Bildspel

...

tisdag 2 juli 2019

Ränneslättsturen

Ränneslättsturen med start och mål i Eksjö är ett av mina favorittävlingar. Ofta bra väder, många deltagare (mer än 1000 varav ca 300 i de olika tävlingsklasserna), härlig inramning och en riktigt kul bana. 2019 var inget undantag. Vädret kanske var lite för bra, men jag gillar ju när det är varmt, så jag ska inte klaga. Det enda jag hade att klaga på var mina gubbvader som  inte riktigt hade återhämtat sig från Veteran-SM två dagar tidigare. Men i övrigt kändes det bra, även om det inte var optimal uppladdning att tävla hårt bara två dagar tidigare.

På vägen till starten stannade jag förbi Ränneslätt, där vi passerar efter 20 och 39 km och ställde ut min langningspinne med flaska vid 39km passagen. Eftersom det skulle bli riktigt varmt, >30 grader, var det viktigt med en bra vätskestrategi. Planen var att starta med en stor flaska och ta en ny efter 39km/1,5h, dvs efter ca halva loppet. Sedan skulle jag ta ytterligare en ny stor flaska vid Skidstugan som passeras efter ca 2 timmars cykling. Så, tre flaskor på tre intensiva timmar. Det borde räcka, med tanke på att jag fyllt på ordentligt med vätska kvällen innan och på morgonen.

Uppvärmningen blev därför en kort cykeltur bort till Skidstugan för att placera ut min andra langningspinne och flaska. Gjorde mig sedan i ordning för start och begav mig till startområdet. Efter den sista obligatoriska blåstömningen grenslade jag min knalloreanga KTM i startfållan och väntade på startsignalen.

Signalen ljöd och några hundratals cyklister gav sig iväg på asfalten genom Eksjö för att sedan efter någon kilometer komma ut på de dammiga grusvägarna på Ränneslätt. Några cyklister är mer testosteronstinna än andra, så det gäller att vara vaksam, men samtidigt se till så att man inte hamnar för långt bak i fältet. Det dammade ordentligt när den stora klungan kom ut på grusvägarna och jag ångrade för ett ögonblick mitt val av att inte köra med glasögon. Hittade en position i fältet som jag var nöjd med utan att behöva förta mig. Första 90-gradaren på det förrädiska rullgruset på grusvägen gick bra och jag kunde avancera ytterligare i fältet. Sedan svängde vi in på en något smalare grusväg och helt plötsligt (dock inte helt oväntat) krokade två cyklister precis framför mig ihop och föll till marken. Jag försökte väja, men körde på bakhjulet på en av cyklarna och fick själv smaka på gruset.
Foto: Cykelkanalen.se

Klarade kontakten med underlaget riktigt bra och kunde snabbt resa mig och dra till mig min cykeln innan den skulle hamna underst i en hög av cyklar och cyklister som kom bakifrån. Vet inte hur många som gick omkull där, säkert 10-20 pers, men jag klarade mig bra. Det var bara det att jag hade fått släppa förbi mig ett 20-30-tal cyklister innan jag kunde ta upp jakten på täten igen. Pulsen steg lite för mycket, men det var viktigt för mig att åter få kontakt med mina främsta konkurrenter. Jagade placeringar under några kilometer och nu hade fältet spruckit upp i flera grupper. Jag hamnade i en 15-mannagrupp med många starka cyklister som jag brukar köra ganska jämnt med, så jag var ganska nöjd med var jag hade hamnat med tanke på vurpan. Var dock ganska trött efter att ha fått jaga, så jag orkade inte avancera några placeringar utan låg långt bak i gruppen. Därmed fick jag ta i lite extra på grund av gummibandseffekten som uppstår varje gång vi hade varit inne på en smalare eller stökigare stig eller väg och kom ut på ett mer lättåkt parti. Och detta hände typ hela tiden. Ränneslättsturen är en riktigt rolig och omväxlande bana, men förbaskat jobbig om man ligger i svansen på en större grupp. Det var så intensivt att jag inte ens hade fått en tillstymmelse till chans att sträcka mig efter min flaska och dricka. Men, så efter en mil eller så kom vi ut på ett längre lättåkt parti och jag sträckte mig efter min flaska...som inte var där. Fan, den måste ha lossnat i samband med vurpan. Ajdå, ingen vätska och min langningspinne kommer vi till först efter 90 minuters cykling. Det blir jobbigt det här, inte bara på grunda bristen på vätska i värmen utan också för att typ hela munhålan är full av grusdamm och att dessutom trycka i sig en gel utan kunna skölja ner den med väska såg jag inte fram emot.
Foto: Cykelkanalen.se
Foto: Cykelkanalen.se

Vid vätskedepån efter 2 mil lyckades jag ta emot två halvtomma muggar med vatten som jag snabbt kunde hälla i mig, men jag hade fortfarande ingen sportdryck som skulle hjälpa mig med energiintaget. Nu väntade en ännu mer intensiv del av banan och jag fick gräva djupt för att hänga med i gruppens höga tempo. Gruppen minskade i storlek och jag var ensam H40-cyklist, men hade ingen koll på vilka som var framför eller bakom. Efter ca 30km kommer vi till en del av banan med ett antal korta men branta backar. Här orkade jag inte längre hänga med gruppen utan får släppa. Får sällskap av en junior som jag sedan kör tillsammans med under nästan hela resten av loppet. Kommer efter 90 minuters cykling tillbaka till Ränneslätt och depån där min efterlängtade flaska med sportdryck stod utplacerad. Äntligen lite dricka. Har nog aldrig varit törstigare i mitt liv. Passar på att trycka en gel nu när jag har något att skölja ner den med. Men, det var nog lite för sent. Jag började känna mig lite kraftlös och tom på energi, vilket inte brukar hända så här tidigt i ett lopp. Kör på så fort jag kan och tycker att det går ganska bra. Försöker också dricka så mycket som möjligt då vi närmar oss Skidstugan där min andra och sista flaska står utplacerad.

Foto: Cykelkanalen.se
Det var också vid Skidstugan jag för första gången får info om vilken placering jag har i min klass. Tydligen låg jag tvåa där och räknade ut att det borde vara Fredrik Lagercrantz som är i ledning. Han borde vara flera minuter före mig så mina tankar går enbart till de som är bakom mig. Jag hade börjat bli riktigt trött och sliten och det återstod nästan en timmes cykling. Hur ska det här sluta? Hur långt försprång har jag till trean och ner till fyran? Jag hade ingen aning, så det var bara att trampa på i så högt tempo som möjligt. Känslan var dock att folk närmade sig bakifrån och mycket riktig kom två cyklister ikapp, däribland Simon Gabrielsson som också tävlar i H40. Tempot höjdes något och jag såg till att hänga med för att eventuellt kunna spurta om andraplatsen, men framför allt för att inte fler skulle komma ikapp. Jag var nu riktigt trött, inte bara i benen, utan i armarna också. MTB-cykling i 30-graders värme tar ut sin rätt. Med några kilometer kvar orkar jag inte längre hänga med i Simons tempo utan får släppa kontakten med gruppen. Nu gäller det att rädda en pallplats. Jag tittade bakåt många gånger utan att skymta någon cylist, men sällan ser man så långt bakåt så att man kan vara säker på att ingen närmar sig. Det var först när jag kom in till parken där målet är beläget som jag kunde vara säker.

Foto: Cykelkanalen.se
Foto: Cykelkanalen.se
Jag rullade i mål som trea i H40 och som 23:a totalt. Får väl vara nöjd med placeringen, men inte helt nöjd med känslan och att jag behövde släppa två olika grupper. Vurpan i början ställde till det lite för mig och att jag inte hade någon dricka första halvan av loppet gjorde inte saken lättare. Lägg där till att jag inte var 100% återhämtad från Veteran-SM. Det var kanske inte så konstigt att jag inte hade en superkänsla under loppet. Hur som helst är jag nöjd med att komma 23:a totalt vilket garanterar mig en startplats i fålla ett även under nästa års tävlinga i Långloppscupen. Skönt med tanke på att jag har fått bryta båda tidigare starter under den här säsongen och inte riktigt vet om jag kommer köra så många fler lopp i cupen i år. Ett till blir det i alla fall, nämligen Finnmarksturen i Ludvika, som också har SM-status i år. Det ser jag fram emot! :)

Veteran-SM

I nästan perfekta förhållanden skulle årets Veteran-SM avgöras i Båstad. Trots tidig start på morgonen sken solen på oss i startfållan och det var riktigt behagliga temperaturer och det var ovanligt vindstilla för att vara på Bjärehalvön. Jag gillar när det är varmt och inte så mycket vind, så det var upplagt för en riktigt rolig tävling. Det vara bara det att vi hade en brant jävla backe på 150 höjdmeter att bemästra på alla av de sju varven som skulle köras. 107km och drygt tre timmars cykling väntade oss i H40-44. Tyvärr var startfältet lite litet, men det var ändå många riktigt starka cyklister som också kan cykla uppför med i startfältet. Bland annat var den regerande mästaren med och några andra mer eller mindre kända namn.

Masterbilen ledde oss i makligt takt uppför backen på första varvet, så det blev en riktigt behaglig start för min del som inte hade hunnit värma upp innan starten. Väl uppe på toppen på första varvet höjdes tempot något, men det var ganska lugnt att bara sitta med och ladda inför nästa varv. Det var något utbrytningsförsök på första varvet, men jag tror alla visste att det var i backen det skulle avgöras. Jag var förberedd på att det skulle gå riktigt fort, om inte redan på andra varvet så åtminstone på tredje. Så ut på andra varvet såg jag till att ligga bra till i klungan inför backen. Det gick fort, riktigt fort. Tittade på min Garmin och såg att Live Strava segment jämförde mig mot mitt egna, ganska nyputsade PR. Jag låg många sekunder före mitt PR, men benen svarade bra och jag kunde gå med täten, dock inte utan ansträngning. Nej, det var riktigt jobbigt, men skönt att se att typ bara halva klungan orkade med tempot och det vara bara ca 15 kvar i tätklungan på toppen. Några anslöt senare och på resten av andra varvet handlade det mest om att återigen ladda inför backen på tredje varvet. Eftersom det höga tempot gav effekt på andra varvet, var jag ganska säker på att de allra starkaste var sugna på att köra hårt även på tredje varvet.

Ut på tredje varvet och så in i backen. Jag höll mig långt framme och höll ett öga på de som jag trodde var starkast. Förra årets vinnare Gustav Deijert och Morgan från Örebrocyklisterna tog täten och höjde tempot. Jag hakade på, men det var riktig jobbigt. Ytterligare två cyklister, en från Sumo CC och en från Sundet CK låg precis bredvid mig, men jag hade ingen aning om vad som hände bakom mig. Sneglade på min Garmin och såg att jag återigen cyklade fortare än mitt pers. Och det kändes i benen och i lungorna. Årets högsta puls noterades, men det var bara att bita ihop och hänga med hela vägen upp. Efter drygt halva backen planar det ut och man får lite andrum. Jag kunde vända mig och se att vi fem i täten hade en rejäl lucka bakåt. Vi fortsatte hålla högt tempo hela vägen upp och och jag hade fullt fokus på att hänga med även på sista branten innan toppen. Jag visste att detta kunde vara avgörande för tävlingen, så det gällde att hänga med här.

Uppe på toppen insåg vi i täten att vi hade en lucka som skulle kunna hålla och vi hjälptes alla åt att hålla fart. Det var förvånansvärt lätt att gå runt i vår femmannagrupp och bakom oss kunde vi inte se någon som närmade oss. Vi fick meddelande om att vi hade ca 35 sekunder efter halva varvet och det kändes som att detta skulle kunna hålla. Jag tog ett stort ansvar i farthållningen eftersom jag ville vara säker på att ingen kom ikapp oss innan backen. Då hade det säkert gått tokfort igen för att splittra gruppen än en gång. Med bara oss fem skulle det eventuellt gå lite lugnare, vilket jag gärna hade sett fram emot. Men särskilt lugnt gick det aldrig i backen. Det gick förvisso lite långsammare än på varv 2 och 3, men fortsatt riktigt fort på alla de resterande fyra varven.

Vi utökade avståndet bakåt och det stod klart att det var mellan oss fem i täten som medaljerna skulle fördelas. Men, hur skulle de fördelas? Örebrokillen såg starkast ut i backen. Gustav såg också stabil ut. De andra två konkurrenterna i täten såg lite krokigare ut och jag hade lite förhoppning om att vi skulle kunna skaka av oss någon av dem, men vi höll ihop. I backen på näst sista varvet var det istället jag som var riktigt krokig och höll på att åka av. Det krampade till i låren, men på något vis lyckades jag fortsätta trycka de 350 watt som behövdes för att hänga med hela vägen upp till toppen. Krampen släppte, men nu blev jag lite orolig inför sista varvet. Hur ska det här sluta? Kommer någon försöka höja farten i backen på sista varvet? Kan vi köra ifrån någon? Jag visste att jag har en spurt som kan räcka till seger om allt går väl, men med krampkänning kan man inte förlita sig på en spurt. Jag kanske skulle försöka i utförskörningen ner till Båstad och skaffa mig en lucka inför de sista två kilometerna? Ja, det skulle funka, men då måste jag ha med mig någon för att hålla hela vägen. Jag hade noterat att Örebrocyklisten höll bra fart i utförsbacken och att de andra såg lite mer försiktiga/osäkra ut. Samtidigt visste jag att jag kunde cykla mycket fortare i utförskörningen än vad vi hittills hade gjort. Hmm, här har vi en plan. Jag tar täten utför och bombar på och hoppas att Örebrokillen hänger på. Då kommer vi säkert att få en lucka som vi skulle kunna förvalta ända in på upploppet där jag spurtar ner min konkurrent.

Men innan dess skulle Tarrabacken klaras av en sista gång. Jag var superorolig för att krampen skulle slå till igen och att minsta lilla farthöjning från någon av de andra skulle knäcka mig. Men inget hände. Det var hög, men jämn fart hela vägen upp och krampen höll sig borta. Nu var det klart. Nu är jag med och fajtas om medaljerna. Nu ska vi bara ta oss upp för slakmotan vid golfklubben. Örebrocyklisten gjorde ett försök att ska av sig någon, men utan resultat. Alla fem var med till nerförskörningen och jag iscensatte min plan. Tog täten och tryckte på ordentligt och höll fingrarna från bromsarna. Kunde ana att Örebrocyklisten var en bit bakom mig och att det sedan var en liten lucka bakåt. Men då, precis i slutet av backen ser jag en bil framför mig på vägen. En av de boende hade tydligen fått för sig att köra ut på den smala vägen så det var bara till att bromsa. I 90-graderssvängen i slutet på backen tog jag mig förbi bilen, men nu var vi alla fem samlade igen. Jaha, så kan det gå med utbrytningsförsök på en landsvägstävling i Sverige. Jaja, nu får jag satsa på spurten istället.

Två kilometer kvar. Nu gäller det att vara smart. Upploppet är långt så det är ingen idé att dra igång för tidigt. Tyvärr hamnade jag på andra hjul på sista kilometern. Hade helst velat vara lite längre bak för att hålla bättre koll på konkurrenterna. Nu gäller det att inte dra igång spurten först för då blir jag garanterat omkörd. Vi kom in på upploppet och med några hundra meter kvar drog istället killen från Sumo CC igång på vänster sidan. Oh, redan!? Shit, nu gäller det att haka på. Jag ställde mig upp och fick till en bra accelaration. Jag tog mig förbi Örebrocyklisten som hade täten in på upploppet och var också snart förbi Sumo-cyklisten. 100 meter kvar och jag var först, men på min högra sida såg jag Gustav Dejert flyga förbi och jag hade inget att svara med. Krampen högg tag i mina lår och vader och jag hoppades bara på att ingen mer skulle passera mig på gatstenen på upploppet. Det gjorde ingen heller. Jag skar mållinjen som tvåa. First looser, men riktigt nöjd ändå. Både med resultatet och hur jag genomförde loppet.

Stort tack till Calle och Anders för langning av välbehövlig vätska. :)

måndag 6 augusti 2018

Finnmarksturen

Ludvika, 5:e augusti. 67 km och mer än 900 höjdmeter. En krävande bana med alla backar. Små korta branta jävlar där det går tokfort i början av loppet och sedan längre riktigt sugande backar på andra halvan.

Hela familjen plus svärmor hade övernattat i Örebro natten innan och anlände till Ludvika dryga timmen innan start. De vanliga förberedelserna följde; smörja kedja, pumpa däck, pumpa bakdämparen, nummerlappar, fylla fickorna med gel, etc. Dessförinnan hade jag ställt ut min langningspinne med flaska efter drygt halva loppet där man är inne en sväng på Högberget i Ludvika. Blev inte mycket tid till uppvärmning, men det brukar ju kunna gå bra ändå.

Efter att ha inväntat ett godståg som skulle passera en järnvägsöverfart någon kilometer in på banan ljöd startskottet. Jag intog en bra position i klungan under masterstarten och när sedan fältet gavs fria tyglar lyckades jag avancera långt  fram i klungan. Var nog kring 10:e plats in i startbacken efter någon kilometer. Riktigt nöjd med den starten. Där skruvades tempot upp ordentligt och den ringa uppvärmningen gjorde sig påmind. Benen svarade inte riktigt och jag tappade en hel del placeringar, men kunde ändå hålla mig ganska långt fram i den tätklunga på kanske 30-40 man som hade bildats i startbacken. Sedan följde ett lättåkt parti på breda grusvägar och helt plötsligt låg jag bland de sista i klungan och den breda vägen byttes ut mot en singletrack stig där klungan drogs ut ordentligt. Ut på grusväg igen och spurtade mig in på hjul igen. Nu hade tätklungan splittrats i flera mindre grupper och jag fick ägna en hel del energi åt att plocka placeringar igen. Nu  hade benen vaknat ordentligt och svarade när jag tryckte på i några motlut.

Ett av de första stigpartierna Foto: mtbfoto.se
Efter 12-13 kilometer hade jag lyckats ansluta till en riktigt stark grupp med många riktigt duktiga cyklister. Tror vi bara hade ett 10-tal cyklister framför oss i det läget och jag var ensam H40-cyklist i gruppen och därmed i ledning i min klass. Supernöjd med den starten, men den intensiva inledningen av loppet började kännas i mina lår och jag hade svårt att hålla hjul så fort det gick uppför. I en backe efter 15km fick jag till slut släppa gruppen tillsammans med bland annat Henrik Öijer. Var lite besviken över det och kände att jag inte hade den kraft i benen som under tex Engelbrektsturen. I efterföljande grusvägsparti kom sedan en grupp på ca 10 man ikapp oss. I gruppen fanns tre andra H40-cyklister, Simon Gabrielsson, Andreas Wahlstedt och Rain Lond. Jag bidrog emellanåt med farthållningen, men fokus låg på återhämtning inför alla backar på andra halvan av loppet.

Återhämtning på gång Foto:Cykelkanalen.se


Foto: Cykelkanalen.se
Det tog längre tid än önskat innan benen kändes ok igen, men efter ett litet längre lättåkt parti in mot Ludvika var jag åter redo för att börja trycka på ordentligt igen och göra livet surt för mina konkurrenter. Planen var att höja farten i backen på Högberget så jag la mig långt fram i min grupp. Råkade dock hamna lite fel vid ett ställe där banan leddes in på en cykelväg så jag hamnade plötsligt längst bak i gruppen för ett ögonblick. Tog några placeringar innan backen började, men hade en lucka fram till Henrik Öijer och Erik Åkesson som låg först. Jag tryckte på och närmade mig lite. Benen kändes bra och det blev en lucka bakåt till övriga. Skön känsla att kunna kunna sätta press på konkurrenterna i backarna. Det gav mod och hopp till de avslutande 30km av loppet och de sista 4 backarna även om gruppen kom ikapp mig på löparspåret uppe på toppen. Jag kände att jag skulle kunna hitta på något i nästkommande backe och sedan förvalta en eventuell lucka på de efterföljande stigarna.

Förberedelse inför langning. Foto: mtbfoto.se
Efter nedförskörningen stod min langningspinne med flaska fylld av sportdryck. Tog min flaska ur hållaren på pinnen, vilket gick bra, men jag hade underskattat farten vid platsen så jag hade inte så mycket tid på mig som förväntat att stoppa ner flaskan i flaskstället innan banan styrde in på en stig som gick uppför. Fick skyndsamt sätta flaskan i flaskstället, men lyckades på något vis tappa flaskan. Ville inte köra de sista 30km utan vätska så jag tvärnitade och vände mig och plockade upp flaskan och satte den i flaskstället. Som tur var låg jag bland de första i min grupp just då och kunde komma iväg igen bara några meter bakom den som låg sist i gruppen. Jag började jaga ikapp, men så kände jag något studsa mot min vad. Det var min flaska som studsade ur flaskstället. Jag hade tydligen inte satt i den ordentligt i all hast. Fick tvärnita igen och vända mig och plocka upp flaskan. Satte i den i ordentligt i flasktället och började jaga gruppen igen. Nu var jag 15-20 sekunder bakom, men tog in sekund för sekund. Nästa backe började och det var inte förrän långt efter toppen som jag var uppe bland de första i min grupp. Ingen större skada skedd förutom att Erik Åkesson hade dragit iväg och fått en lucka som han sedan förvaltade väl. Utan flaskincidenten hade jag i alla fall gett mig en chans till att hänga på där. Erik körde riktigt starkt på slutet och kom in på en 15:e plats total. Nu fick jag istället fokusera på de som tävlar i samma klass som jag och det var skönt att inse att tempot i backarna hade gjort att vi blivit av med en konkurrent. Nu var det bara jag, Simon och Rain som gjorde upp om pallplatserna.

Jag kände mig stark och hade högt självförtroende. Tryckte på på några stökiga stigar och fick ibland en lucka till Simon och Rain, men så fort det blev grusväg igen så var de ikapp igen. I dagens näst sista backe var vi bara 4 kvar i vår grupp. Rain hade fått ge sig så segern i H40 stod mellan mig och Simon. Tyckte dock att cykeln svajade lite väl mycket när jag stod upp och cyklade i grusvägsbacken. Trodde först att jag inte låst framgaffeln, vilket jag alltid gör när vi kommer ut på jämnt underlag, men den var låst. Förstod efter ett tag att framdäcket hade tappat luft. Hade haft punktering på det under veckan, men trodde det var tätt igen efter att ha hällt i ny tätningsvätska och provpumpat. Tydligen var där fortfarande ett litet hål någonstans. Det gick bra att cykla på, men jag fick ta det lite försiktigt i kurvorna och på steniga partier. Jag hade haft en förhoppning om att kunna köra ifrån Simon på de sista stigarna efter sista backen, men den planen grusades, dels av pyspunkan och dels av att jag var tvungen att släppa Simon i sista backen. Leos backe, 1200m lång blev lite för tuff för mig. Den tog liksom aldrig slut och uppe på toppen hade jag 5-10 sekunder fram till Simon. Jag var dock ganska säker på att kunna täppa den luckan, vilket jag gjorde ganska omgående, men nu fick jag helt och hållet förlita mig på spurten.

Det var inte mycket luft kvar i däcket efter målgån

Nu var det inte mycket luft kvar i framdäcket och jag var orolig att jag skulle kränga av det eller "burpa" i varje kurva. Som tur var det heller inte så mycket kvar av loppet, men jag fick köra riktigt försiktigt och släppa lucka i kurvorna och jaga ikapp på rakorna på de sista kilometerna. På uppvärmningen hade jag kört den sista kilometern så jag visste vad som väntade mig, vilket jag hade stor nytta av. Visste att det bara var en tvär kurva kvar precis innan man svänger in på ABB arena och tar sig an de sista 200 meterna på löparbanan innan mållinjen. Hade gärna lagt in en stöt innan löparbanan, men vågade inte på grund av däcket, så jag svängde in som fyra i vår grupp och hade bra fart genom sista snälla kurvan och ut på upploppet kunde jag ta meter efter meter på Simon och passera honom 10-talet meter före mållinjen.


Givetvis nöjd med segern och att jag nu med två raka segrar tagit en rejäl ledning i långloppscupen. Nu återstår två deltävlingar och jag hoppas formen håller i sig. Men innan nästa deltävling i cupen är det Cykelvasan som gäller. Har landat i Lindvallen där veckan ska spenderas. Lite utflykter till bland annat Rörbäcksnäs och Trysil ska vi försöka få till, så det blir en del cykling, men jag kommer nog att ta det relativt lugnt under veckan för att ha riktigt fräscha ben på lördag.


måndag 11 juni 2018

Lida Loop


I söndags var det dags för tredje deltävlingen i långloppscupen. Lida Lopp utanför Tullinge. 64km på en bana bestående av tre loopar, varav den andra är klart jobbigast med många och långa stigpartier med riktigt mycket rötter och stenar. Loop 1 och 3 är relatitvt lättåkta och ingen av looparna innehåller någon längre backe. Ändå är banan riktigt jobbig och den blir inte lättare av att solen steker och termometern visar 29 grader i skuggan. Ett lopp helt i min smak alltså.

Kom iväg ganska dåligt i starten och tappade en hel del placeringar i den korta men branta startbacken. På de snabba, dammiga och relativt smala efterföljande löparspåren inleddes operation Avancemang. Med en stor portion tålamod tog jag mig framåt i fälten och när det var dags för de första stigarna var jag ganska nöjd med min position. Var dock ganska trött efter att ha fått spendera onödig kraft då jag fick reparera ett misstag som jag gjorde i en av de branta knyckarna med rullgrus. Ingen vurpa, men jag fick kliva av och springa upp, vilket ledde till att dagens och säsongens högsta puls uppnåddes.


Varvningen mellan loop 1 och 2. Foto: mtbfoto.se


Innan vi kom till in till varvningen hade gruppen som jag låg i kört ikapp ganska många cyklister och även distanserat en hel del, så vid varvningen låg jag i topp 30 totalt och hade ingen H40 cyklist framför mig. Efter de två första stökiga stigpartierna på andra loopen hade dock Jonas Pettersson kommit ikapp och körde även förbi mig. Jonas är grymt stark, vilket han visade förra året då han vann alla 3 lopp i cupen som han ställde upp i. Jonas hade tydligen gått omkull på första loopen, men hade alltså kört ikapp min grupp igen. Jag tappade lite på Jonas och det kändes motigt på de stökiga stigarna. Samma stigar som jag hade hoppats ha en bra känsla på och som skulle fälla avgörande till min fördel. Så, det kändes lite drygt att inte ha ork att hänga på Jonas när han drog på.


Fullt fokus på Diagonalen. Foto: Happyride.se

Men, så småningom var jag ikapp igen, efter att ha haft en bättre känsla i slutet av andra loopen. Vid varvningen och ut på loop 3 var jag bara sekunder efter Jonas och en stund senare låg jag tätt på hans bakhjul. Andra cyklister som vi hade kommit ikapp drog iväg i någon backe, men jag hade inte ork att gå med utan fokuserade enbart på att hänga med Jonas och se till så att jag inte skulle gå in i väggen, för tro mig, den var nära, hela tiden. Efter cirka halva loopen fick jag dock ge mig. Jag orkade inte hålla den fart som krävdes i någon backe utan fick se mig ifrånkörd. Visst försökte jag tänka att jag skulle kunna komma ikapp igen, men den mesta energin riktades mot att behålla andraplatsen i H40. Till skillnad från Långa Lugnet så blev avslutningen på Lida Loop ganska odramatisk. Jag hade Jonas inom synhåll, men avståndet var omkring 30 sekunder och bakom mig såg jag ingen alls. Jag rullade i mål som tvåa i H40 och på plats 20 totalt, vilket jag givetvis är riktigt nöjd med. Nu är jag i ledning av långloppscupen och ser fram emot kommande tävlingar.



måndag 28 maj 2018

Långa Lugnet - Upp och ner, fast i andra ordningen


Ja, upp och ner gick det i Falun. Min Garmin registrerade nästan 1000 höjdmeter, men mest upp och ner åkte känslorna i kroppen. Fast det började ner och sedan upp, men det återkommer jag till.

Länk till resultatlista

Vill först varrna för en mycket lång race rapport. Skriver mycket för min egen skull och vill gärna dokumentera detta lopp ingånde eftersom jag vill minnas det. Det var ett mycket märkligt lopp för min del som slutade på ett ganska bra sätt.

Bilder från själva tävlingen kommer från Cykelkanalen.se


I söndags var det dags för den andra deltävlingen i Mitsubishi MTB Challenge, aka Långloppscupen. Falu CK och Lugnets skidstadion stod värd för arrangemanget och skogarna kring Lugnet bjöd på torra och snabba stigar, men ack så jobbiga. 1000 höjdmeter, triljoner stenar och stjärntals rötter väntade cyklisterna. För många gjorde även högsommarvärmen loppet ännu jobbigare, men jag gillar när det är varmt så mig bekom det inte.

Efter att Jens hade plockat upp mig hemma i Lödde på lördagsmorgonen körde vi mot Laholm där Ulrika hade lämnat av barnen till mormor och morfar på fredagskvällen. Sedan bar det vidare norrut mot Dalarna, men först ett lunchstopp som är värt att nämnas. Utmed Vätterns östra strand började hungern göra sig påmind och vi började fundera på vad vi skulle äta. Rastas vägkrogar är uteslutna och hamburgerkedjorna besöks bara i nödfall, så med hjälp av Tripadvisor hittade vi ett lovande ställe i Väderstad, några kilometer från E4:an mellan Vadstena och Ödeshög. Centralkrogen hette det och de hade en helgbuffé som får allra högsta betyg. Ett riktigt trevligt ställe som jag varmt kan rekommendera.

Ulrika glad efter att få ätit lyxbuffé i Väderstad
3 cyklar på väg till Dalarna

Vid 5-tiden kom vi fram till Falun och checkade in på Scandic Lugnet. Ett snabbt ombyte, sedan körde ut på banan för lite test av, cykel, ben och själva banan. Vi cyklade uppför startbacken, även känd som Mördarbacken i skidsammanhang. Den var ännu brantare än vad jag mindes från förra året och benen jublade inte direkt av den påtvingade ansträngningen. Sedan cyklade vi bort mot det första stigpartiet. Jag visste att det var ganska stökigt och ville gärna ha koll på hur jag skulle ta mig an det. Planen jag hade i huvudet var att jag skulle göra en riktigt bra startbacke. Hålla mig runt topp 30 och försöka vila så mycket som möjligt på de inledande grusvägarna för att sedan ha en bra position in på de första stigarna. Tidigare år hade jag varit för trött på grusvägarna för att orka kriga mig till en bra position och därmed hamnat bakom ”bromsklossar” på stigarna och sett snabba cyklister få en lucka som jag aldrig lyckades täppa. Den här gången skulle jag verkligen satsa i startbacken för att ge mig bästa möjliga chanser till en riktigt bra placering i resultatlistan.

Efter ytterligare en buffé, den här gången på hotellet, var det läggdags. Sov ganska kasst i den obekväma extrasängen och vaknade mitt i natten med en obekväm känsla i halsen. Hade på eftermiddagen/kvällen känt hur det tjocknade till i halsen och under natten hade jag även blivit lite snuvig. När det väl var dags att stiga upp så var känslan densamma, dock inte värre, så det var ju skönt. Var orolig för att jag skulle bli förkyld igen. Helgen innan hade jag tre dagars träningsuppehåll pga en lätt förkylning, som jag trodde var helt över. Nu var jag inte längre säker på det, men valde att inte känna efter så mycket utan istället fokusera på tävlingen för dagen. Var dock extremt trött och sömnig hela morgonen. Ingen anledning till oro på grund av det, men ändå lite jobbig känsla att ha när man står i startfållan och speakern annonserar ut att det är 5 minuter still start.

Tryckte i mig en gel med några minuter kvar till start. Stod relativt långt fram i första fållan och spanade in mina värsta konkurrenter. Segraren i H40 på Billingeracet var inte där, men tvåan, Stefan Hellman, och många andra starka cyklister var med, däribland Henrik Mård från CK Valhall och klubbkompisen Mattias. Jag ska försöka gå med Henrik i starten. Han är nog den som är starkast, åtminstone i starten, tänkte jag. Startsignalen ljöd och ett enormt dammoln bildades. Jag låg inledningsvis ganska långt fram i detta moln. Följde min plan in i startbacken. Härligt, nu gäller det bara att hitta ett flyt uppför och hänga med. Men ganska snart körde cyklister om mig både på höger och vänster sida. Jag tog i för kung och fosterland. Benen värkte, blodsmak i munnen och det kändes som jag andades genom ett sugrör. PANIK!!! Fan, helvete och en massa andra svordomar flög genom mitt huvud samtidigt som jag desperat försökte hålla så hög fart som möjligt uppför Mördarbacken. Jaha, det var den här dagen det. Trist att en förkylning ska sätta stopp på detta roliga lopp. Men, jag ger inte upp än, tänkte jag. Det kanske går att göra ett ok lopp ändå. Jag slet mig upp på toppen, tappade väl ytterligare några placeringar på slutet, men kunde ta rygg på en större grupp ut på grusvägarna. Några kurvor med påföljande accelerationer senare låg jag ännu längre bak i svansen på min grupp och såg andra grupper närma sig bakifrån. Jag hade inget att komma med när cyklister for förbi mig och i någon kort backe fick jag åter smaka på den gel jag tog i startfållan. Den smakade inte så mycket Cola/Lemon denna gång utan mer magsyra.


Plågsamt uppför Mördarbacken


Jag bryter efter första loopen om känslan fortsätter så här tänkte jag. Det kan ju inte vara hälsosamt att cykla i flera timmar med den här känslan. Jag känner mig uppgiven, men vill ännu inte kasta in handduken. Det brinner i låren och andningen känns besvärad, men pulsen börjar sakteligen sjunka i samband med att grusvägen lutar svagt nedåt.  Farten stabiliseras, men är fortsatt hög. Återhämtar mig lite, men fasar lite inför vilken känsla jag kommer att ha på det första stökiga stigpariet. Jag hänger med min klunga, men ligger fortsatt i svansen. Tror Mattias och även Alexander Lapajne var med i samma klunga vid det tillfället, men det var en lucka fram till de 4-5 första i H40. 10 minuter har nu gått och avståndet mellan grupperna är fortsatt litet. Jag ser att vi inte tappar på framförvarande grupper längre fram på vägen. Vi kanske till och med närmar oss, men med fortsatt kass känsla i kroppen har jag små förhoppningar om att kunna plocka placeringar. Ligger kring 60:e plats totalt, vilket jag inte alla var nöjd med. Man kan förvisso plocka placeringar på andra halvan av sådana här tuffa lopp då många kroknar, men i den här stunden var det mer sannolikt att det var jag som skulle krokna istället för de som var framför mig.

Nu närmade vi oss det första stigpartiet, det jag hade rekat kvällen innan. Där skulle jag vara bland de första i min grupp var det tänkt, men jag hade helt enkelt inte kraft till avancera framåt. Tog mig förbi någon precis innan vi svängde in på stigen, men det var väldigt många framför mig. Det var riktigt bökigt och det uppstod luckor. Mattias försvann ur sikte, likaså ytterligare några av mina konkurrenter i H40. Jag tyckte ändå att stigpartiet kändes ok och kunde hänga med övriga. Luckorna som uppstod berodde inte på mig. Det var trångt och stökigt, nästintill omöjligt att passera. Den stora gruppen var nu uppluckrad och ute på nästa grusväg var luckorna för stora för att kunna tätas av mina kassa ben. Det vara bara att gilla läget. Det kommer fler tävlingar framöver. Nu handlar det om att överleva och göra det bästa utav situationen. Jag krigar på, tänkte jag. Nu känns det inte lika bedrövligt som under de först tio minuterna. Om det inte blir värre så kan jag åtminstone fullfölja och kanske ändå ta en ok placering.

Halvvägs ute på första loopen och nu avlöser stigarna varandra. En del ganska jobbiga med mycket stenar. Jag märker att cyklister runt omkring mig börjar tröttna och får släppa och emellanåt kommer vi ikapp cyklister som kroknat. Jag ligger fortfarande nära gränsen för vad jag klarar av och är orolig för att överträda den i varenda backe som vi beger oss in i. Efter en dryg halvtimme är det dags för Sprängbacken. Inte så lång, men brant och med många lösa stenar. Jag överraskar mig själv och orkar hänga med täten på vår grupp, men fortfarande känns det jobbigt och riktigt tungt. Banan på Långa Lugnet är intensiv och otroligt jobbig, så det går helt enkelt inte att ha en bra känsla och samtidigt cykla fort. Så, jag kanske hade för höga krav på vilken känsla jag borde ha. Det kanske inte var så uselt som jag trodde. Hur som helst fick jag lite energi av att jag tog placering efter placering och i backen upp mot backhoppartornet så kunde jag avancera framåt och bidra till att gruppen splittrades. Jag märkte att jag cyklade ifrån riktigt starka cyklister.

Vid varvningen efter första loopen såg jag att jag hade många cyklister framör mig inom räckhåll. Såg dock inte om det var någon från min klass, men täntke inte så mycket på det då. Förstod att jag borde vara runt 7:e man i H40, men hade ingen aning om hur långt före övriga var. Återhämtade mig väl i Gamla Mormor, DH-spåret ner till skidtadion och kände att jag hade krafter till att trycka på ut på andra loopen för att närma mig cyklisterna framför. Lyckades komma ikapp flera cyklister, däribland en H40-cyklist, och distansera de som tidigare låg i samma grupp som mig. Nu fick jag nytt hopp om den här dagen. Är det inte ytterligare en H40-cyklist därframme, tycker det ser ut om att startnumret börjar med en fyra? Jag kanske kan plocka några placeringar till? Vi går in på en riktigt rotig stig som slingrar sig uppför Jungfruberget. Riktigt jobbigt parti, men helt i min smak. Här lyckas jag komma ikapp han med en fyra på nummerlappen. Det var Johan Possman och nu börjar jag räkna hur många jag kan ha framför mig. Det bör inte var mer än 4-5. Mattias, Stefan Hellman och en till vet jag är framför mig och så borde även Henrik Mård vara det. Är det någon till? Kanske, men troligen inte. I så fall ligger jag 5:a nu. Inte så pjåkigt med tanke på känslan för en timme sedan.




Jag kör ifrån Johan och övriga och närmar mig ytterligare cyklister. Får lite draghjälp då och då av de jag kommer ikapp och lyckas hålla ett högt och jämnt tempo. Jag gillar verkligen den andra loopen av Långa Lugnet. Riktigt krävande stigar vad gäller rötter och stenar, men inte så illa så att man måste vara ett tekniskt geni för att klara av dem. Det är snarare en blandning av kraft och teknik som ger bäst utdelning. Och jag fick utdelning. Kör om Mattias som ger mig uppmuntrande ord och ganska snart därefter kommer jag ikapp Rain Lond, den H40 cyklist som jag visste jag hade framför mig, men inte kunde identifiera, förrän nu. Rain orkar inte hänga på och jag fortsätter mata på. Förstår nu att jag borde ligga åtminstone topp 4, kanske till och med trea. Vilka har jag framför mig? Stefan och Henrik..någon mer? Loop 2 går mot sitt slut och med hjälp av andra cyklister håller vi riktit bra fart i backen ner mot skidstadion. Vi närmar oss ytterligare cyklister. Jag får en ny full flaska av Caroline vid varvningen och sätter fart ut på sista loopen. Det känns bra nu, men jag vet vad sista loopen kan göra mot benen. Den är obarmhärtig. Många branta backar och ingen längre vila. Banan är så intensiv så att det är svårt att hitta tillfälle till att dricka, än mindre att trycka en gel. Den sista gelen han jag precis trycka i mig innan vi skulle in på en stig. Hann dock inte stoppa ner den tomma förpackningen i ryggfickan och vägrar slänga något i naturen, så fick hålla den i handen ett bra tag innan den åkte ner i fickan.

I den första backen på sista loopen ser jag att det är Henrik Mård jag knaprar in på. Va f-n, är det inte Stefan Hellmans röda tröja där lite längre fram? Jag räknar ut att det inte kan vara några fler H40 cyklister längre fram. Det här är ju täten. Och jag är med. Ojdå. Nu gäller det att fokusera. Sista loopen passar nog mig sämre så jag får nog nöja mig med tredjeplatsen och se till så ingen kommer ikapp. Tittar flera gånger bakåt, men ser ingen. Ser dock inte så långt bakåt, så jag kan inte vara säker på något. Vi fortsätter hålla hög fart och jag känner att jag kan hänga med bra. Börjar känna mig säker på en pallplats, så nu får jag tänka om. Hur ska jag knäcka Henrik och Stefan? Är det rimligt att jag ens funderar på det? Vi matar på och tar oss an backe efter backe. Börjar inte Henrik se lite krokig ut? Jo, men visst. Jag kan nog knäcka honom. Hann inte tänka så mycket mer än så förrän jag helt plötsligt var 20-30 meter bakom honom efter att ha klantat mig lite i en omkörning av en i damklassen som startade en halvtimmer före oss. Bombade på utför och kom åter ikapp Henrik och närmade mig Stefan, men fick se avståndet växa lite i nästkommande backe. Henrik fick dock ge sig och det gav mig ny energi. Nu tog jag upp jakten på Stefan. Det var väl ca 6km kvar och sista branta backen var avklarad. Nu återstod lite stig utan långa backar tills man kommer till ett motlut innan man svänger in på DH-spåret som leder ner till Lugnets skidstadion med 3km kvar. Jag tog meter för meter på Stefan. Ville så gärna komma ikapp och förbi innan DH-spåret, men förivrade mig inte. Jag låg nu verkligen på gränsen och kände att jag skulle kunna bränna allt krut jag hade kvar om jag tog i för mycket. Jag kommer upp i rygg på Stefan i det sista motlutet. Tror att han höjer farten lite där och jag lyckas inte gå förbi. Stefan är först ut på spåret och det finns ingen chans att gå förbi på det smala slingriga spåret. Vet inte om Stefan höll igen lite eller inte, men tyckte att det kunde gått lite snabbare. Ville hemskt gärna komma förbi för att gasa på utför i svängarna och därmed försöka skapa en lucka innan själva spurten. Fick vänta länge innan det gavs möjlighet att trycka mig förbi. Tog sats och svepte om Stefan på vänstersidan strax innan vi kom ner till stadion. Nu återstod bara några enkla svängar, några gupp och sedan ett par serpentiner innan hästskon på stadiun skulle avverkas. Därefter var det bara en hårnål kvar innan spurtrakan. Visste precis hur det såg ut på slutet och gav allt. Fick direkt 10 meters lucka som växte till 15 meter i serpentinerna och gasade på bort mot backen i hästskon. Kände att jag hade kraft kvar i benen och var nöjd med farten in i hästskon, men plötsligt ser jag något rött i ögonvrån och inser att Stefan måste ha flugit upp i hästskon. Jag avvaktade lite, men behöll täten bort mot sista hårnålen.Försökte hålla hög fart, men den var inte tillräckligt hög, så Stefan lyckades komma upp jämsides precis innan hårnålen och tog innerkurvan. Då såg jag till att hålla ut svängen i början för att ändå kunna komma upp jämsides på målrakan. Jag var väl en halv cykellängd bakom när vi båda accelererade bort mot mållinjen. Stefan hade lite mer fart med sig ur kurvan och fick en cykellängd. Jag gjorde vad jag kunde för att komma ikapp och förbi, men det gick inte. Stefan skar mållinjen strax före mig.



Jag är otroligt nöjd med andraplatsen och grämer mig bara pyttelite för spurtförlusten. Totalt, alla klasser inräknade, blev jag 28:a, samma placering som på Billingeracet, men många placeringar bättre än förra året. De 27 som var före mig i mål är inga jag skäms för att ha framför mig, så jag får vara nöjd med det. Jag kan dock fortfarande inte förstå hur detta lopp artade sig för mig. Jag hade verkligen en urusel känsla i början av loppet och funderade allvarligt på att bryta. Jag kände mig helt enkelt kass och det var jag också. Jag brukar förvisso plocka placeringar på andra halvan av långlopp, men jag ska inte vara så långt nere som på 60:e plats när jag startar i första led. Och då gav jag ändå allt, det fanns helt enkelt ingen fart i kroppen. Jag hade inte kunnat köra fortare i början. När jag sedan började köra om folk, så var jag faktiskt förvånad. Varför cyklar de så långsamt? Men, så här i efterhand inser jag att det var jag som började få upp farten även om det kanske inte kändes så i kroppen. Jag är dock supernöjd med känslan i benen och hur de svarade på de tungkörda stigarna och i backarna på sista loopen. Nu ska jag vila en dag och sedan börja träna igen inför nästa utmaningar. Närmast väntar en X.cuptävling på Vallåsen och sedan är det Lida Loop om knappt två veckor. Det ser jag riktig mycket fram emot. Hoppas på bättre start och känsla i andningsvägarna då, sen får vi se hur långt det räcker då. Kul ska det i alla fall bli.

tisdag 27 mars 2018

Finslip på gång

I samband med att jag köpte ett testpaket hos Aktivitus i höstas bestämde jag mig även för att be dem göra ett träninschema åt mig. Den flerfaldige svenska mästaren Richard Larsén fick äran att guida mig genom intervalldjungeln. Ett 14-veckors långt träningsschema satte han ihop efter att jag hade gett input på vilka mål jag har för säsongen och hur mycket jag var villig att lägga ner i träningen (tid och energi). Träningsupplägget var också baserat på vilka styrkor och svagheter jag har, vilket mina test hos Aktivitus delvis framlyste.

Nu, 15 veckor och 82 utförda pass senare har jag slutfört mitt träningsschema. I stort sett helt enligt plan. Jag har till och med lagt till några pass. Det enda jag dragit ner på är ett 4h långt distanspass som bara blev 3,5h pga tidsbrist. Annars har jag utfört varenda intervall som träningsschemat föreslagit. Och många intervaller har det blivit. Jämfört med tidigare vintrar har jag inte ökat på träningsmängden, men intensiteten har ökat. Jag har inte haft några "recoverypass" den här vintern. Jag känner att träningsmängden och intensiteten har passat mig perfekt. Visst har det funnits tillfällen som jag känt att jag inte haft lust att träna. Framför allt då jag sent om kvällen tvingat ner mig källaren för att genomföra passet som står på schemat. Många gånger har jag fått förlänga uppvärmningen med 5 minuter för att jag bara suttit och gäspat de första 10 minuterna.

Träningsplanen har fungerat som en motivator. Jag har inte velat hoppa över något pass. Dels för att jag inte vill ha några röda markeringar i excelarket, men framför allt eftersom jag vill se vad upplägget kan åstadkomma för min utveckling och form om jag följer det till punkt och pricka. Just nu känns benen bra, men jag har inte gjort något referenspass, dvs kört några intervaller eller pass på samma sätt som förra året. Därmed kan jag inte jämföra med tidigare år. Det riktiga beskedet kommer istället om några veckor, på Mallorca. Nu återstår bara en och en halv veckas finslipning på formen. 5 eller 6 pass kvar. Inga blytunga, utan mer inriktat på formtoppning och lite fettförbränning. Just nu ligger jag knappt 1 kg från målvikten, men med lite skärpt karaktär så ska jag nog fixa det. Det är bara så svårt när godis och glass är så gott.

onsdag 28 februari 2018

Vilovecka

Det är redan torsdag och jag har bara kört ett pass denna vecka. Det står förvisso en lugnare vecka, med enbart fyra pass på schemat under vecka 9. Det betyder alltså att jag har tre pass kvar den här veckan. Så, det är väl lika bra att ta tag i ett av passen redan nu. Tänkte sitta hemma och jobba idag och då kan man ju styra tiden lite som man vill. Därför tänkte jag dricka upp mitt morgonkaffe och sedan gå ner i källaren och dra av ett gäng Wingateintervaller. 6 stycken tänkte jag att det skulle bli och jag förväntar mig en känsla av illamående om drygt en timme när jag är klar. Sa jag vilovecka?!?