Bildspel

...

tisdag 3 oktober 2017

Säsongssammanfattning

Sitter nu på planet på väg hem från Mallorca. Jag och Ulrika avslutade årets cykelsäsong med ett barnfritt miniträningsläger. Fyra cykeldagar blev det och vi hann med både det ena och det andra. Formentor, Sa Calobra, kustvägen till Andraxt och en tur på platten. En riktigt skön avslutning på säsongen. Kul att få komma ner till Mallorca och slilppa lite av den pressen som ett uppbyggnadsläger i April innebär. Nu kunde vi bara cykla för att det är roligt och inte bry oss om att jaga timmar och höjdmeter. Och roligt var det även om vi hade lite regn de avslutande två dagarna. Temperaturen var ändå hög och armvärmarna behövdes inte. Bara lite drygt att cykla i bergen på lite blöta vägar när man inte riktigt litar på greppet mellan däck och asfalt.

Fika i Costixt - Bästa bocadillon på ön
Denna gång bodde vi på nordvästra delen av ön, i Port de Pollensa, på ett litet hotell med en massa britter, där vår närvaro sänkte medelåldern markant. Det var intressant att testa att bo på en annan del av ön, men så här i efterhand kan jag konstatera att de ändå är bättre att bo i närheten av Palma. Transfern är kortare, men framför allt är det bättre och roligare vägar som leder en upp i bergen eller ut på platten. Från Port de Pollensa är det lite mer transportsträcka i vägrenen på högt trafikerade vägar som måste avverkas innan man är ute på de härliga vägarna. Nu hade vi hyrt en bil så två av dagarna utnyttjade vi denna för att slippa cykla transportsträckorna närmast Port de Pollensa. Tack vare bilen kunde jag igår hinna med att cykla både Sa Calobra på förmiddagen och en runda med Ulrika på kustvägen på eftermiddagen.












Monsterbakken i Maria de la Salut
Intressant att för en gångs skulle få cykla Sa Calobra utan att först behöva cykla 3 timmar för att ta sig dit. Nu släppte Ulrika av mig vid fiket vid T-korsningen och jag behövde bara ta mig an den 2,5 km långa stigningen till passet innan jag kunde rulla ner till Sa Calobra. Nu hjälptes jag ändå inte så mycket av det. Benen var ändå ganska möra efter de tre tidigare dagarnas cykling som bland annat innehöll ett tidigare besök i Sa Calobra. Då lyckades jag med ett personbästa med ett tiotals sekunders marginal. Hade dock dålig koll på tiden den gången och räknade lite fel och trodde det var kört inför sista kilometern, så jag slog väl av lite på takten på slutet. Så några sekunder till ska jag nog kunna kapa en bra dag. Om jag lyckas behålla formen hela säsongen ut och även kan bli av med en sisådär 4-5 godis-/glasskilo så kanske det ska gå att komma ner mot 31 minuter. Nåja, vad är väl en bra tid på Sa Calobra? En boost för självförtroendet. En snackis vi middagsbuffén. En motivator. Det går ju inte att sticka under stolen med att Sa Calobra till mångt och mycket är en måttstock för formen och huruvida man skött vinterträningen osv. Även om det kan tyckas löjligt så är att få klättra på leaderboarden på Strava ett av målen man sätter upp framför sig när man sitter och kör intervaller på Monarken i källaren en sen januarikväll.

Men, det stora målet med årets säsong har varit att prestera på MTB Mitsubishi Challenge, aka Långloppscupen. Det blev inga pallplatser det här året, men två fjärdeplatser - på Ränneslättsturen och Finnmarksturen - och en fjärdeplats totalt i Cupen , i H40-klassen då. Jag körde sju av de nio deltävlingarna och var topp 9 i alla förutom på lida Loop då jag kraschade bort mig. Jag ger mig själv godkänt för insatsen i Långloppscupen, men siktar alltid lite högre. Nåsta år…då jävlar. I övrigt blev det ett antal landsvägstävlingar, med en fjärdeplats som bäst, några X-Cup-tävlingar där jag aldrig riktigt fick till det, Cykelvasan och Snapphaneturen. Resultatmässigt var säsongen lite mellanmjölk, men upplevelsemässigt har det varit kanon. Nästan varenda tävling har varit hur kul som helst och framför allt långloppen har varit superroliga. Tuffa tävlingar på förbaskat roliga banor. Roligast var nog Snapphaneturen som bjuder på absosut roligast stigar och i år var det extra roligt då det var så där lagom geggigt. Största upplevelsen är nog annars Cykelvasan. Stämningen innan loppet, det stora startfältet, intensiteten i klungorna hela loppet igenom och den höga farten gör detta till ett speciellt arrangemang. Jag gillar det och återvänder till Sälen i augusti 2018.

Nästa säsong kommer nog att se ungefär lika dan ut som årets med fokus på långloppscupen. Den största skillnaden är att jag ska köra Vätternrundan nästa år. Huruvida jag kommer att förbereda mig speciellt inför det vet jag inte. Troligtvis kommer jag inte att anpassa träningen just för att prestera bra på Vättern, men jag kommer i alla fall att göra förändringar i träningen jämfört med i år. Hur vet jag inte än, men det ska jag nog snart lista ut. Till dess kommer jag att köra lite alternativ träning. Ska nog försöka mig på att springa Yddingeloppet om några veckor, så löparskorna ska luftas en del veckorna framöver. Kanske löpning kommer att bli ett stående inslag i min träning framöver? Vi får se.


Nu ska jag mest träna för att det är kul. Blir väl någon cykelcrosstävling under hösten/vintern och något MTB-lopp, men inget som jag kommer att satsa seriöst på. Förutom träningsupplägg kommer tankarna den närmsta tiden att landa på cyklar och annat material. Måste snart bestämma mig för vad jag ska cykla på nästa säsong. Har varit supernöjd med min heldämpade KTM och mycket lutar åt att det blir KTM även nästa år. Om det blir samma som i år eller en ny återstår att se. Sen har jag funderingar på att skaffa mig en ny landsvägshoj. Min snart 10 år gamla Cervelo börjar bli lite sliten, men om man bara bortser från alla knak och andra missljud så är det egentligen inget fel på den. Sa någon ny cykelcross?...

söndag 3 september 2017

Bockstensturen

Näst sista tävlingen i årets Långloppscup. Start och mål i Varberg och relativt mycket lättkörda vägar, men distansen på 100km och nästan 1200 höjdmeter gör banan tuff, riktigt tuff.

Uppladdningen inför årets lopp var inte den bästa. Förkyld under hela veckan och hann bara med ett kort träningspass på fredagen, som mest gick ut på att testa cykeln och kolla så att kroppen mådde ok. Det gjorde den, men så sent som på torsdagskvällen var jag ytters tveksam till start. Dagen innan var jag definitivt inställd på DNS. Då skulle jag springa sista sträckan på DHL-stafetten, ett jättestort arrangemang i Köpenhamn, där mer än 130 000 löpare deltar under hela veckan. På onsdagen hade mitt jobb tre lag till start och jag skulle springa de sista 5km för ett av lagen. Ignorerade den halvtaskiga andningen, huvudvärken och nästäppan och taggad till tusen tog jag över stafettpinnen och rusade iväg. 500 meter senare stod jag vid kanten av banan och kunde knappt röra benen. Typ kramp ända från knäskålarna till höftkulorna. Ganska läskig känsla faktiskt. Tog mig joggandes och gåendes till vårt tält vid 3km-markeringen där jag kastade in handduken. En kollega fick snabbt slänga av sig överdragskläderna och springa de sista 2km. Jag trodde jag var tillräckligt frisk för att springa 5km, men tydligen var jag inte det. Hade värk i benen ända fram till fredagen och lite känningar i ljumskarna även på lördagsmorgonen.

Åter till Bockstensturen...På lördagsmorgonen körde jag och UIrika från Laholm där vi hade lämnat av barnen hos mormor och morfar. Efter att ha varit ute på banan för att ställa ut en pinne med flaska innehållandes sportdryck vid 35km och en vid 65km stod jag redo i startfållan strax innan kl 11. Förhållandena var perfekta, sol och 17-18 grader. Frågan var bara hur kroppen skulle reagera i tävlingsfart.

Starten gick och det dröjde en lång stund innan jag fick svar på hur kroppen skulle svara på tävlingstempot, för inledningsvis gick det ganska lugnt. Försökte hålla mig lugn utan att tappa position i den stora klungan som tog sig igenom Varberg och ut mot banvallen som leder bort mot skogen. Tittade ner på min Garmin för att hålla koll på pulsen...fan...ingen puls...i displayen alltså. Tror jag måste byta batteri i mitt pulsband. Nåväl, kanske lika bra att jag inte ser vilken puls jag har idag.

Ut på banvallen låg jag ganska ok till i klungan, runt 35:e cyklist, men hade gärna varit 10 placeringar längre fram innan de första backarna. Hade koll på mina konkurrenter och lyckades gå med ganska bra i första backen som kommer efter 16km. I andra backen bara ett par kilometer senare gick det också ok. Tappade lite, men kunde haka på i den efterföljande utförskörningen. I tredje backen efter 21km gick det inte längre att hålla hög fart. Jag tappade kontakten med det som kom att bli andraklungan och såg de riktigt starka gubbarna i H40 segla iväg. Uppe på toppen hade avståndet blivit upp emot en halvminut och de dröjde innan det gick nedför igen, så jag hade ingen chans att gå i kapp. Förstod där att det inte skulle bli någon topplacering i år, då jag visste att både Robert Eliasson, Mattias Lundqvist och minst två till i H40 låg framför mig. Jag var ändå ganska nöjd med läget. Kroppen hade svarat ok på pulshöjningarna i backarna. Inga diamantben och andningen var en smula ansträngd, men jag kände mig ok och visste att jag åtminstone var tillräckligt frisk och återhämtad från förkylningen för att köra ett race på nästan fyra timmar.

Foto: Catarina Lindgren
Ytterligare en backe skulle avverkas innan 25km-markeringen och nu började det bli slitsamt. Jag kunde ändå ganska enkelt gå med i en ganska stor grupp med många starka cyklister och kunde börja andas ut. Den första fjärdedelen med de inledande backarna var över och nu väntar lite mer avslappnad cykling. Avslappnad i den mening att det inte är lika mycket hets kring placeringar och att man inte längre försöker hänga med de som håller ett allt för högt tempo och att man slipper oroa sig för att hamna på efterkälken. Men lättare blir det inte. Nejdå, nu väntar mycket tungkörd stig och ett par rejäla stigningar innan vi når halva distansen. Gruppen jag låg i blev mindre och mindre. Några lyckades smita iväg, bland annat Henrik Mård som också kör H40, och jagade framförvarande, men de flesta blev avhängda så vi var 9 kvar när vi hade avverkat första halvan. Det var jag, Stefan Hellman, Alex Lapajne, Lars Hansen och en till som tävlar i H40 plus någon från Elit och andra veteranklasser. Vi hade passerat en H40, så nu tävlade jag som bäst om en 5:e-plats om inte de framför kör bort sig.

Foto: HN.se
Där någonstans, i början av den tredje fjärdedelen kommer en Tre Berg-cyklist, som tidigare punkterat, ikapp oss och höjer farten. Jag lyckas gå med, men får slita ordentligt i motluten. Som tur var gick tempot ner inne på stigarna och jag fick lite andrum. Nu har några fått släppa och det är bara jag, Stefan och Lars kvar av H40-cyklisterna. Klantar till mig och tappar min halvfulla flaska och blir utan dricka under den milen det är kvar tills där min langningspinne står. Hade verkligen behövt dricka mycket, för nu började krampen smyga sig på lite överallt i benen. Lyckades trampa bort krampkänningarna några gånger, men efter 70km och i slutet av dagens sista långa backe högg det till ordentligt och jag fick slå av på farten. Tappade då kontakten med gruppen. Efter att ha lyckats trampa bort krampen igen så försökte jag jaga ikapp dem igen. Såg klungan nästan hela tiden och räknade till att det var 20-25 sekunder fram. Kämpade på och efter ett tag hade hade avståndet minskat till 6 sekunder. Nu var jag nästan ikapp, men så kom vi ut på ett tungkört parti utmed en åker och jag tappade farten ordentligt. Gruppen försvann för gott, men jag lyckades komma ikapp Tobias Evertsson och Erik Åkesson som också hade fått släppa gruppen och vi gjorde sällskap de sista två milen in mot mål. Det blev två jobbiga mil även om tempot var relativt lågt. Benen höll på att krampa vid minsta ansträngning och när det bara var några kilometer kvar kändes det som om jag trampade i fyrkanter. Funderade inte ens på att försöka vinna spurten i vår tremannagrupp utan rullade in som trea i gruppen och som 7:a i ett starkt H40-startfält.

Foto: hn.se
Det blev en 34:e-plats totalt och jag får väl vara nöjd med det. Uppladdningen var ju långt ifrån optimal, så det ska nog finnas mer att hämta i den här kroppen. Sitter nu dagen efter loppet med riktigt slitna ben och ser fram emot Västgötaloppet. Sista loppet för i år, så det är fullt fokus på det. Ska se till så att jag är så bra form som möjligt för att kunna avsluta säsongen på topp. Får väl se vad det räcker till i form av placeringar...beror väl lite på hur starkt startfältet är, men jag hoppas ta med mig tillräckligt många poäng hem för att komma in på topp 5 i H40-cupen.

måndag 7 augusti 2017

Finnmarksturen

Sitter och tittar på friidrotts-VM med tårar i ögonen och tänker på Sven Nylander, ni vet, den evige fyran. Han som blev fyra på 400 meter häck på två OS och två VM. Nu är det inte Svens snöpliga fjärdeplatser som frambringar tårarna, utan de kommer för att ögonen fick sig en ohälsosam ögondusch under dagens tävling. Jag gillar inte att köra med glasögon när det är blött, så när man stormar fram i en klunga på blöta grusvägar så får man räkna med lite stänk i ögonen. Varför tänker jag då på Sven Nylander? Det har också med dagens tävling att göra, eftersom jag nu känner mig lite som Sven Nylander. Säsongens fjärde fjärdeplats och jag väntar fortfarande på att få stiga upp på pallen i år.

Men vi tar det från början. Klockan väckte mig 04:15 på hotellrummet i Trysil där vi spenderat de senaste dagarna (med massa härlig cykling för hela familjen). Drygt två timmar senare sitter hela familjen i bilen och vi styr kosan mot Ludvika. Resan på 3 timmar gick bra om man bortser från de tre gånger vi fick stanna för att Signe behövde kräkas. Vet inte om jag ska skylla åksjukan på de norrländska vägarna eller på min körning. Hur som helst kom vi fram till Ludvika i god tid. Mina föräldrar mötte upp oss och vi lämnade barnen hos dem vid deras husbil innan jag och Ulrika begav oss till startområdet.

Efter lite lätt uppvärmning ställde jag mig i startfållan en kvart innan start. Har äntligen kvalat in mig i fålla 1 och då får man en bra startposition även om man är relativt sen till start. Riktigt skönt att sippa den stressen. Det föll ett lätt duggregn och det ryktades om en blöt bana. Det visade sig dock att banan hanterade de senaste dagarnas nederbörd på ett bra sätt och jag hade aldrig problem med greppet med mina Thunder Burt bak och Racing Ralph fram. Dessutom sprack himlen upp och det blev ganska varmt och behagligt. Riktigt bra förhållanden alltså. Starten försenades med ett par minuter så att vi skulle slippa stanna för ett tåg på väg ut ur Ludvika. Starten gick och jag tog en bra position i klungan och försökte hålla koll på min konkurrenter, men när vi skulle passera tågöverfarten efter några minuter var bommarna fortfarande nere. Klungan bromsade in och plötsligt var det massor av cyklister som tog sig uppåt i klungan både till vänster och höger. Som tur var gick bommarna upp igen innan jag ens hade hunnit stanna helt och jag kunde hitta en bra position i klungan igen. In i den inledande backen försökte jag hålla mig vid mina konkurrenter och siktade hela tiden Robert Eliasson, som blev dagen segrare i H40. Eftersom jag  var långt framme redan vid starten slapp jag den värsta hetsen i backen och kunde ganska kontrollerat gå med täten inledningsvis. Det var först på första single track segmentet då klungan sträckes ut ordentligt som det sprack av lite. Jag låg dock fortfarande på en bra position, omkring 25-30e man och hade hyfsat koll på täten i H40.

Fortfarande samlad klunga och kontrollerat ansiktsuttryck.

Fick slita ordentligt för att hänga med täten. 

  
Så småningom sprack det även bakom mig och vi blev en andraklunga på drygt 10 pers. Vi var fyra H40 cyklister i gruppen och jag misstänkte att det inte var någon framför oss, så jag var nöjd med att kunna gå med där. Kändes riktigt bra ibland, men så kom en liten backe och helt plötsligt gick man på rött. Det var dock aldrig någon risk för att jag skulle tappa gruppen…förrän efter ca 2 mil då jag upptäcker att kedjan hoppat av. Försöker lägga på den i farten med handen, men den sitter fastkilad mellan klingan och vevarmen. Fick stanna och tappade 15 sekunder på det, men ännu värre tappade jag klungan som jag låg i. Där försvann täten i H40 tänkte jag, men jag jagar på ändå. Kanske kan komma ifatt på något längre stigpart. Jag jagade på, men det var mest bara lättåkt grusväg och istället för att närma mig klungan framför blev jag istället uppslukad av en klunga bakifrån. Försökte få igång en jakt i den klungan, men det var lite avvaktande körning från de flesta. Gjorde en del av dragjobbet själv, men försökte också spara lite krafter inför alla backar på andra halvan av loppet.

Klungan som jag låg i blev sedan mindre och mindre för varje backe och till slut var vi bra åtta. Vi hade passerat en H40 cyklist, så nu var det bara Eliasson och Martin Nilsson framför mig och så var det jag och en från Luleå CK i min klunga. Jag tampades alltså om en pallpats. I näst sista backen blev det riktigt jobbigt. Jag försökte hålla ryggen på Luleåcyklisten, men tappade ett tiotal meter, som jag förvisso lyckades täppa igen efter backen. Men självförtroendet var lite knäckt och när vi seden gick in under banderollen som visade ”Leos backe 1200m” så var det en kamp att bara ta mig upp till toppen med styrfart. Jag såg delar av min grupp, bland annat Luleåcyklisten och därmed också pallplatsen försvinna bort där på krönet när jag fortfarande hade ett 50-tal meter kvar. Med trötta ben gjorde jag ett försök att gå ikapp efter toppen, men jag hade inte tillräckligt med krafter kvar.
Spurt på idrottsplatsen. Hade inte mycket kraft kvar i benen för att spurta om de två framför mig. 


Efter 68 jobbiga kilometer tog jag mig i mål på en fjärdeplats. Det får jag ändå vara nöjd med, men en pallplats hade ju suttit fint. Istället fick jag se min fru kliva upp på pallen eftersom Ulrika blev 3:a i D40. Nu har vi lämnat Ludvika och Finnmarksturen för i år (om man bortser från alla Strava-analyser av loppet imorgon) och har nu landat i Röda byn på Lindvallen. Här tillbringar vi kommande vecka som avslutas med familjevasan för Ulrika och Edvin och Cykelvasan för mig. Blir att ladda inför det genom en balanserad mängd cykling och vila.
Målgång. Om jag håller ut armbågarna som ett par vingar så kanske jag kan flyga fram...

måndag 3 juli 2017

Ränneslättsturen

Resultat

Ränneslättsturen 2017 var en ren berg- och dalbaneupplevelse för mig. Inte på grund av banan, nej den var ganska platt och bjöd på relativt få höjdmeter. Det var känslan i benen och i kroppen som ibland var på topp för att sedan bara några minuter senare var i botten.

Det började på topp, våning 8 på Hotell Högland i Nässjö, men i samband med att jag och Ulrika tog oss ner till frukostmatsalen gick det utför även för känslan i kroppen. Ingen vidare aptit och en allmän trötthetskänsla. Det blev inte bättre av att det blev lite stressigt när vi skulle köra till Eksjö och startplatsen. Efter att ha kört förbi de två langningsplatserna utmed banan för att sätta ut mina langningspinnar med flaskor kom vi fram till startområdet endast en timme och tjugo minuter innan start. Låter som gott om tid, men problemet är att startfållorna öppnar en timme innan start och då gäller det att vara på plats om man vill ha en bra startposition. Jag var på plats 10 minuter innan fållorna öppnar och då var det redan ett 40-tal som stod och köade. 10 minuter senare la jag min cykel i fållan och räknade till att jag hade minst 30 cyklar framför mig i min fålla och visste att det skulle vara ca 50 startande i fålla 1. Med ambition att köra om platser i topp 40, så kan man enkelt räkna ut att jag måste köra om en sisådär 30-40 cyklister innan startfältet spricker upp. Finns bättre saker att lägga sin energi på i början av en tävling.

Trötthetskänslan höll sig kvar nästan hela sista timmen innan start. Jag hade inte tränat på två dagar och utan uppvärmning var jag orolig för hur kroppen skulle reagera av det höga tempot i starten. 5 minuter innan start stod jag vid min cykel i startfållan och kände hur adrenalinet och koffeinet från den nyss intagna gelen suddade bort trötthetskänslan. Nu var jag redo, det var inte så mycket mer jag kunde göra. Det var bara att gilla läget och gasa. Starten gick och jag kom iväg bra. Trångt som attans på gatorna genom Eksjö när mer än 400 tävlingscyklister ska samsas om vägytan, men jag lyckades plocka en hel del placeringar utan att förta mig. Tempot hölls nere av masterstartbilen och fältet trycktes ihop, så jag befann mig ganska nära täten, med nästan hela sverigeeliten samlad. Masterstartbilen släppte sedan i väg fälten när vi kom ut på grusvägarna och tempot ökade. Eftersom det var platt som en pannkaka i början var det ganska enkelt att gå med i farten och jag hittade en bra position i den stora klungan. Runt omkring mig hade jag de bästa i H40 och många andra riktigt duktiga cyklister. Här ligger jag bra tänkte jag och kände hur saker och ting började kännas riktigt bra. De utvilade benen svarade bra och pulsen höll sig på en acceptabel nivå. Så småningom kom vi in på lite mer tungkörda partier och fältet började spricka upp. Jag var nöjd med den klunga jag hamnade i och tyckte tempot passade mig perfekt.

De första 20 av de totalt 78km består till största delen av grusvägar och relativt lättåkta skogsvägar, så farten var hög och klungorna fortsatt stora. Vi kom in till första varvningen vid Ränneslätt och jag låg tillsammans med täten i H40. Känslan var fortsatt på topp och jag förstod att det här loppet kunde sluta riktigt bra. Men, man ska inte ropa hej förrän…Ett misstag efter 45 minuter fick mig att släppa kontakten med klungan  som jag låg i. Jag tog upp jakten, men det tog för mycket på mina krafter och helt plötsligt var den goa känslan som bortblåst. Jag gjorde ytterligare misstag, mest på grund av trötthet och fick släppa grupp efter grupp som hade kommit ikapp mig. Nu var jag nere i en riktigt djup dal och då återstod det nästan två timmars cykling. Det började kännas en aning hopplöst. Hur många klungor till ska komma ikapp mig? Hur många placeringar kommer jag tappa? Startade jag allt för optimistiskt? Är jag på väg in i väggen?

Tog mig samman och försökte återhämta mig så gott det gick utan att låta farten sjunka allt för mycket. Efter ca halva loppet kom vi in till varvningen vid Ränneslätt igen och nu hade jag återfått lite krafter. Jag hade dock tappat nästan två minuter till ledaren i H40, men började komma ikapp andra grupper vid de slingrande stigarna efter varvningen. I samma veva kom Niklas Gustavsson, som tidigare hade  punkterat, ikapp oss och tog sedan täten i den ca 15 man stora klungan som nu hade bildats. Nu kändes det riktigt bra och jag var åter nöjd med att ha den position som jag hade. Tre Bergs-cyklisten drev upp tempot och vi tog in tid på framförvarande klungor. Hoppet återvände. Jag låg dock ganska långt bak i vår klunga så varje sväng innebar en rejäl kraftansträngning för att komma in på hjul på framförvarande. Tyckte jag hade läget under kontroll, men efter ett par rejäla kraftansträngningar orkade jag till slut inte gå med i det höga tempot. Jag och några till fick se klungan segla iväg framför oss på ett av få asfaltsparti. Jag fortsatte jaga på i hopp om att kunna komma ikapp fler som skulle bli avhängda i det höga tempot, men nu kom jag in i nästa svacka. Jag hade förvisso inga problem med att hänga med i den klungan som jag låg i, men jag hade ingen som helst kraft för att höja farten, som fört tillfället var ganska låg. Jag la mig bland de sista i min grupp och lät för det mesta de andra stå för farthållningen. Sista timmen brukar ju vara då jag känner mig förhållandevis stark, så jag satt och väntade på att den känslan skulle inträffa. Men…den kom aldrig.

I min grupp om 6-7 cyklister fanns det två andra H40-cyklister, som jag ville besegra. Trots fortsatt dålig känsla och svaga ben, började jag smida mina planer. Ska jag försöka vila så mycket som möjligt och vänta på spurten? Nej, det är inte min melodi. Vad ska jag då göra? Ska jag försöka köra ifrån dem? Hur då och när? Jag känner ju mig inte tillräckligt stark för det. Jag får nog avvakta lite till. När skylten som visar att det är 10km kvar passerades kändes det lite bättre. Jag hade fått återhämta mig lite och började tycka att det gick lite långsamt i min grupp. Jag tog täten och tog några förningar. När vi svängde in på en stig såg jag till att vara först och bestämde mig för att göra ett försök. Tryckte på så gott det gick utan att dra på mig kramp och passande nog var just den stigen väldigt stökig med mycket rötter. Det passar mig bra, så jag fortsatte gasa och såg att jag fick en lucka. Luckan växte sig större och så småningom var jag utom synhåll för gruppen bakom. Nu hade jag en bra känsla i kroppen igen, även om benen kändes riktigt trötta. De sista 5km körde jag kontrollerat och kom ikapp två cyklister i H30 som jag drog fram till Vattenledningsparken i Eksjö innan de spurtade ner mig i sista kurvan.


Jag rullade i mål efter 2h och 58min som fjärde man i H40, mindre än två minuter efter segraren. Totalt innebar det en 33:e plats i ett riktigt starkt starfält. Jag kan inte vara annat än nöjd trots att känslan gick upp och ner som bergochdalbana. Det kanske är så det ska vara, då vet man har gett allt samtidigt som man vet att man är i bra form. Nu ser jag fram emot andra halvan av säsongen. Många riktigt roliga tävlingar väntar, en härlig blandning av X-Cup, Långlopp och landsvägstävlingar. Närmast väntar en stafett på Vallåsen där jag ska köra i lag tillsammans med Ulrika, som för övrigt gjorde en riktigt stark insats på Ränneslättsturen och kom in på en 5:e-plats i D40/50.

söndag 11 juni 2017

Lida Loop - Crash, boom, bang







Tredje deltävlingen i årets Långloppscup gick av stapeln idag. På en riktigt rolig bana. Tre loopar, den första börjar med en klättring på knappa minuten uppför en slalombacke. Sedan mycket löparspår och grusvägar innan stigarna avlöser varandra med jämna mellanrum. Och stigarna är krävande, inte speciellt svåra, men väldigt stökiga. Mycket sten på vissa stigar och mycket och stora rötter på andra. Det var just en sådan stor rot som satte stopp för det roliga för min del. Andra loopen är tuffast rent tekniskt och jävligt rolig att cykla. Tredje loopen börjar med lite jobbiga stigar, men sedan är det ganska lättåkt på grus och skogsvägar innan sista backen upp till målområden.

Jag kom iväg bra i starten. Vet inte om jag plockade så många placeringar i själva startbacken, men jag tappade i alla fall inte mot övriga. Väl upp på löparspåren kunde jag avancera framåt lite och tyckte jag låg bra till. Såg många riktigt starka cyklister, sådana som hamnar regelbundet bland de 20-30 främsta, runt omkring mig. Pulsen på topp och jag hoppades att det snart skulle lugna ner sig. 15 minuter hade gått och jag kände att jag hade kommit in i det och hade läget under kontroll och att jag inte skulle dippa som jag gjorde i Falun. Men, det var här oturen, eller låt oss kalla det för klantigheten började. Först fastnade jag bakom en cyklist som fastnade på en sten mitt i en backe, vilket gjorde att jag och flera fick stopp och fick hoppa av och springa 15-20 meter upp för backen. Där tappade jag lite kontakt med några framför mig, men lyckades hänga på en bra grupp ändå. 5 minuter senare hade jag fått upp farten igen och kände att jag kunde ta in på de som låg framför mig på de stökiga stigarna. Nu började några framför tappa fart och när jag skulle cykla om en cyklist krokade vi ihop när han skar kurvan lite väl snävt framför mig. Jag gick omkull, men studsade snabbt upp på cykeln igen. Tappade min grupp då, men kunde haka på nästa grupp som bara låg ett tiotal sekunder bakom.



Nu gällde det att köra ifatt grupperna framför igen. De låg ju bara ett tiotal sekunder före och där fanns många riktigt duktiga cyklister som jag ville vara med och tävla emot. Ska jag plocka in på framförvarande så är det på stigarna, så det gäller att hålla sig långt framme så att man kan gasa på utan att bli hindrad av andra. 25 minuter hade nu gått och strax innan ett nytt tekniskt parti blev jag omkörd av två cyklister som jag tidigare hade kört ikapp på stigarna. Det var lite irriterande att hamna bakom de, men så är racing. Gäller att hålla sig i täten om det är där man vill vara. Så, in på stigen och jag såg att det var mycket rötter och tänkte att jag kör förbi de framför så fort som möjligt, medan stigen fortfarande är bred. Jag laddade på, kom in på stigen, hann väl 10 meter, sedan flög jag likt Stålmannen över styret och landade förvånansvärt mjukt några meter längre fram. Framhjulet hade slagit emot en rot som jag missbedömde totalt. Det tog tvärstopp.



Jag klarade mig bra, bara några skrapsår på knät. Cykeln klarade också flygturen förhållandevis bra. Det vara bara sadeln som pekade upp mot himlen. Den rättar jag till tänkte jag och sedan cyklar jag vidare och jagar ikapp. Men, sadeln var helt lös och vid första anblick såg det ut som om sadelstolpen var sönder där den ska klämma åt sadeln. Efter några minuter hoppade jag på cykeln och cyklade ståendes de sista 6-7 km på loop 1. Vid varvningen fick jag låna ett multiverktyg av Linus (Tack!) och kunde sedan efter många om och män skruva tillbaka sadeln. Kunde därför fullfölja loppet och åtminstone få ett bra träningspass och få köra den roliga andraloopen, även om jag hade lite bekymmer med omkörningar på de smala stigarna.

Nu slickar jag såren och laddar om för nästa tillfället. Det är många roliga lopp kvar på säsongen och nån gång ska jag få det att stämma från start till mål. På tur i Långloppscupen står Ränneslättsturen


måndag 29 maj 2017

Långa Lugnet 2017

Fy fan! Det här var det jobbigaste jag gjort på en cykel. Jag gillar värme, så jag ska inte klaga på att kvicksilvret kröp upp en bit över 25-sträcket och att solen lyste från en klarblå himmel. Värmen hade en bidragande faktor till att det blev extra jobbigt, men framför allt var det banan. Jag körde Långa Lugnet förra året och då var det riktigt blött, så blött att de hade tvingats dra om banan på vissa ställen, så jag minns banan som riktigt jobbig, men hade väl hoppats på att banan i snustorrt skick skulle kännas lättare. Men så var det inte. Den var ännu jobbigare. Sista loopen var ju asjobbig och backarna avlöste varandra som ett smatterband på nyårsafton. Backarna på sista loopen var inte jättelånga, men frekventa och ganska branta. Ingen chans till vila någon stans. Och då var man ju redan trött och sliten från de två första looparna. Årets Långa Lugnet handlade om kamp och överlevnad. En snittpuls på 171 slag under 2h och 40 minuter vittnar om hur jobbigt det var. Under 65% av loppet låg jag på en puls på över 170 slag. Det här med MTB och långlopp är ju riktigt krävande. Man kan ju jämföra med landsvägstävlingen Rytgerlöbet som jag körde i Danmark för några veckor sedab. 2h och 50 min på en ganska jobbig bana och i utbrytning stora delar loppet. Det var förvisso inte lika varmt då, men där låg jag över 170 slag i minuten under 1,7% av tiden.

Nog om statistik...vi tar det från början…Övernattning med Ulrika (barnen i Laholm hos mormor och morfar) i Borlänge. Hotellfrukost och sedan avfärd till Falun. Kom till Lugnets skidstadion i ganska god tid, så efter nummerlappsfix och överlämning av vattenflaskor till Borre som langade åt mig, hann jag bort till startfållorna strax efter att de öppnade kl 09:30 och kunde lägga min cykel nästan längst fram i fålla 2. Nu återstod det en timme till start och det var dags att värma upp. Jag hade tagit med mig min hardtail som fick fungera som uppvärmningscykel. Körde nästan hela startbacken ett par gånger och stannade på toppen för att se Ulrika och de andra tjejerna kämpa sig upp för startbacken i deras separata damstart en halvtimme innan det var herrarnas tur. Vilken backe! Förstår varför den kallas för mördarbacken.

I år hade man alltså dragit om starten så att man cyklar en brantare väg upp på berget. Trodde inte att det skulle spela så stor roll för mig, men jag underskattade startbacken. Starten gick och den sedvanliga startbackshetsen infann sig. Startfålla 1 var knökfull av riktigt duktiga cyklister och typ hela Sverigeeliten var samlad. Jag lyckades plocka några placeringar i början, men när vi väl kom in i branten handlade det mest om att ta sig upp utan att spränga sig själv. Inom tre minuter hade pulsen stigit till 178 slag eller 97% av max. Benen kändes i alla fall bra, men när toppen nåddes hade jag begränsat med kräm kvar i låren. Jag hade hoppats på att kunna avancera framåt i fältet mer än vad jag hade lyckats med så nu gällde det att bita ihop för att hänga med och ansluta till grupper framför. Nu var vi ute på grusvägarna, men ingen chans till återhämtning. Vi kom in i nästa lilla knyck uppför och då var det dags för ännu en pulstopp, högre än den förra. Mindre än 10 minuter in i loppet och jag kände mig helt kokt. Jag fick släppa gruppen och huvudet började fyllas av negativa tankar. Skulle det gå åt helvete idag? Skulle jag inte orka att gå med nästa grupp heller? Är jag en sämre cyklist än förra året?
Starbacken - Tänderna syns, men inte på grund av ett leende

När gruppen bakom kom ikapp ruskade jag av mig de negativa tankarna och gav mig fan på att inte släppa fler grupper. Nu slog jag på survival mode och såg till att inte ödsla någon onödig energi. Om jag ska överleva det här loppet så gäller det att försöka få ner pulsen så mycket som möjligt. Lät andra ta förningar och försökte spara lite krafter till stigarna och kommande backar. Lyckades få ner pulsen tillfälligt, men jakten på gruppen framför gjorde att pulsen rusade iväg igen. Efter 20 minuter hade jag fortfarande inte återhämtat mig från chockstarten, men nu sjönk intensiteten något och farten stabiliserades. Jag började känna mig som en människa igen och placerade mig långt fram i gruppen inför de första längre single track partierna.

Efter 30 minuter kom vi in på lite tekniska stigar. Jag tog täten och höjde farten. Gruppen splittrades och så småningom kom jag ikapp några cyklister framför. Även om de flesta i min grupp anslöt igen på de lättåkta partierna fylldes jag äntligen av självförtroende. Jag kände mig ganska stark igen och visste att jag kunde köra ifrån de andra på stigarna. Men nu väntade två rejäla stigningar innan man kommer in för varvning för första gången. Hur skulle jag klara av detta? Skulle jag behöva släppa iväg konkurrenter igen? Jag kom in i den första av de två backarna bland de första i min grupp. Lyckades hålla min placering i gruppen hela vägen upp. Hörde någon ropa att vi hade 60 cyklister framför. 60! tänkte jag, så många? Oj, det var inte bra. Men, vi närmade oss fler cyklister framför och jag började även få tillbaka lite förtroende för min klättringsförmåga. Gruppen som jag låg i var fortfarande stor och jag såg hela tiden till att ligga bland de första, oftast längst fram. Gruppen splittrades varje gång vi kom in på någon stig, men de flesta lyckades ansluta igen. När vi kom in i backen som leder upp till hopptornet tog jag täten igen. Backen som aldrig tycktes vilja ta slut brantade till när jag trodde vi hade nått toppen, men jag lyckades bibehålla farten hela vägen och kunde konstatera att det inte var så många kvar bakom mig. Nu väntade Gamla Mormor, en rolig downhill-slinga ner till Lugnets skidstadion. Jag såg till att vara först in på slingan för att inte hamna bakom någon bromskloss. Nere på stadion hade jag fått en stor lucka bakåt och efter att fått en ny flaska med sportdryck vid varvningen såg jag bara några fåtal cyklister bakom mig.

Ner för Gamla Mormor inför första varvningen
Nu kändes det riktigt bra i benen och jag fortsatte gasa på. Efter ett tag kom en cyklist ikapp mig och vi två gjorde följe hela andra loopen. Jag i täten och han bakom. Den andra loopen är den som är den mest tekniska av de tre looparna. Vi passerade några cyklister som hade väggat och närmade oss en lite större grupp framför som vi snart var ikapp. Efter nästan två timmars cykling kommer vi ner till varvningen på skidstadion igen. Nu väntar ”bara” sista loopen som börjar med en lång asfalterad backe upp på berget igen. Sedan avlöser backarna varandra, den ena brantare och jobbigare än den andra. Jag minns inte när jag för första gången kände att jag bara ville hoppa av cykeln och lägga mig raklång bland blåbärsrisen. Kanske var det i loopens åttonde branta backe, eller så var det redan i den fjärde eller femte. Hela loopen var en kamp för mig. Det var backar hela tiden. I alla dess former. Inte så långa, men branta. Vissa var på så löst underlag så att man var tvungen att sitta ner och trampa i för att bibehålla greppet, andra var så branta så att man var tvungen att ställa sig upp för att överhuvudtaget hålla farten uppe. Några var inne bland blåbärsrisen, andra var i mer öppen terräng. Vissa backar planade ut, bara för att lura en att man var uppe på toppen och sedan svängde den och fortsatte brant uppför igen, av ren djävulskap.

Alla backar tog ut sin rätt. Jag kroknade och orkade inte längre hålla täten i gruppen utan lät en cyklist från Stockholms CK ligga först. Jag såg att det droppade av en eller två från vår grupp i nästan varje backe. Till slut var vi bara tre kvar. Jag fick gräva djupt för att hänga med de två andra. Visste att jag hade kört om många av de där 60 cyklisterna som hade varit framför mig, så det fanns en chans till en ganska bra placering om jag bara höll ihop det. 5km-skylten passerade. Det kändes som en evighet sedan 10km-skylten passerades och jag hoppade innerligt att de kommande fem inte skulle kännas lika långa. Jag visste inte hur många backar som återstod, men var rädd för var och en av dem. Det kändes som om väggen skulle möta mig halvvägs upp i en backe när som helst. Om jag släpper min trio nu så är det kört tänkte jag. Då kommer de andra bakifrån och passerar mig blixtsnabbt. 

Vi närmade oss ytterligare en cyklist. De två andra lyckades krångla sig förbi, men jag var alldeles för trött för att göra den fartökning som krävdes för att passera. Det blev en lucka till de två andra. Jag övervägde inte ens att försöka jaga ikapp, så trött var jag. Återigen slog jag på survival mode. Nu handlar det om att överleva de sista kilometerna innan det är dags för nerförskörningen mot skidstadion. Jag tittade bakåt många gånger, men såg bara den cyklist vi nyss hade kört om. 4km-skylten passerades. Kämpade mig upp för ytterligare en backe. Är det fler backar? Det kan det väl inte vara? Tittade bakåt igen. Ingen konkurrent i sikte. Det började gå nerför, mer än 3km kvar så det måste ju svänga uppför igen. Fan, jag orkar inte en backe till. 3km-skylten passeras, jag börjar känna igen mig. Vi är på väg nerför, nu är det inga fler backar. Nu är det bara att köra behärskat i alla svängar på downhill-spåret ner till skidstadion. Mycket löst grus i svängarna. Fegade en hel del. Synd, för jag började närma mig ytterligare en cyklist, men när jag väl såg det var det för sent för att köra ikapp. Kommer ner på stadion med en stor lucka både framåt och bakåt. 
Snart i mål. Sista uförslöpan innan skidstadion

Kör i mål helt utpumpad. Inga som helst krafter kvar. Sätter mig ner bredvid cykeln, men reser mig snabbt när jag känner krampen smyga sig på i benen. Första och enda krampkänningen denna dagen, trots värmen. Tror det är första långloppet utan någon som helst krampkänning under själva loppet. Rullade bort till bilen och fick i mig lite återhämtningsdryck och sedan tillbaka till målet. Väntade in Ulrika som snart tog sig i mål, också hon utpumpad och förnedrad av backarna. Visade sig dock att hon knep en 3:e-plats i D40, så det blev till att vänta på prisutdelningen. Medan jag förgäves försökte bli av med illamåendet och locka fram lite aptit för att äta något letade jag upp resultatlistan och såg att jag blev 6:a i H40 och 38:a totalt. En placering som jag får vara nöjd med, med tanke på det starka startfältet.

Resultatlista finns här.


Överlag är jag nöjd med tävlingen. Nöjd med hur jag förberedde mig inför den, hur jag genomförde den och även med resultatet. Det enda som jag inte är nöjd med är min förmåga att köra riktigt fort i början, så att jag inte tappar så mycket placeringar den första kvarten.


Nu ska jag försöka förbättra den detaljen inför Lida Loop. Då är det dags för en ny brant startbacke, fast en mycket kortare sådan.

fredag 26 maj 2017

Uppdatering

Har precis ätit en frukost, standardvarianten med blåbär, hallon, kvarg, pumpakärnor och nötter. Väntar nu på att barnen ska vakna, sedan bär det av till Laholm där vi släpper av barnen hos Mormor och Morfar. Därefter kör jag och Ulrika vidare mot Falun för att köra Långa Lugnet.

Medan kaffet svalnar lite tänkte jag skriva några rader på bloggen, det var ju ett tag sedan sist. Sedan dess har det hänt en del. Många träningspass och två tävlingar. Körde Vincoloppet förra helgen. Stort startfält och fin bana. Kände mig fräsch, men satt lite långt bak och instängd när "break of the day" gick iväg. 11 man fick en lucka som växte ganska snabbt. De flesta lag med fler än 3 cyklister var representerade i utbrytningen så det blev aldrig någon ordentlig jakt. Vi hade Andreas med så efter ett tag var det bara att inse att man inte längre kunde tävla om de bästa placeringarna. Fick tävla om andra placeringar istället. I backarna med cirka två mil kvar gasade vi på i huvudklungan så att den sprack av ordentligt. Till slut var vi en andragrupp bestående av 10-12 pers och till slut rullade jag imål på en 20:e plats.

I måndags var det Allianstävling på Sturup Raceway. GP-lopp på 18 varv. Snabba, men snälla kurvor och total avsaknad av igångdrag. Väldigt svårt att köra offensivt eftersom det alltid finns pigga cyklister i klungan. Så, in på det sista varvet var klungan samlad och vi i Lunedi som hade 9 man i klungan försökte få igång ett uppdrag a la Saeco på Cippolinis glansdagar. Robin, jag, Johan, Per och Andreas la oss i täten och senare dök även Rikard upp och tog en förning. Inför sista kurvan drog två andra cyklister igång spurten, men både Johan och Per var med på hugget och på upploppet kunde de passera de båda. Så, Johan vann och Per två. Jag spurtade in på en 6:e plats. Bra kört av Lunedi!!! :)

Jag har ju hunnit med att träna också. Tänkte dela några bilder som jag tagit från några av träningspassen. Ett av passen var med klubben, första för i år. Vi var fler än 70 pers som samlades vid Kårhuset och i snabbgruppen var vi fler än 20. Riktigt kul.