annars Cykelvasan. Stämningen innan loppet, det stora startfältet, intensiteten i klungorna hela loppet igenom och den höga farten gör detta till ett speciellt arrangemang. Jag gillar det och återvänder till Sälen i augusti 2018.

Nästa säsong kommer nog att se ungefär lika dan ut som årets med fokus på långloppscupen. Den största skillnaden är att jag ska köra Vätternrundan nästa år. Huruvida jag kommer att förbereda mig speciellt inför det vet jag inte. Troligtvis kommer jag inte att anpassa träningen just för att prestera bra på Vättern, men jag kommer i alla fall att göra förändringar i träningen jämfört med i år. Hur vet jag inte än, men det ska jag nog snart lista ut. Till dess kommer jag att köra lite alternativ träning. Ska nog försöka mig på att springa Yddingeloppet om några veckor, så löparskorna ska luftas en del veckorna framöver. Kanske löpning kommer att bli ett stående inslag i min träning framöver? Vi får se.


Nu ska jag mest träna för att det är kul. Blir väl någon cykelcrosstävling under hösten/vintern och något MTB-lopp, men inget som jag kommer att satsa seriöst på. Förutom träningsupplägg kommer tankarna den närmsta tiden att landa på cyklar och annat material. Måste snart bestämma mig för vad jag ska cykla på nästa säsong. Har varit supernöjd med min heldämpade KTM och mycket lutar åt att det blir KTM även nästa år. Om det blir samma som i år eller en ny återstår att se. Sen har jag funderingar på att skaffa mig en ny landsvägshoj. Min snart 10 år gamla Cervelo börjar bli lite sliten, men om man bara bortser från alla knak och andra missljud så är det egentligen inget fel på den. Sa någon ny cykelcross?...

söndag 3 september 2017

Bockstensturen

Näst sista tävlingen i årets Långloppscup. Start och mål i Varberg och relativt mycket lättkörda vägar, men distansen på 100km och nästan 1200 höjdmeter gör banan tuff, riktigt tuff.

Uppladdningen inför årets lopp var inte den bästa. Förkyld under hela veckan och hann bara med ett kort träningspass på fredagen, som mest gick ut på att testa cykeln och kolla så att kroppen mådde ok. Det gjorde den, men så sent som på torsdagskvällen var jag ytters tveksam till start. Dagen innan var jag definitivt inställd på DNS. Då skulle jag springa sista sträckan på DHL-stafetten, ett jättestort arrangemang i Köpenhamn, där mer än 130 000 löpare deltar under hela veckan. På onsdagen hade mitt jobb tre lag till start och jag skulle springa de sista 5km för ett av lagen. Ignorerade den halvtaskiga andningen, huvudvärken och nästäppan och taggad till tusen tog jag över stafettpinnen och rusade iväg. 500 meter senare stod jag vid kanten av banan och kunde knappt röra benen. Typ kramp ända från knäskålarna till höftkulorna. Ganska läskig känsla faktiskt. Tog mig joggandes och gåendes till vårt tält vid 3km-markeringen där jag kastade in handduken. En kollega fick snabbt slänga av sig överdragskläderna och springa de sista 2km. Jag trodde jag var tillräckligt frisk för att springa 5km, men tydligen var jag inte det. Hade värk i benen ända fram till fredagen och lite känningar i ljumskarna även på lördagsmorgonen.

Åter till Bockstensturen...På lördagsmorgonen körde jag och UIrika från Laholm där vi hade lämnat av barnen hos mormor och morfar. Efter att ha varit ute på banan för att ställa ut en pinne med flaska innehållandes sportdryck vid 35km och en vid 65km stod jag redo i startfållan strax innan kl 11. Förhållandena var perfekta, sol och 17-18 grader. Frågan var bara hur kroppen skulle reagera i tävlingsfart.

Starten gick och det dröjde en lång stund innan jag fick svar på hur kroppen skulle svara på tävlingstempot, för inledningsvis gick det ganska lugnt. Försökte hålla mig lugn utan att tappa position i den stora klungan som tog sig igenom Varberg och ut mot banvallen som leder bort mot skogen. Tittade ner på min Garmin för att hålla koll på pulsen...fan...ingen puls...i displayen alltså. Tror jag måste byta batteri i mitt pulsband. Nåväl, kanske lika bra att jag inte ser vilken puls jag har idag.

Ut på banvallen låg jag ganska ok till i klungan, runt 35:e cyklist, men hade gärna varit 10 placeringar längre fram innan de första backarna. Hade koll på mina konkurrenter och lyckades gå med ganska bra i första backen som kommer efter 16km. I andra backen bara ett par kilometer senare gick det också ok. Tappade lite, men kunde haka på i den efterföljande utförskörningen. I tredje backen efter 21km gick det inte längre att hålla hög fart. Jag tappade kontakten med det som kom att bli andraklungan och såg de riktigt starka gubbarna i H40 segla iväg. Uppe på toppen hade avståndet blivit upp emot en halvminut och de dröjde innan det gick nedför igen, så jag hade ingen chans att gå i kapp. Förstod där att det inte skulle bli någon topplacering i år, då jag visste att både Robert Eliasson, Mattias Lundqvist och minst två till i H40 låg framför mig. Jag var ändå ganska nöjd med läget. Kroppen hade svarat ok på pulshöjningarna i backarna. Inga diamantben och andningen var en smula ansträngd, men jag kände mig ok och visste att jag åtminstone var tillräckligt frisk och återhämtad från förkylningen för att köra ett race på nästan fyra timmar.

Foto: Catarina Lindgren
Ytterligare en backe skulle avverkas innan 25km-markeringen och nu började det bli slitsamt. Jag kunde ändå ganska enkelt gå med i en ganska stor grupp med många starka cyklister och kunde börja andas ut. Den första fjärdedelen med de inledande backarna var över och nu väntar lite mer avslappnad cykling. Avslappnad i den mening att det inte är lika mycket hets kring placeringar och att man inte längre försöker hänga med de som håller ett allt för högt tempo och att man slipper oroa sig för att hamna på efterkälken. Men lättare blir det inte. Nejdå, nu väntar mycket tungkörd stig och ett par rejäla stigningar innan vi når halva distansen. Gruppen jag låg i blev mindre och mindre. Några lyckades smita iväg, bland annat Henrik Mård som också kör H40, och jagade framförvarande, men de flesta blev avhängda så vi var 9 kvar när vi hade avverkat första halvan. Det var jag, Stefan Hellman, Alex Lapajne, Lars Hansen och en till som tävlar i H40 plus någon från Elit och andra veteranklasser. Vi hade passerat en H40, så nu tävlade jag som bäst om en 5:e-plats om inte de framför kör bort sig.

Foto: HN.se
Där någonstans, i början av den tredje fjärdedelen kommer en Tre Berg-cyklist, som tidigare punkterat, ikapp oss och höjer farten. Jag lyckas gå med, men får slita ordentligt i motluten. Som tur var gick tempot ner inne på stigarna och jag fick lite andrum. Nu har några fått släppa och det är bara jag, Stefan och Lars kvar av H40-cyklisterna. Klantar till mig och tappar min halvfulla flaska och blir utan dricka under den milen det är kvar tills där min langningspinne står. Hade verkligen behövt dricka mycket, för nu började krampen smyga sig på lite överallt i benen. Lyckades trampa bort krampkänningarna några gånger, men efter 70km och i slutet av dagens sista långa backe högg det till ordentligt och jag fick slå av på farten. Tappade då kontakten med gruppen. Efter att ha lyckats trampa bort krampen igen så försökte jag jaga ikapp dem igen. Såg klungan nästan hela tiden och räknade till att det var 20-25 sekunder fram. Kämpade på och efter ett tag hade hade avståndet minskat till 6 sekunder. Nu var jag nästan ikapp, men så kom vi ut på ett tungkört parti utmed en åker och jag tappade farten ordentligt. Gruppen försvann för gott, men jag lyckades komma ikapp Tobias Evertsson och Erik Åkesson som också hade fått släppa gruppen och vi gjorde sällskap de sista två milen in mot mål. Det blev två jobbiga mil även om tempot var relativt lågt. Benen höll på att krampa vid minsta ansträngning och när det bara var några kilometer kvar kändes det som om jag trampade i fyrkanter. Funderade inte ens på att försöka vinna spurten i vår tremannagrupp utan rullade in som trea i gruppen och som 7:a i ett starkt H40-startfält.

Foto: hn.se
Det blev en 34:e-plats totalt och jag får väl vara nöjd med det. Uppladdningen var ju långt ifrån optimal, så det ska nog finnas mer att hämta i den här kroppen. Sitter nu dagen efter loppet med riktigt slitna ben och ser fram emot Västgötaloppet. Sista loppet för i år, så det är fullt fokus på det. Ska se till så att jag är så bra form som möjligt för att kunna avsluta säsongen på topp. Får väl se vad det räcker till i form av placeringar...beror väl lite på hur starkt startfältet är, men jag hoppas ta med mig tillräckligt många poäng hem för att komma in på topp 5 i H40-cupen.

måndag 7 augusti 2017

Finnmarksturen

Sitter och tittar på friidrotts-VM med tårar i ögonen och tänker på Sven Nylander, ni vet, den evige fyran. Han som blev fyra på 400 meter häck på två OS och två VM. Nu är det inte Svens snöpliga fjärdeplatser som frambringar tårarna, utan de kommer för att ögonen fick sig en ohälsosam ögondusch under dagens tävling. Jag gillar inte att köra med glasögon när det är blött, så när man stormar fram i en klunga på blöta grusvägar så får man räkna med lite stänk i ögonen. Varför tänker jag då på Sven Nylander? Det har också med dagens tävling att göra, eftersom jag nu känner mig lite som Sven Nylander. Säsongens fjärde fjärdeplats och jag väntar fortfarande på att få stiga upp på pallen i år.

Men vi tar det från början. Klockan väckte mig 04:15 på hotellrummet i Trysil där vi spenderat de senaste dagarna (med massa härlig cykling för hela familjen). Drygt två timmar senare sitter hela familjen i bilen och vi styr kosan mot Ludvika. Resan på 3 timmar gick bra om man bortser från de tre gånger vi fick stanna för att Signe behövde kräkas. Vet inte om jag ska skylla åksjukan på de norrländska vägarna eller på min körning. Hur som helst kom vi fram till Ludvika i god tid. Mina föräldrar mötte upp oss och vi lämnade barnen hos dem vid deras husbil innan jag och Ulrika begav oss till startområdet.

Efter lite lätt uppvärmning ställde jag mig i startfållan en kvart innan start. Har äntligen kvalat in mig i fålla 1 och då får man en bra startposition även om man är relativt sen till start. Riktigt skönt att sippa den stressen. Det föll ett lätt duggregn och det ryktades om en blöt bana. Det visade sig dock att banan hanterade de senaste dagarnas nederbörd på ett bra sätt och jag hade aldrig problem med greppet med mina Thunder Burt bak och Racing Ralph fram. Dessutom sprack himlen upp och det blev ganska varmt och behagligt. Riktigt bra förhållanden alltså. Starten försenades med ett par minuter så att vi skulle slippa stanna för ett tåg på väg ut ur Ludvika. Starten gick och jag tog en bra position i klungan och försökte hålla koll på min konkurrenter, men när vi skulle passera tågöverfarten efter några minuter var bommarna fortfarande nere. Klungan bromsade in och plötsligt var det massor av cyklister som tog sig uppåt i klungan både till vänster och höger. Som tur var gick bommarna upp igen innan jag ens hade hunnit stanna helt och jag kunde hitta en bra position i klungan igen. In i den inledande backen försökte jag hålla mig vid mina konkurrenter och siktade hela tiden Robert Eliasson, som blev dagen segrare i H40. Eftersom jag  var långt framme redan vid starten slapp jag den värsta hetsen i backen och kunde ganska kontrollerat gå med täten inledningsvis. Det var först på första single track segmentet då klungan sträckes ut ordentligt som det sprack av lite. Jag låg dock fortfarande på en bra position, omkring 25-30e man och hade hyfsat koll på täten i H40.

Fortfarande samlad klunga och kontrollerat ansiktsuttryck.

Fick slita ordentligt för att hänga med täten. 

  
Så småningom sprack det även bakom mig och vi blev en andraklunga på drygt 10 pers. Vi var fyra H40 cyklister i gruppen och jag misstänkte att det inte var någon framför oss, så jag var nöjd med att kunna gå med där. Kändes riktigt bra ibland, men så kom en liten backe och helt plötsligt gick man på rött. Det var dock aldrig någon risk för att jag skulle tappa gruppen…förrän efter ca 2 mil då jag upptäcker att kedjan hoppat av. Försöker lägga på den i farten med handen, men den sitter fastkilad mellan klingan och vevarmen. Fick stanna och tappade 15 sekunder på det, men ännu värre tappade jag klungan som jag låg i. Där försvann täten i H40 tänkte jag, men jag jagar på ändå. Kanske kan komma ifatt på något längre stigpart. Jag jagade på, men det var mest bara lättåkt grusväg och istället för att närma mig klungan framför blev jag istället uppslukad av en klunga bakifrån. Försökte få igång en jakt i den klungan, men det var lite avvaktande körning från de flesta. Gjorde en del av dragjobbet själv, men försökte också spara lite krafter inför alla backar på andra halvan av loppet.

Klungan som jag låg i blev sedan mindre och mindre för varje backe och till slut var vi bra åtta. Vi hade passerat en H40 cyklist, så nu var det bara Eliasson och Martin Nilsson framför mig och så var det jag och en från Luleå CK i min klunga. Jag tampades alltså om en pallpats. I näst sista backen blev det riktigt jobbigt. Jag försökte hålla ryggen på Luleåcyklisten, men tappade ett tiotal meter, som jag förvisso lyckades täppa igen efter backen. Men självförtroendet var lite knäckt och när vi seden gick in under banderollen som visade ”Leos backe 1200m” så var det en kamp att bara ta mig upp till toppen med styrfart. Jag såg delar av min grupp, bland annat Luleåcyklisten och därmed också pallplatsen försvinna bort där på krönet när jag fortfarande hade ett 50-tal meter kvar. Med trötta ben gjorde jag ett försök att gå ikapp efter toppen, men jag hade inte tillräckligt med krafter kvar.
Spurt på idrottsplatsen. Hade inte mycket kraft kvar i benen för att spurta om de två framför mig. 


Efter 68 jobbiga kilometer tog jag mig i mål på en fjärdeplats. Det får jag ändå vara nöjd med, men en pallplats hade ju suttit fint. Istället fick jag se min fru kliva upp på pallen eftersom Ulrika blev 3:a i D40. Nu har vi lämnat Ludvika och Finnmarksturen för i år (om man bortser från alla Strava-analyser av loppet imorgon) och har nu landat i Röda byn på Lindvallen. Här tillbringar vi kommande vecka som avslutas med familjevasan för Ulrika och Edvin och Cykelvasan för mig. Blir att ladda inför det genom en balanserad mängd cykling och vila.
Målgång. Om jag håller ut armbågarna som ett par vingar så kanske jag kan flyga fram...

måndag 3 juli 2017

Ränneslättsturen

Resultat

Ränneslättsturen 2017 var en ren berg- och dalbaneupplevelse för mig. Inte på grund av banan, nej den var ganska platt och bjöd på relativt få höjdmeter. Det var känslan i benen och i kroppen som ibland var på topp för att sedan bara några minuter senare var i botten.

Det började på topp, våning 8 på Hotell Högland i Nässjö, men i samband med att jag och Ulrika tog oss ner till frukostmatsalen gick det utför även för känslan i kroppen. Ingen vidare aptit och en allmän trötthetskänsla. Det blev inte bättre av att det blev lite stressigt när vi skulle köra till Eksjö och startplatsen. Efter att ha kört förbi de två langningsplatserna utmed banan för att sätta ut mina langningspinnar med flaskor kom vi fram till startområdet endast en timme och tjugo minuter innan start. Låter som gott om tid, men problemet är att startfållorna öppnar en timme innan start och då gäller det att vara på plats om man vill ha en bra startposition. Jag var på plats 10 minuter innan fållorna öppnar och då var det redan ett 40-tal som stod och köade. 10 minuter senare la jag min cykel i fållan och räknade till att jag hade minst 30 cyklar framför mig i min fålla och visste att det skulle vara ca 50 startande i fålla 1. Med ambition att köra om platser i topp 40, så kan man enkelt räkna ut att jag måste köra om en sisådär 30-40 cyklister innan startfältet spricker upp. Finns bättre saker att lägga sin energi på i början av en tävling.

Trötthetskänslan höll sig kvar nästan hela sista timmen innan start. Jag hade inte tränat på två dagar och utan uppvärmning var jag orolig för hur kroppen skulle reagera av det höga tempot i starten. 5 minuter innan start stod jag vid min cykel i startfållan och kände hur adrenalinet och koffeinet från den nyss intagna gelen suddade bort trötthetskänslan. Nu var jag redo, det var inte så mycket mer jag kunde göra. Det var bara att gilla läget och gasa. Starten gick och jag kom iväg bra. Trångt som attans på gatorna genom Eksjö när mer än 400 tävlingscyklister ska samsas om vägytan, men jag lyckades plocka en hel del placeringar utan att förta mig. Tempot hölls nere av masterstartbilen och fältet trycktes ihop, så jag befann mig ganska nära täten, med nästan hela sverigeeliten samlad. Masterstartbilen släppte sedan i väg fälten när vi kom ut på grusvägarna och tempot ökade. Eftersom det var platt som en pannkaka i början var det ganska enkelt att gå med i farten och jag hittade en bra position i den stora klungan. Runt omkring mig hade jag de bästa i H40 och många andra riktigt duktiga cyklister. Här ligger jag bra tänkte jag och kände hur saker och ting började kännas riktigt bra. De utvilade benen svarade bra och pulsen höll sig på en acceptabel nivå. Så småningom kom vi in på lite mer tungkörda partier och fältet började spricka upp. Jag var nöjd med den klunga jag hamnade i och tyckte tempot passade mig perfekt.

De första 20 av de totalt 78km består till största delen av grusvägar och relativt lättåkta skogsvägar, så farten var hög och klungorna fortsatt stora. Vi kom in till första varvningen vid Ränneslätt och jag låg tillsammans med täten i H40. Känslan var fortsatt på topp och jag förstod att det här loppet kunde sluta riktigt bra. Men, man ska inte ropa hej förrän…Ett misstag efter 45 minuter fick mig att släppa kontakten med klungan  som jag låg i. Jag tog upp jakten, men det tog för mycket på mina krafter och helt plötsligt var den goa känslan som bortblåst. Jag gjorde ytterligare misstag, mest på grund av trötthet och fick släppa grupp efter grupp som hade kommit ikapp mig. Nu var jag nere i en riktigt djup dal och då återstod det nästan två timmars cykling. Det började kännas en aning hopplöst. Hur många klungor till ska komma ikapp mig? Hur många placeringar kommer jag tappa? Startade jag allt för optimistiskt? Är jag på väg in i väggen?

Tog mig samman och försökte återhämta mig så gott det gick utan att låta farten sjunka allt för mycket. Efter ca halva loppet kom vi in till varvningen vid Ränneslätt igen och nu hade jag återfått lite krafter. Jag hade dock tappat nästan två minuter till ledaren i H40, men började komma ikapp andra grupper vid de slingrande stigarna efter varvningen. I samma veva kom Niklas Gustavsson, som tidigare hade  punkterat, ikapp oss och tog sedan täten i den ca 15 man stora klungan som nu hade bildats. Nu kändes det riktigt bra och jag var åter nöjd med att ha den position som jag hade. Tre Bergs-cyklisten drev upp tempot och vi tog in tid på framförvarande klungor. Hoppet återvände. Jag låg dock ganska långt bak i vår klunga så varje sväng innebar en rejäl kraftansträngning för att komma in på hjul på framförvarande. Tyckte jag hade läget under kontroll, men efter ett par rejäla kraftansträngningar orkade jag till slut inte gå med i det höga tempot. Jag och några till fick se klungan segla iväg framför oss på ett av få asfaltsparti. Jag fortsatte jaga på i hopp om att kunna komma ikapp fler som skulle bli avhängda i det höga tempot, men nu kom jag in i nästa svacka. Jag hade förvisso inga problem med att hänga med i den klungan som jag låg i, men jag hade ingen som helst kraft för att höja farten, som fört tillfället var ganska låg. Jag la mig bland de sista i min grupp och lät för det mesta de andra stå för farthållningen. Sista timmen brukar ju vara då jag känner mig förhållandevis stark, så jag satt och väntade på att den känslan skulle inträffa. Men…den kom aldrig.

I min grupp om 6-7 cyklister fanns det två andra H40-cyklister, som jag ville besegra. Trots fortsatt dålig känsla och svaga ben, började jag smida mina planer. Ska jag försöka vila så mycket som möjligt och vänta på spurten? Nej, det är inte min melodi. Vad ska jag då göra? Ska jag försöka köra ifrån dem? Hur då och när? Jag känner ju mig inte tillräckligt stark för det. Jag får nog avvakta lite till. När skylten som visar att det är 10km kvar passerades kändes det lite bättre. Jag hade fått återhämta mig lite och började tycka att det gick lite långsamt i min grupp. Jag tog täten och tog några förningar. När vi svängde in på en stig såg jag till att vara först och bestämde mig för att göra ett försök. Tryckte på så gott det gick utan att dra på mig kramp och passande nog var just den stigen väldigt stökig med mycket rötter. Det passar mig bra, så jag fortsatte gasa och såg att jag fick en lucka. Luckan växte sig större och så småningom var jag utom synhåll för gruppen bakom. Nu hade jag en bra känsla i kroppen igen, även om benen kändes riktigt trötta. De sista 5km körde jag kontrollerat och kom ikapp två cyklister i H30 som jag drog fram till Vattenledningsparken i Eksjö innan de spurtade ner mig i sista kurvan.


Jag rullade i mål efter 2h och 58min som fjärde man i H40, mindre än två minuter efter segraren. Totalt innebar det en 33:e plats i ett riktigt starkt starfält. Jag kan inte vara annat än nöjd trots att känslan gick upp och ner som bergochdalbana. Det kanske är så det ska vara, då vet man har gett allt samtidigt som man vet att man är i bra form. Nu ser jag fram emot andra halvan av säsongen. Många riktigt roliga tävlingar väntar, en härlig blandning av X-Cup, Långlopp och landsvägstävlingar. Närmast väntar en stafett på Vallåsen där jag ska köra i lag tillsammans med Ulrika, som för övrigt gjorde en riktigt stark insats på Ränneslättsturen och kom in på en 5:e-plats i D40/50.