Bildspel

...

måndag 11 juni 2018

Lida Loop


I söndags var det dags för tredje deltävlingen i långloppscupen. Lida Lopp utanför Tullinge. 64km på en bana bestående av tre loopar, varav den andra är klart jobbigast med många och långa stigpartier med riktigt mycket rötter och stenar. Loop 1 och 3 är relatitvt lättåkta och ingen av looparna innehåller någon längre backe. Ändå är banan riktigt jobbig och den blir inte lättare av att solen steker och termometern visar 29 grader i skuggan. Ett lopp helt i min smak alltså.

Kom iväg ganska dåligt i starten och tappade en hel del placeringar i den korta men branta startbacken. På de snabba, dammiga och relativt smala efterföljande löparspåren inleddes operation Avancemang. Med en stor portion tålamod tog jag mig framåt i fälten och när det var dags för de första stigarna var jag ganska nöjd med min position. Var dock ganska trött efter att ha fått spendera onödig kraft då jag fick reparera ett misstag som jag gjorde i en av de branta knyckarna med rullgrus. Ingen vurpa, men jag fick kliva av och springa upp, vilket ledde till att dagens och säsongens högsta puls uppnåddes.


Varvningen mellan loop 1 och 2. Foto: mtbfoto.se


Innan vi kom till in till varvningen hade gruppen som jag låg i kört ikapp ganska många cyklister och även distanserat en hel del, så vid varvningen låg jag i topp 30 totalt och hade ingen H40 cyklist framför mig. Efter de två första stökiga stigpartierna på andra loopen hade dock Jonas Pettersson kommit ikapp och körde även förbi mig. Jonas är grymt stark, vilket han visade förra året då han vann alla 3 lopp i cupen som han ställde upp i. Jonas hade tydligen gått omkull på första loopen, men hade alltså kört ikapp min grupp igen. Jag tappade lite på Jonas och det kändes motigt på de stökiga stigarna. Samma stigar som jag hade hoppats ha en bra känsla på och som skulle fälla avgörande till min fördel. Så, det kändes lite drygt att inte ha ork att hänga på Jonas när han drog på.


Fullt fokus på Diagonalen. Foto: Happyride.se

Men, så småningom var jag ikapp igen, efter att ha haft en bättre känsla i slutet av andra loopen. Vid varvningen och ut på loop 3 var jag bara sekunder efter Jonas och en stund senare låg jag tätt på hans bakhjul. Andra cyklister som vi hade kommit ikapp drog iväg i någon backe, men jag hade inte ork att gå med utan fokuserade enbart på att hänga med Jonas och se till så att jag inte skulle gå in i väggen, för tro mig, den var nära, hela tiden. Efter cirka halva loopen fick jag dock ge mig. Jag orkade inte hålla den fart som krävdes i någon backe utan fick se mig ifrånkörd. Visst försökte jag tänka att jag skulle kunna komma ikapp igen, men den mesta energin riktades mot att behålla andraplatsen i H40. Till skillnad från Långa Lugnet så blev avslutningen på Lida Loop ganska odramatisk. Jag hade Jonas inom synhåll, men avståndet var omkring 30 sekunder och bakom mig såg jag ingen alls. Jag rullade i mål som tvåa i H40 och på plats 20 totalt, vilket jag givetvis är riktigt nöjd med. Nu är jag i ledning av långloppscupen och ser fram emot kommande tävlingar.



måndag 28 maj 2018

Långa Lugnet - Upp och ner, fast i andra ordningen


Ja, upp och ner gick det i Falun. Min Garmin registrerade nästan 1000 höjdmeter, men mest upp och ner åkte känslorna i kroppen. Fast det började ner och sedan upp, men det återkommer jag till.

Länk till resultatlista

Vill först varrna för en mycket lång race rapport. Skriver mycket för min egen skull och vill gärna dokumentera detta lopp ingånde eftersom jag vill minnas det. Det var ett mycket märkligt lopp för min del som slutade på ett ganska bra sätt.

Bilder från själva tävlingen kommer från Cykelkanalen.se


I söndags var det dags för den andra deltävlingen i Mitsubishi MTB Challenge, aka Långloppscupen. Falu CK och Lugnets skidstadion stod värd för arrangemanget och skogarna kring Lugnet bjöd på torra och snabba stigar, men ack så jobbiga. 1000 höjdmeter, triljoner stenar och stjärntals rötter väntade cyklisterna. För många gjorde även högsommarvärmen loppet ännu jobbigare, men jag gillar när det är varmt så mig bekom det inte.

Efter att Jens hade plockat upp mig hemma i Lödde på lördagsmorgonen körde vi mot Laholm där Ulrika hade lämnat av barnen till mormor och morfar på fredagskvällen. Sedan bar det vidare norrut mot Dalarna, men först ett lunchstopp som är värt att nämnas. Utmed Vätterns östra strand började hungern göra sig påmind och vi började fundera på vad vi skulle äta. Rastas vägkrogar är uteslutna och hamburgerkedjorna besöks bara i nödfall, så med hjälp av Tripadvisor hittade vi ett lovande ställe i Väderstad, några kilometer från E4:an mellan Vadstena och Ödeshög. Centralkrogen hette det och de hade en helgbuffé som får allra högsta betyg. Ett riktigt trevligt ställe som jag varmt kan rekommendera.

Ulrika glad efter att få ätit lyxbuffé i Väderstad
3 cyklar på väg till Dalarna

Vid 5-tiden kom vi fram till Falun och checkade in på Scandic Lugnet. Ett snabbt ombyte, sedan körde ut på banan för lite test av, cykel, ben och själva banan. Vi cyklade uppför startbacken, även känd som Mördarbacken i skidsammanhang. Den var ännu brantare än vad jag mindes från förra året och benen jublade inte direkt av den påtvingade ansträngningen. Sedan cyklade vi bort mot det första stigpartiet. Jag visste att det var ganska stökigt och ville gärna ha koll på hur jag skulle ta mig an det. Planen jag hade i huvudet var att jag skulle göra en riktigt bra startbacke. Hålla mig runt topp 30 och försöka vila så mycket som möjligt på de inledande grusvägarna för att sedan ha en bra position in på de första stigarna. Tidigare år hade jag varit för trött på grusvägarna för att orka kriga mig till en bra position och därmed hamnat bakom ”bromsklossar” på stigarna och sett snabba cyklister få en lucka som jag aldrig lyckades täppa. Den här gången skulle jag verkligen satsa i startbacken för att ge mig bästa möjliga chanser till en riktigt bra placering i resultatlistan.

Efter ytterligare en buffé, den här gången på hotellet, var det läggdags. Sov ganska kasst i den obekväma extrasängen och vaknade mitt i natten med en obekväm känsla i halsen. Hade på eftermiddagen/kvällen känt hur det tjocknade till i halsen och under natten hade jag även blivit lite snuvig. När det väl var dags att stiga upp så var känslan densamma, dock inte värre, så det var ju skönt. Var orolig för att jag skulle bli förkyld igen. Helgen innan hade jag tre dagars träningsuppehåll pga en lätt förkylning, som jag trodde var helt över. Nu var jag inte längre säker på det, men valde att inte känna efter så mycket utan istället fokusera på tävlingen för dagen. Var dock extremt trött och sömnig hela morgonen. Ingen anledning till oro på grund av det, men ändå lite jobbig känsla att ha när man står i startfållan och speakern annonserar ut att det är 5 minuter still start.

Tryckte i mig en gel med några minuter kvar till start. Stod relativt långt fram i första fållan och spanade in mina värsta konkurrenter. Segraren i H40 på Billingeracet var inte där, men tvåan, Stefan Hellman, och många andra starka cyklister var med, däribland Henrik Mård från CK Valhall och klubbkompisen Mattias. Jag ska försöka gå med Henrik i starten. Han är nog den som är starkast, åtminstone i starten, tänkte jag. Startsignalen ljöd och ett enormt dammoln bildades. Jag låg inledningsvis ganska långt fram i detta moln. Följde min plan in i startbacken. Härligt, nu gäller det bara att hitta ett flyt uppför och hänga med. Men ganska snart körde cyklister om mig både på höger och vänster sida. Jag tog i för kung och fosterland. Benen värkte, blodsmak i munnen och det kändes som jag andades genom ett sugrör. PANIK!!! Fan, helvete och en massa andra svordomar flög genom mitt huvud samtidigt som jag desperat försökte hålla så hög fart som möjligt uppför Mördarbacken. Jaha, det var den här dagen det. Trist att en förkylning ska sätta stopp på detta roliga lopp. Men, jag ger inte upp än, tänkte jag. Det kanske går att göra ett ok lopp ändå. Jag slet mig upp på toppen, tappade väl ytterligare några placeringar på slutet, men kunde ta rygg på en större grupp ut på grusvägarna. Några kurvor med påföljande accelerationer senare låg jag ännu längre bak i svansen på min grupp och såg andra grupper närma sig bakifrån. Jag hade inget att komma med när cyklister for förbi mig och i någon kort backe fick jag åter smaka på den gel jag tog i startfållan. Den smakade inte så mycket Cola/Lemon denna gång utan mer magsyra.


Plågsamt uppför Mördarbacken


Jag bryter efter första loopen om känslan fortsätter så här tänkte jag. Det kan ju inte vara hälsosamt att cykla i flera timmar med den här känslan. Jag känner mig uppgiven, men vill ännu inte kasta in handduken. Det brinner i låren och andningen känns besvärad, men pulsen börjar sakteligen sjunka i samband med att grusvägen lutar svagt nedåt.  Farten stabiliseras, men är fortsatt hög. Återhämtar mig lite, men fasar lite inför vilken känsla jag kommer att ha på det första stökiga stigpariet. Jag hänger med min klunga, men ligger fortsatt i svansen. Tror Mattias och även Alexander Lapajne var med i samma klunga vid det tillfället, men det var en lucka fram till de 4-5 första i H40. 10 minuter har nu gått och avståndet mellan grupperna är fortsatt litet. Jag ser att vi inte tappar på framförvarande grupper längre fram på vägen. Vi kanske till och med närmar oss, men med fortsatt kass känsla i kroppen har jag små förhoppningar om att kunna plocka placeringar. Ligger kring 60:e plats totalt, vilket jag inte alla var nöjd med. Man kan förvisso plocka placeringar på andra halvan av sådana här tuffa lopp då många kroknar, men i den här stunden var det mer sannolikt att det var jag som skulle krokna istället för de som var framför mig.

Nu närmade vi oss det första stigpartiet, det jag hade rekat kvällen innan. Där skulle jag vara bland de första i min grupp var det tänkt, men jag hade helt enkelt inte kraft till avancera framåt. Tog mig förbi någon precis innan vi svängde in på stigen, men det var väldigt många framför mig. Det var riktigt bökigt och det uppstod luckor. Mattias försvann ur sikte, likaså ytterligare några av mina konkurrenter i H40. Jag tyckte ändå att stigpartiet kändes ok och kunde hänga med övriga. Luckorna som uppstod berodde inte på mig. Det var trångt och stökigt, nästintill omöjligt att passera. Den stora gruppen var nu uppluckrad och ute på nästa grusväg var luckorna för stora för att kunna tätas av mina kassa ben. Det vara bara att gilla läget. Det kommer fler tävlingar framöver. Nu handlar det om att överleva och göra det bästa utav situationen. Jag krigar på, tänkte jag. Nu känns det inte lika bedrövligt som under de först tio minuterna. Om det inte blir värre så kan jag åtminstone fullfölja och kanske ändå ta en ok placering.

Halvvägs ute på första loopen och nu avlöser stigarna varandra. En del ganska jobbiga med mycket stenar. Jag märker att cyklister runt omkring mig börjar tröttna och får släppa och emellanåt kommer vi ikapp cyklister som kroknat. Jag ligger fortfarande nära gränsen för vad jag klarar av och är orolig för att överträda den i varenda backe som vi beger oss in i. Efter en dryg halvtimme är det dags för Sprängbacken. Inte så lång, men brant och med många lösa stenar. Jag överraskar mig själv och orkar hänga med täten på vår grupp, men fortfarande känns det jobbigt och riktigt tungt. Banan på Långa Lugnet är intensiv och otroligt jobbig, så det går helt enkelt inte att ha en bra känsla och samtidigt cykla fort. Så, jag kanske hade för höga krav på vilken känsla jag borde ha. Det kanske inte var så uselt som jag trodde. Hur som helst fick jag lite energi av att jag tog placering efter placering och i backen upp mot backhoppartornet så kunde jag avancera framåt och bidra till att gruppen splittrades. Jag märkte att jag cyklade ifrån riktigt starka cyklister.

Vid varvningen efter första loopen såg jag att jag hade många cyklister framör mig inom räckhåll. Såg dock inte om det var någon från min klass, men täntke inte så mycket på det då. Förstod att jag borde vara runt 7:e man i H40, men hade ingen aning om hur långt före övriga var. Återhämtade mig väl i Gamla Mormor, DH-spåret ner till skidtadion och kände att jag hade krafter till att trycka på ut på andra loopen för att närma mig cyklisterna framför. Lyckades komma ikapp flera cyklister, däribland en H40-cyklist, och distansera de som tidigare låg i samma grupp som mig. Nu fick jag nytt hopp om den här dagen. Är det inte ytterligare en H40-cyklist därframme, tycker det ser ut om att startnumret börjar med en fyra? Jag kanske kan plocka några placeringar till? Vi går in på en riktigt rotig stig som slingrar sig uppför Jungfruberget. Riktigt jobbigt parti, men helt i min smak. Här lyckas jag komma ikapp han med en fyra på nummerlappen. Det var Johan Possman och nu börjar jag räkna hur många jag kan ha framför mig. Det bör inte var mer än 4-5. Mattias, Stefan Hellman och en till vet jag är framför mig och så borde även Henrik Mård vara det. Är det någon till? Kanske, men troligen inte. I så fall ligger jag 5:a nu. Inte så pjåkigt med tanke på känslan för en timme sedan.




Jag kör ifrån Johan och övriga och närmar mig ytterligare cyklister. Får lite draghjälp då och då av de jag kommer ikapp och lyckas hålla ett högt och jämnt tempo. Jag gillar verkligen den andra loopen av Långa Lugnet. Riktigt krävande stigar vad gäller rötter och stenar, men inte så illa så att man måste vara ett tekniskt geni för att klara av dem. Det är snarare en blandning av kraft och teknik som ger bäst utdelning. Och jag fick utdelning. Kör om Mattias som ger mig uppmuntrande ord och ganska snart därefter kommer jag ikapp Rain Lond, den H40 cyklist som jag visste jag hade framför mig, men inte kunde identifiera, förrän nu. Rain orkar inte hänga på och jag fortsätter mata på. Förstår nu att jag borde ligga åtminstone topp 4, kanske till och med trea. Vilka har jag framför mig? Stefan och Henrik..någon mer? Loop 2 går mot sitt slut och med hjälp av andra cyklister håller vi riktit bra fart i backen ner mot skidstadion. Vi närmar oss ytterligare cyklister. Jag får en ny full flaska av Caroline vid varvningen och sätter fart ut på sista loopen. Det känns bra nu, men jag vet vad sista loopen kan göra mot benen. Den är obarmhärtig. Många branta backar och ingen längre vila. Banan är så intensiv så att det är svårt att hitta tillfälle till att dricka, än mindre att trycka en gel. Den sista gelen han jag precis trycka i mig innan vi skulle in på en stig. Hann dock inte stoppa ner den tomma förpackningen i ryggfickan och vägrar slänga något i naturen, så fick hålla den i handen ett bra tag innan den åkte ner i fickan.

I den första backen på sista loopen ser jag att det är Henrik Mård jag knaprar in på. Va f-n, är det inte Stefan Hellmans röda tröja där lite längre fram? Jag räknar ut att det inte kan vara några fler H40 cyklister längre fram. Det här är ju täten. Och jag är med. Ojdå. Nu gäller det att fokusera. Sista loopen passar nog mig sämre så jag får nog nöja mig med tredjeplatsen och se till så ingen kommer ikapp. Tittar flera gånger bakåt, men ser ingen. Ser dock inte så långt bakåt, så jag kan inte vara säker på något. Vi fortsätter hålla hög fart och jag känner att jag kan hänga med bra. Börjar känna mig säker på en pallplats, så nu får jag tänka om. Hur ska jag knäcka Henrik och Stefan? Är det rimligt att jag ens funderar på det? Vi matar på och tar oss an backe efter backe. Börjar inte Henrik se lite krokig ut? Jo, men visst. Jag kan nog knäcka honom. Hann inte tänka så mycket mer än så förrän jag helt plötsligt var 20-30 meter bakom honom efter att ha klantat mig lite i en omkörning av en i damklassen som startade en halvtimmer före oss. Bombade på utför och kom åter ikapp Henrik och närmade mig Stefan, men fick se avståndet växa lite i nästkommande backe. Henrik fick dock ge sig och det gav mig ny energi. Nu tog jag upp jakten på Stefan. Det var väl ca 6km kvar och sista branta backen var avklarad. Nu återstod lite stig utan långa backar tills man kommer till ett motlut innan man svänger in på DH-spåret som leder ner till Lugnets skidstadion med 3km kvar. Jag tog meter för meter på Stefan. Ville så gärna komma ikapp och förbi innan DH-spåret, men förivrade mig inte. Jag låg nu verkligen på gränsen och kände att jag skulle kunna bränna allt krut jag hade kvar om jag tog i för mycket. Jag kommer upp i rygg på Stefan i det sista motlutet. Tror att han höjer farten lite där och jag lyckas inte gå förbi. Stefan är först ut på spåret och det finns ingen chans att gå förbi på det smala slingriga spåret. Vet inte om Stefan höll igen lite eller inte, men tyckte att det kunde gått lite snabbare. Ville hemskt gärna komma förbi för att gasa på utför i svängarna och därmed försöka skapa en lucka innan själva spurten. Fick vänta länge innan det gavs möjlighet att trycka mig förbi. Tog sats och svepte om Stefan på vänstersidan strax innan vi kom ner till stadion. Nu återstod bara några enkla svängar, några gupp och sedan ett par serpentiner innan hästskon på stadiun skulle avverkas. Därefter var det bara en hårnål kvar innan spurtrakan. Visste precis hur det såg ut på slutet och gav allt. Fick direkt 10 meters lucka som växte till 15 meter i serpentinerna och gasade på bort mot backen i hästskon. Kände att jag hade kraft kvar i benen och var nöjd med farten in i hästskon, men plötsligt ser jag något rött i ögonvrån och inser att Stefan måste ha flugit upp i hästskon. Jag avvaktade lite, men behöll täten bort mot sista hårnålen.Försökte hålla hög fart, men den var inte tillräckligt hög, så Stefan lyckades komma upp jämsides precis innan hårnålen och tog innerkurvan. Då såg jag till att hålla ut svängen i början för att ändå kunna komma upp jämsides på målrakan. Jag var väl en halv cykellängd bakom när vi båda accelererade bort mot mållinjen. Stefan hade lite mer fart med sig ur kurvan och fick en cykellängd. Jag gjorde vad jag kunde för att komma ikapp och förbi, men det gick inte. Stefan skar mållinjen strax före mig.



Jag är otroligt nöjd med andraplatsen och grämer mig bara pyttelite för spurtförlusten. Totalt, alla klasser inräknade, blev jag 28:a, samma placering som på Billingeracet, men många placeringar bättre än förra året. De 27 som var före mig i mål är inga jag skäms för att ha framför mig, så jag får vara nöjd med det. Jag kan dock fortfarande inte förstå hur detta lopp artade sig för mig. Jag hade verkligen en urusel känsla i början av loppet och funderade allvarligt på att bryta. Jag kände mig helt enkelt kass och det var jag också. Jag brukar förvisso plocka placeringar på andra halvan av långlopp, men jag ska inte vara så långt nere som på 60:e plats när jag startar i första led. Och då gav jag ändå allt, det fanns helt enkelt ingen fart i kroppen. Jag hade inte kunnat köra fortare i början. När jag sedan började köra om folk, så var jag faktiskt förvånad. Varför cyklar de så långsamt? Men, så här i efterhand inser jag att det var jag som började få upp farten även om det kanske inte kändes så i kroppen. Jag är dock supernöjd med känslan i benen och hur de svarade på de tungkörda stigarna och i backarna på sista loopen. Nu ska jag vila en dag och sedan börja träna igen inför nästa utmaningar. Närmast väntar en X.cuptävling på Vallåsen och sedan är det Lida Loop om knappt två veckor. Det ser jag riktig mycket fram emot. Hoppas på bättre start och känsla i andningsvägarna då, sen får vi se hur långt det räcker då. Kul ska det i alla fall bli.

tisdag 27 mars 2018

Finslip på gång

I samband med att jag köpte ett testpaket hos Aktivitus i höstas bestämde jag mig även för att be dem göra ett träninschema åt mig. Den flerfaldige svenska mästaren Richard Larsén fick äran att guida mig genom intervalldjungeln. Ett 14-veckors långt träningsschema satte han ihop efter att jag hade gett input på vilka mål jag har för säsongen och hur mycket jag var villig att lägga ner i träningen (tid och energi). Träningsupplägget var också baserat på vilka styrkor och svagheter jag har, vilket mina test hos Aktivitus delvis framlyste.

Nu, 15 veckor och 82 utförda pass senare har jag slutfört mitt träningsschema. I stort sett helt enligt plan. Jag har till och med lagt till några pass. Det enda jag dragit ner på är ett 4h långt distanspass som bara blev 3,5h pga tidsbrist. Annars har jag utfört varenda intervall som träningsschemat föreslagit. Och många intervaller har det blivit. Jämfört med tidigare vintrar har jag inte ökat på träningsmängden, men intensiteten har ökat. Jag har inte haft några "recoverypass" den här vintern. Jag känner att träningsmängden och intensiteten har passat mig perfekt. Visst har det funnits tillfällen som jag känt att jag inte haft lust att träna. Framför allt då jag sent om kvällen tvingat ner mig källaren för att genomföra passet som står på schemat. Många gånger har jag fått förlänga uppvärmningen med 5 minuter för att jag bara suttit och gäspat de första 10 minuterna.

Träningsplanen har fungerat som en motivator. Jag har inte velat hoppa över något pass. Dels för att jag inte vill ha några röda markeringar i excelarket, men framför allt eftersom jag vill se vad upplägget kan åstadkomma för min utveckling och form om jag följer det till punkt och pricka. Just nu känns benen bra, men jag har inte gjort något referenspass, dvs kört några intervaller eller pass på samma sätt som förra året. Därmed kan jag inte jämföra med tidigare år. Det riktiga beskedet kommer istället om några veckor, på Mallorca. Nu återstår bara en och en halv veckas finslipning på formen. 5 eller 6 pass kvar. Inga blytunga, utan mer inriktat på formtoppning och lite fettförbränning. Just nu ligger jag knappt 1 kg från målvikten, men med lite skärpt karaktär så ska jag nog fixa det. Det är bara så svårt när godis och glass är så gott.

onsdag 28 februari 2018

Vilovecka

Det är redan torsdag och jag har bara kört ett pass denna vecka. Det står förvisso en lugnare vecka, med enbart fyra pass på schemat under vecka 9. Det betyder alltså att jag har tre pass kvar den här veckan. Så, det är väl lika bra att ta tag i ett av passen redan nu. Tänkte sitta hemma och jobba idag och då kan man ju styra tiden lite som man vill. Därför tänkte jag dricka upp mitt morgonkaffe och sedan gå ner i källaren och dra av ett gäng Wingateintervaller. 6 stycken tänkte jag att det skulle bli och jag förväntar mig en känsla av illamående om drygt en timme när jag är klar. Sa jag vilovecka?!?

tisdag 13 februari 2018

Ingen semla...än

Kors i taket! Semlorna var framställda till 10-fikan på jobbet idag. Efter lite tvekan gick jag ut till matsalen och satte mig vid ett av borden. Men, framför mig på bordet fanns bara en kopp kaffe. Några minuter tidigare hade jag googlat på kalorier + semla och insåg att nästan hälften av kvällens träningspass skulle gå åt till att enbart bränna av kalorierna från semlan. Så, jag hoppade över semlan. Inte alls likt mig. Jag älskar semlor. Alltså...jag älskar typ allt med grädde.

Jag vill inte sabba den fina utvecklingen på kurvan ovan. Jag har som mål att väga in på 67kg när det är dags för Mallorca i april. Redan nu är jag under 68kg och funderar på att justera min målvikt till 66. Det skulle vara 4kg mindre än vad jag brukar ha med mig uppför backarna på Mallis. Och 6kg mindre än när jag mätte mitt VO2 max i höstas. Leker lite med siffrorna och räknar fram vad en ökning av VO2max med 5% samt en viktminskning till 66kg skulle ge för siffror i V02/kg. Nu finns det ju inga tävlingar som avgörs med testsiffror, men de kan ge ett självförtroende som kan vara viktigt vid tävlingar, men framför att för att motivera sig i tränandet.

Nu är ju fettisdagen inte över än och man vet ju inte vad som slinker ner ikväll. Kan tänka mig att barnen är sugna på en semla och det kan bli svår att motstå frestelsen en gång till.

tisdag 3 oktober 2017

Säsongssammanfattning

Sitter nu på planet på väg hem från Mallorca. Jag och Ulrika avslutade årets cykelsäsong med ett barnfritt miniträningsläger. Fyra cykeldagar blev det och vi hann med både det ena och det andra. Formentor, Sa Calobra, kustvägen till Andraxt och en tur på platten. En riktigt skön avslutning på säsongen. Kul att få komma ner till Mallorca och slilppa lite av den pressen som ett uppbyggnadsläger i April innebär. Nu kunde vi bara cykla för att det är roligt och inte bry oss om att jaga timmar och höjdmeter. Och roligt var det även om vi hade lite regn de avslutande två dagarna. Temperaturen var ändå hög och armvärmarna behövdes inte. Bara lite drygt att cykla i bergen på lite blöta vägar när man inte riktigt litar på greppet mellan däck och asfalt.

Fika i Costixt - Bästa bocadillon på ön
Denna gång bodde vi på nordvästra delen av ön, i Port de Pollensa, på ett litet hotell med en massa britter, där vår närvaro sänkte medelåldern markant. Det var intressant att testa att bo på en annan del av ön, men så här i efterhand kan jag konstatera att de ändå är bättre att bo i närheten av Palma. Transfern är kortare, men framför allt är det bättre och roligare vägar som leder en upp i bergen eller ut på platten. Från Port de Pollensa är det lite mer transportsträcka i vägrenen på högt trafikerade vägar som måste avverkas innan man är ute på de härliga vägarna. Nu hade vi hyrt en bil så två av dagarna utnyttjade vi denna för att slippa cykla transportsträckorna närmast Port de Pollensa. Tack vare bilen kunde jag igår hinna med att cykla både Sa Calobra på förmiddagen och en runda med Ulrika på kustvägen på eftermiddagen.












Monsterbakken i Maria de la Salut
Intressant att för en gångs skulle få cykla Sa Calobra utan att först behöva cykla 3 timmar för att ta sig dit. Nu släppte Ulrika av mig vid fiket vid T-korsningen och jag behövde bara ta mig an den 2,5 km långa stigningen till passet innan jag kunde rulla ner till Sa Calobra. Nu hjälptes jag ändå inte så mycket av det. Benen var ändå ganska möra efter de tre tidigare dagarnas cykling som bland annat innehöll ett tidigare besök i Sa Calobra. Då lyckades jag med ett personbästa med ett tiotals sekunders marginal. Hade dock dålig koll på tiden den gången och räknade lite fel och trodde det var kört inför sista kilometern, så jag slog väl av lite på takten på slutet. Så några sekunder till ska jag nog kunna kapa en bra dag. Om jag lyckas behålla formen hela säsongen ut och även kan bli av med en sisådär 4-5 godis-/glasskilo så kanske det ska gå att komma ner mot 31 minuter. Nåja, vad är väl en bra tid på Sa Calobra? En boost för självförtroendet. En snackis vi middagsbuffén. En motivator. Det går ju inte att sticka under stolen med att Sa Calobra till mångt och mycket är en måttstock för formen och huruvida man skött vinterträningen osv. Även om det kan tyckas löjligt så är att få klättra på leaderboarden på Strava ett av målen man sätter upp framför sig när man sitter och kör intervaller på Monarken i källaren en sen januarikväll.

Men, det stora målet med årets säsong har varit att prestera på MTB Mitsubishi Challenge, aka Långloppscupen. Det blev inga pallplatser det här året, men två fjärdeplatser - på Ränneslättsturen och Finnmarksturen - och en fjärdeplats totalt i Cupen , i H40-klassen då. Jag körde sju av de nio deltävlingarna och var topp 9 i alla förutom på lida Loop då jag kraschade bort mig. Jag ger mig själv godkänt för insatsen i Långloppscupen, men siktar alltid lite högre. Nåsta år…då jävlar. I övrigt blev det ett antal landsvägstävlingar, med en fjärdeplats som bäst, några X-Cup-tävlingar där jag aldrig riktigt fick till det, Cykelvasan och Snapphaneturen. Resultatmässigt var säsongen lite mellanmjölk, men upplevelsemässigt har det varit kanon. Nästan varenda tävling har varit hur kul som helst och framför allt långloppen har varit superroliga. Tuffa tävlingar på förbaskat roliga banor. Roligast var nog Snapphaneturen som bjuder på absosut roligast stigar och i år var det extra roligt då det var så där lagom geggigt. Största upplevelsen är nog annars Cykelvasan. Stämningen innan loppet, det stora startfältet, intensiteten i klungorna hela loppet igenom och den höga farten gör detta till ett speciellt arrangemang. Jag gillar det och återvänder till Sälen i augusti 2018.

Nästa säsong kommer nog att se ungefär lika dan ut som årets med fokus på långloppscupen. Den största skillnaden är att jag ska köra Vätternrundan nästa år. Huruvida jag kommer att förbereda mig speciellt inför det vet jag inte. Troligtvis kommer jag inte att anpassa träningen just för att prestera bra på Vättern, men jag kommer i alla fall att göra förändringar i träningen jämfört med i år. Hur vet jag inte än, men det ska jag nog snart lista ut. Till dess kommer jag att köra lite alternativ träning. Ska nog försöka mig på att springa Yddingeloppet om några veckor, så löparskorna ska luftas en del veckorna framöver. Kanske löpning kommer att bli ett stående inslag i min träning framöver? Vi får se.


Nu ska jag mest träna för att det är kul. Blir väl någon cykelcrosstävling under hösten/vintern och något MTB-lopp, men inget som jag kommer att satsa seriöst på. Förutom träningsupplägg kommer tankarna den närmsta tiden att landa på cyklar och annat material. Måste snart bestämma mig för vad jag ska cykla på nästa säsong. Har varit supernöjd med min heldämpade KTM och mycket lutar åt att det blir KTM även nästa år. Om det blir samma som i år eller en ny återstår att se. Sen har jag funderingar på att skaffa mig en ny landsvägshoj. Min snart 10 år gamla Cervelo börjar bli lite sliten, men om man bara bortser från alla knak och andra missljud så är det egentligen inget fel på den. Sa någon ny cykelcross?...

söndag 3 september 2017

Bockstensturen

Näst sista tävlingen i årets Långloppscup. Start och mål i Varberg och relativt mycket lättkörda vägar, men distansen på 100km och nästan 1200 höjdmeter gör banan tuff, riktigt tuff.

Uppladdningen inför årets lopp var inte den bästa. Förkyld under hela veckan och hann bara med ett kort träningspass på fredagen, som mest gick ut på att testa cykeln och kolla så att kroppen mådde ok. Det gjorde den, men så sent som på torsdagskvällen var jag ytters tveksam till start. Dagen innan var jag definitivt inställd på DNS. Då skulle jag springa sista sträckan på DHL-stafetten, ett jättestort arrangemang i Köpenhamn, där mer än 130 000 löpare deltar under hela veckan. På onsdagen hade mitt jobb tre lag till start och jag skulle springa de sista 5km för ett av lagen. Ignorerade den halvtaskiga andningen, huvudvärken och nästäppan och taggad till tusen tog jag över stafettpinnen och rusade iväg. 500 meter senare stod jag vid kanten av banan och kunde knappt röra benen. Typ kramp ända från knäskålarna till höftkulorna. Ganska läskig känsla faktiskt. Tog mig joggandes och gåendes till vårt tält vid 3km-markeringen där jag kastade in handduken. En kollega fick snabbt slänga av sig överdragskläderna och springa de sista 2km. Jag trodde jag var tillräckligt frisk för att springa 5km, men tydligen var jag inte det. Hade värk i benen ända fram till fredagen och lite känningar i ljumskarna även på lördagsmorgonen.

Åter till Bockstensturen...På lördagsmorgonen körde jag och UIrika från Laholm där vi hade lämnat av barnen hos mormor och morfar. Efter att ha varit ute på banan för att ställa ut en pinne med flaska innehållandes sportdryck vid 35km och en vid 65km stod jag redo i startfållan strax innan kl 11. Förhållandena var perfekta, sol och 17-18 grader. Frågan var bara hur kroppen skulle reagera i tävlingsfart.

Starten gick och det dröjde en lång stund innan jag fick svar på hur kroppen skulle svara på tävlingstempot, för inledningsvis gick det ganska lugnt. Försökte hålla mig lugn utan att tappa position i den stora klungan som tog sig igenom Varberg och ut mot banvallen som leder bort mot skogen. Tittade ner på min Garmin för att hålla koll på pulsen...fan...ingen puls...i displayen alltså. Tror jag måste byta batteri i mitt pulsband. Nåväl, kanske lika bra att jag inte ser vilken puls jag har idag.

Ut på banvallen låg jag ganska ok till i klungan, runt 35:e cyklist, men hade gärna varit 10 placeringar längre fram innan de första backarna. Hade koll på mina konkurrenter och lyckades gå med ganska bra i första backen som kommer efter 16km. I andra backen bara ett par kilometer senare gick det också ok. Tappade lite, men kunde haka på i den efterföljande utförskörningen. I tredje backen efter 21km gick det inte längre att hålla hög fart. Jag tappade kontakten med det som kom att bli andraklungan och såg de riktigt starka gubbarna i H40 segla iväg. Uppe på toppen hade avståndet blivit upp emot en halvminut och de dröjde innan det gick nedför igen, så jag hade ingen chans att gå i kapp. Förstod där att det inte skulle bli någon topplacering i år, då jag visste att både Robert Eliasson, Mattias Lundqvist och minst två till i H40 låg framför mig. Jag var ändå ganska nöjd med läget. Kroppen hade svarat ok på pulshöjningarna i backarna. Inga diamantben och andningen var en smula ansträngd, men jag kände mig ok och visste att jag åtminstone var tillräckligt frisk och återhämtad från förkylningen för att köra ett race på nästan fyra timmar.

Foto: Catarina Lindgren
Ytterligare en backe skulle avverkas innan 25km-markeringen och nu började det bli slitsamt. Jag kunde ändå ganska enkelt gå med i en ganska stor grupp med många starka cyklister och kunde börja andas ut. Den första fjärdedelen med de inledande backarna var över och nu väntar lite mer avslappnad cykling. Avslappnad i den mening att det inte är lika mycket hets kring placeringar och att man inte längre försöker hänga med de som håller ett allt för högt tempo och att man slipper oroa sig för att hamna på efterkälken. Men lättare blir det inte. Nejdå, nu väntar mycket tungkörd stig och ett par rejäla stigningar innan vi når halva distansen. Gruppen jag låg i blev mindre och mindre. Några lyckades smita iväg, bland annat Henrik Mård som också kör H40, och jagade framförvarande, men de flesta blev avhängda så vi var 9 kvar när vi hade avverkat första halvan. Det var jag, Stefan Hellman, Alex Lapajne, Lars Hansen och en till som tävlar i H40 plus någon från Elit och andra veteranklasser. Vi hade passerat en H40, så nu tävlade jag som bäst om en 5:e-plats om inte de framför kör bort sig.

Foto: HN.se
Där någonstans, i början av den tredje fjärdedelen kommer en Tre Berg-cyklist, som tidigare punkterat, ikapp oss och höjer farten. Jag lyckas gå med, men får slita ordentligt i motluten. Som tur var gick tempot ner inne på stigarna och jag fick lite andrum. Nu har några fått släppa och det är bara jag, Stefan och Lars kvar av H40-cyklisterna. Klantar till mig och tappar min halvfulla flaska och blir utan dricka under den milen det är kvar tills där min langningspinne står. Hade verkligen behövt dricka mycket, för nu började krampen smyga sig på lite överallt i benen. Lyckades trampa bort krampkänningarna några gånger, men efter 70km och i slutet av dagens sista långa backe högg det till ordentligt och jag fick slå av på farten. Tappade då kontakten med gruppen. Efter att ha lyckats trampa bort krampen igen så försökte jag jaga ikapp dem igen. Såg klungan nästan hela tiden och räknade till att det var 20-25 sekunder fram. Kämpade på och efter ett tag hade hade avståndet minskat till 6 sekunder. Nu var jag nästan ikapp, men så kom vi ut på ett tungkört parti utmed en åker och jag tappade farten ordentligt. Gruppen försvann för gott, men jag lyckades komma ikapp Tobias Evertsson och Erik Åkesson som också hade fått släppa gruppen och vi gjorde sällskap de sista två milen in mot mål. Det blev två jobbiga mil även om tempot var relativt lågt. Benen höll på att krampa vid minsta ansträngning och när det bara var några kilometer kvar kändes det som om jag trampade i fyrkanter. Funderade inte ens på att försöka vinna spurten i vår tremannagrupp utan rullade in som trea i gruppen och som 7:a i ett starkt H40-startfält.

Foto: hn.se
Det blev en 34:e-plats totalt och jag får väl vara nöjd med det. Uppladdningen var ju långt ifrån optimal, så det ska nog finnas mer att hämta i den här kroppen. Sitter nu dagen efter loppet med riktigt slitna ben och ser fram emot Västgötaloppet. Sista loppet för i år, så det är fullt fokus på det. Ska se till så att jag är så bra form som möjligt för att kunna avsluta säsongen på topp. Får väl se vad det räcker till i form av placeringar...beror väl lite på hur starkt startfältet är, men jag hoppas ta med mig tillräckligt många poäng hem för att komma in på topp 5 i H40-cupen.