Finnmarksturen / Långlopps-SM

Perfekta förhållanden och bra förberedelser

Finnmarksturen i Ludvika har sedan jag började med MTB varit ett av mina favoritlopp. En härlig inramning, stora starfält och oftast fint väder. Banan är också riktigt rolig och i år hade arrangörerna kryddat banan med 12 extra kilometer fyllda med tuff stig och en hel del höjdmeter. Allt för att göra banan en värdig SM-bana. Årets Finnmarksturen var nämligen också SM i XCM (Cross Country Marathon aka långlopp). Så, i år stod SM-medaljer på spel och jag var ute efter en av dem, men visste att det skulle bli riktigt svårt då det var ett mycket tufft startfält i H40-klassen.

Förutsättningarna var dock i min favör. 30-grader varmt och sol. I like. Hade laddat med Resorb sport och några tabletter innehållande extra mineraler under veckan för att minimera risken för kramp, Drack mycket vätska dagen innan och på morgonen, så jag var väl förberedd för värmen.

Nummerlappen var fastnålad, fickorna fyllda med gel och däcken pumpade till rätt tryck. Cykeln låg relativt långt fram i startfålla 1 och jag sköljde hjälmen i kallt vatten och gick in i starfållan och grenslade min orange KTM. Tittade mig omkring och försökte se var mina konkurrenter i H40 befann sig bland alla övriga tävlande som står i startfålla 1. Kunde identifiera 7-8 stycken och visste att det var några till i samma fålla plus några starka i fålla 2. Det här blir tufft tänkte jag och intalade mig själv att det gäller att vara med redan från start. Man måste spänna bågen. Det går inte att fega om man ska ha med medaljerna att göra.

Bra start

Startskottet gick och ett antal hundra cyklister i tävlingsklasserna stormade fram genom Ludvika och ut mot skogarna nordväst om stan. Jag såg till att hålla en bra position, men det var svårt i det stora startfältet. Det var många cyklister som ville vara långt fram och som desssutom har kapacitet till att vara långt framme hela loppet igenom. Efter några kilometer kom vi in i första backen och benen svarade bra. Jag hängde med bra och kunde behålla min position långt fram när det var dags att dundra utför grusvägen och genom molnet av vägdamm. Såg knappt vägen framför mig, men det var bara att gå på känsla och se till så att man inte kom för nära framförvarande cyklist. När den breda grusvägen byttes mot lite smalare motionsspår blev det lite positionskrig och än värre blev det när vi gick in på första singletrack-stigen. Testosteronhalten hos vissa cyklister är så hög att man kan ta på den. Lägg där till att man får känna på ett och annat kolfiberstyre i baksidan av lår och i underarmen. MTB är en fysisk sport...på många sätt.

Sämre fortsättning

25-30 minuter hade gått och jag var fortfarande med i första gruppen som bestod av ett 20-tal elitcyklister, några juniorer och ca tio tävlandes i veteranklasserna. Från H40 fanns Fredrik Lagercrantz, som dominerat H40 denna säsongen. Han låg en bit framför mig i klungan och alldeles i min närhet hade jag bröderna Mård som blev etta och två på XCM-SM 2018, Simon Gabrielsson som jag ofta tampas med på långloppen, Zwift-monstret Samuel Brännlund, Jonas Pettersson och Robert Österling, plus någon till. Tempot var högt uppskruvat och korta, men branta backar avlöste varandra likt knallskott på High Chaperall. Pulsen var hög och benen började känna av den hårda starten. Vi kom in i en litet längre backe och det stumnade till i mina ben. Jag orkade helt enkelt inte gå med när det sprack upp. Jag fick släppa kontakten med flertalet ovan nämnda H40-cyklister. Efter backen var det heller ingen vila. Min kropp skrek efter lite återhämtning, men det skulle dröja länge till nästa lättåkta parti. Inom ett par kilometer skulle vi ta oss an två backar till och jag blev omkörd och ifrånkörd av ytterligare cyklister.

Återhämtning

Banans högsta punkt nåddes efter 40 minuter och nu hade en grupp med 5-6 andra H40-cyklister kommit ikapp mig. Jag var inte helt hundra på hur många som var framför mig, men kampen om medaljerna kändes uppgiven. Jag räckte helt enkelt inte till, men loppet fortsätter och det är bara att kämpa på. Det är i alla fall extrem roligt att tävla på den här banan. Så krävande och så mycket rolig stig. Nu blev det lite mer lättåkt, åtminstone för mig. Det var inte så mycket uppför på ett tag och på de stökiga stigarna kunde jag enkelt hänga med och fick lite återhämtning. Sedan väntade några lättåkta partier på vägen tillbaka till Ludvika innan det var dags för att ta sig an loop två och den andra halvan av loppet. Loopen börjar med en backe uppför Högberget i Ludvika. Sedan är det backe på backe och väldigt få platta kilometrar. Den andra loopen är grym, men mina ben kändes bättre och jag var inte nöjd med att befinna mig i en grupp med så många cyklster. Så jag tog täten i vår grupp på toppen och gasade på för att försöka göra det jobbigt för de andra. Tror jag lyckades för vi blev nog färre och färre i min grupp. Hade dock inte så bra koll för jag fokuserade framåt eftersom jag började närma mig Henrik Mård.

Bara att gasa

Vi kom ikapp Mård och höll sedan ett bra tempo på den nya förlängda delen av banan. Den var tuff, men rolig. Vi närmade oss flera cyklister och efter ett tag såg jag de båda La Chemise-cykliserna Jonas Pettersson och Robert Österling framför oss. På ett grusvägsparti svagt uppför närmade vi oss snabbt och strax innan vi skulle svänga in på en stig ökade jag farten för att ta mig förbi så att jag skulle vara först in på stigen. Jag visste fortfarande inte vilken placering jag låg på, men tänkte att det max är tre eller fyra framför mig, kanske till och med bara två. Jag gasade på och det svarade bra. Fick en lucka till övriga i min klass och fick sällskap av en tävlandes i elit. Hade gärna fått med mig någon till för att hjälpa till med farten på de fåtal platta partierna, men det kanske kan gå ändå. 

"Bara" 20 km kvar, men två ordentliga grusvägsbackar återstår. Dessutom började min fartökning göra sig ordentligt påmind i benen. Luckan bakåt blev inte så stor som jag hade önskat och när jag på knixig stig (Enduro DH heter den på Strava och gör skäl för namnet) lyckades slå i ena pedalen i en stor sten blev följden en saltomortal (ni vet väl att det ordet kommer från latin och betyder dödssprång), men jag landade inte på fötterna. Blev ordentliga poängavdrag där. Reste mig upp och svarade snabbt JA på frågan om det gick bra av han som låg precis bakom mig utan att egentligen ha tillräckligt med underlag för att svara korrekt på den frågan. Det finns liksom inte utrymme till att känna efter. Tog tag i min cykel för att komma iväg innan de bakom mig skulle hinna passera och köra ifrån mig. Såg dock att kedjan hade hoppat och fick ägna onödiga sekunder på att lyfta på den på framklingan igen. Tillräckligt många sekunder för att Henrik Mård skulle passera och få ett försprång på ca 10 sekunder. 

Krokig avslutning

Något mörbultad tog jag upp jakten på framförvarande. Kunde ansluta till bland annat Henrik Öijer och vi tog in någon sekund på Mård, men när vi kom till dagens näst sista långa backe kroknade jag och blev dessutom ikappåkt av Simon Gabrielsson. Henrik Mård gjorde en riktigt bra avslutning på tävlingen och försvann snart ur sikte. Med knappt en mil kvar var det bara den fruktade Leos backe kvar. 1200 meter lång och bitvis riktigt brant. Jag stod nästan stilla, så kändes det i alla fall och Simon fick en lucka på 20-30 sekunder som jag inte kunde täppa. Sista biten in mot målgången vid ABB Arena i Ludvika handlade mest om överlevnad. Gjorde ett taffligt försök till att spurta om placeringar i totalen, vilket gick sådär. Kom in som 35:a totalt i alla klasser och 5:a i H40. Fredrik Lagercrantz tog hem SM-guldet och bakom honom spurtade bröderna Mård om de övriga medaljerna. 

Nöjd femma

Jag är nöjd med min insats överlag även om jag inte nådde pallen, vilket var min målsättning. En femteplats i H40 är bra i det här startfältet. Jag gav i alla fall mig själv chansen att nå mitt mål. Jag spände bågen i starten och sedan i den tredje fjärdedelen av loppet. Jag var ju faktiskt uppe på en tredjeplast ett tag innan min vurpa. Ska dock inte skylla på vurpan. Jag hade ändå inte kunnat hålla undan för Henrik Mård som körde urstarkt på slutet. Är också nöjd med att jag kunde undvika kramp, hela loppet, trots en tävlingstid på drygt 3 timmar. Tror mina förberedelser med Resorb och mineraltillskott gjorde susen och ett upplägg jag ska kopiera till framtida tävlingar.

Nu ska jag ladda om inför Cykelvasan och hoppas på en vecka med riktigt bra träning. Har semester fram till Vasan och ser fram emot en vecka i Sälen. Men först, ett klubbmästerskap i Lunedi. Då pratar vi om landsvägscykling och det kan ju vara kul det med.

Foton från Cykelkanalen.se och Mtbfoto.se

Ränneslättsturen

Ränneslättsturen med start och mål i Eksjö är ett av mina favorittävlingar. Ofta bra väder, många deltagare (mer än 1000 varav ca 300 i de olika tävlingsklasserna), härlig inramning och en riktigt kul bana. 2019 var inget undantag. Vädret kanske var lite för bra, men jag gillar ju när det är varmt, så jag ska inte klaga. Det enda jag hade att klaga på var mina gubbvader som  inte riktigt hade återhämtat sig från Veteran-SM två dagar tidigare. Men i övrigt kändes det bra, även om det inte var optimal uppladdning att tävla hårt bara två dagar tidigare.

På vägen till starten stannade jag förbi Ränneslätt, där vi passerar efter 20 och 39 km och ställde ut min langningspinne med flaska vid 39km passagen. Eftersom det skulle bli riktigt varmt, >30 grader, var det viktigt med en bra vätskestrategi. Planen var att starta med en stor flaska och ta en ny efter 39km/1,5h, dvs efter ca halva loppet. Sedan skulle jag ta ytterligare en ny stor flaska vid Skidstugan som passeras efter ca 2 timmars cykling. Så, tre flaskor på tre intensiva timmar. Det borde räcka, med tanke på att jag fyllt på ordentligt med vätska kvällen innan och på morgonen.

Uppvärmningen blev därför en kort cykeltur bort till Skidstugan för att placera ut min andra langningspinne och flaska. Gjorde mig sedan i ordning för start och begav mig till startområdet. Efter den sista obligatoriska blåstömningen grenslade jag min knalloreanga KTM i startfållan och väntade på startsignalen.

Signalen ljöd och några hundratals cyklister gav sig iväg på asfalten genom Eksjö för att sedan efter någon kilometer komma ut på de dammiga grusvägarna på Ränneslätt. Några cyklister är mer testosteronstinna än andra, så det gäller att vara vaksam, men samtidigt se till så att man inte hamnar för långt bak i fältet. Det dammade ordentligt när den stora klungan kom ut på grusvägarna och jag ångrade för ett ögonblick mitt val av att inte köra med glasögon. Hittade en position i fältet som jag var nöjd med utan att behöva förta mig. Första 90-gradaren på det förrädiska rullgruset på grusvägen gick bra och jag kunde avancera ytterligare i fältet. Sedan svängde vi in på en något smalare grusväg och helt plötsligt (dock inte helt oväntat) krokade två cyklister precis framför mig ihop och föll till marken. Jag försökte väja, men körde på bakhjulet på en av cyklarna och fick själv smaka på gruset.

Foto: Cykelkanalen.se

Klarade kontakten med underlaget riktigt bra och kunde snabbt resa mig och dra till mig min cykeln innan den skulle hamna underst i en hög av cyklar och cyklister som kom bakifrån. Vet inte hur många som gick omkull där, säkert 10-20 pers, men jag klarade mig bra. Det var bara det att jag hade fått släppa förbi mig ett 20-30-tal cyklister innan jag kunde ta upp jakten på täten igen. Pulsen steg lite för mycket, men det var viktigt för mig att åter få kontakt med mina främsta konkurrenter. Jagade placeringar under några kilometer och nu hade fältet spruckit upp i flera grupper. Jag hamnade i en 15-mannagrupp med många starka cyklister som jag brukar köra ganska jämnt med, så jag var ganska nöjd med var jag hade hamnat med tanke på vurpan. Var dock ganska trött efter att ha fått jaga, så jag orkade inte avancera några placeringar utan låg långt bak i gruppen. Därmed fick jag ta i lite extra på grund av gummibandseffekten som uppstår varje gång vi hade varit inne på en smalare eller stökigare stig eller väg och kom ut på ett mer lättåkt parti. Och detta hände typ hela tiden. Ränneslättsturen är en riktigt rolig och omväxlande bana, men förbaskat jobbig om man ligger i svansen på en större grupp. Det var så intensivt att jag inte ens hade fått en tillstymmelse till chans att sträcka mig efter min flaska och dricka. Men, så efter en mil eller så kom vi ut på ett längre lättåkt parti och jag sträckte mig efter min flaska...som inte var där. Fan, den måste ha lossnat i samband med vurpan. Ajdå, ingen vätska och min langningspinne kommer vi till först efter 90 minuters cykling. Det blir jobbigt det här, inte bara på grunda bristen på vätska i värmen utan också för att typ hela munhålan är full av grusdamm och att dessutom trycka i sig en gel utan kunna skölja ner den med väska såg jag inte fram emot.

Foto: Cykelkanalen.se

Foto: Cykelkanalen.se

Vid vätskedepån efter 2 mil lyckades jag ta emot två halvtomma muggar med vatten som jag snabbt kunde hälla i mig, men jag hade fortfarande ingen sportdryck som skulle hjälpa mig med energiintaget. Nu väntade en ännu mer intensiv del av banan och jag fick gräva djupt för att hänga med i gruppens höga tempo. Gruppen minskade i storlek och jag var ensam H40-cyklist, men hade ingen koll på vilka som var framför eller bakom. Efter ca 30km kommer vi till en del av banan med ett antal korta men branta backar. Här orkade jag inte längre hänga med gruppen utan får släppa. Får sällskap av en junior som jag sedan kör tillsammans med under nästan hela resten av loppet. Kommer efter 90 minuters cykling tillbaka till Ränneslätt och depån där min efterlängtade flaska med sportdryck stod utplacerad. Äntligen lite dricka. Har nog aldrig varit törstigare i mitt liv. Passar på att trycka en gel nu när jag har något att skölja ner den med. Men, det var nog lite för sent. Jag började känna mig lite kraftlös och tom på energi, vilket inte brukar hända så här tidigt i ett lopp. Kör på så fort jag kan och tycker att det går ganska bra. Försöker också dricka så mycket som möjligt då vi närmar oss Skidstugan där min andra och sista flaska står utplacerad.

Foto: Cykelkanalen.se

Det var också vid Skidstugan jag för första gången får info om vilken placering jag har i min klass. Tydligen låg jag tvåa där och räknade ut att det borde vara Fredrik Lagercrantz som är i ledning. Han borde vara flera minuter före mig så mina tankar går enbart till de som är bakom mig. Jag hade börjat bli riktigt trött och sliten och det återstod nästan en timmes cykling. Hur ska det här sluta? Hur långt försprång har jag till trean och ner till fyran? Jag hade ingen aning, så det var bara att trampa på i så högt tempo som möjligt. Känslan var dock att folk närmade sig bakifrån och mycket riktig kom två cyklister ikapp, däribland Simon Gabrielsson som också tävlar i H40. Tempot höjdes något och jag såg till att hänga med för att eventuellt kunna spurta om andraplatsen, men framför allt för att inte fler skulle komma ikapp. Jag var nu riktigt trött, inte bara i benen, utan i armarna också. MTB-cykling i 30-graders värme tar ut sin rätt. Med några kilometer kvar orkar jag inte längre hänga med i Simons tempo utan får släppa kontakten med gruppen. Nu gäller det att rädda en pallplats. Jag tittade bakåt många gånger utan att skymta någon cylist, men sällan ser man så långt bakåt så att man kan vara säker på att ingen närmar sig. Det var först när jag kom in till parken där målet är beläget som jag kunde vara säker.

Foto: Cykelkanalen.se

Foto: Cykelkanalen.se

Jag rullade i mål som trea i H40 och som 23:a totalt. Får väl vara nöjd med placeringen, men inte helt nöjd med känslan och att jag behövde släppa två olika grupper. Vurpan i början ställde till det lite för mig och att jag inte hade någon dricka första halvan av loppet gjorde inte saken lättare. Lägg där till att jag inte var 100% återhämtad från Veteran-SM. Det var kanske inte så konstigt att jag inte hade en superkänsla under loppet. Hur som helst är jag nöjd med att komma 23:a totalt vilket garanterar mig en startplats i fålla ett även under nästa års tävlinga i Långloppscupen. Skönt med tanke på att jag har fått bryta båda tidigare starter under den här säsongen och inte riktigt vet om jag kommer köra så många fler lopp i cupen i år. Ett till blir det i alla fall, nämligen Finnmarksturen i Ludvika, som också har SM-status i år. Det ser jag fram emot! :)

Veteran-SM

I nästan perfekta förhållanden skulle årets Veteran-SM avgöras i Båstad. Trots tidig start på morgonen sken solen på oss i startfållan och det var riktigt behagliga temperaturer och det var ovanligt vindstilla för att vara på Bjärehalvön. Jag gillar när det är varmt och inte så mycket vind, så det var upplagt för en riktigt rolig tävling. Det vara bara det att vi hade en brant jävla backe på 150 höjdmeter att bemästra på alla av de sju varven som skulle köras. 107km och drygt tre timmars cykling väntade oss i H40-44. Tyvärr var startfältet lite litet, men det var ändå många riktigt starka cyklister som också kan cykla uppför med i startfältet. Bland annat var den regerande mästaren med och några andra mer eller mindre kända namn.

Masterbilen ledde oss i makligt takt uppför backen på första varvet, så det blev en riktigt behaglig start för min del som inte hade hunnit värma upp innan starten. Väl uppe på toppen på första varvet höjdes tempot något, men det var ganska lugnt att bara sitta med och ladda inför nästa varv. Det var något utbrytningsförsök på första varvet, men jag tror alla visste att det var i backen det skulle avgöras. Jag var förberedd på att det skulle gå riktigt fort, om inte redan på andra varvet så åtminstone på tredje. Så ut på andra varvet såg jag till att ligga bra till i klungan inför backen. Det gick fort, riktigt fort. Tittade på min Garmin och såg att Live Strava segment jämförde mig mot mitt egna, ganska nyputsade PR. Jag låg många sekunder före mitt PR, men benen svarade bra och jag kunde gå med täten, dock inte utan ansträngning. Nej, det var riktigt jobbigt, men skönt att se att typ bara halva klungan orkade med tempot och det vara bara ca 15 kvar i tätklungan på toppen. Några anslöt senare och på resten av andra varvet handlade det mest om att återigen ladda inför backen på tredje varvet. Eftersom det höga tempot gav effekt på andra varvet, var jag ganska säker på att de allra starkaste var sugna på att köra hårt även på tredje varvet.

Ut på tredje varvet och så in i backen. Jag höll mig långt framme och höll ett öga på de som jag trodde var starkast. Förra årets vinnare Gustav Deijert och Morgan från Örebrocyklisterna tog täten och höjde tempot. Jag hakade på, men det var riktig jobbigt. Ytterligare två cyklister, en från Sumo CC och en från Sundet CK låg precis bredvid mig, men jag hade ingen aning om vad som hände bakom mig. Sneglade på min Garmin och såg att jag återigen cyklade fortare än mitt pers. Och det kändes i benen och i lungorna. Årets högsta puls noterades, men det var bara att bita ihop och hänga med hela vägen upp. Efter drygt halva backen planar det ut och man får lite andrum. Jag kunde vända mig och se att vi fem i täten hade en rejäl lucka bakåt. Vi fortsatte hålla högt tempo hela vägen upp och och jag hade fullt fokus på att hänga med även på sista branten innan toppen. Jag visste att detta kunde vara avgörande för tävlingen, så det gällde att hänga med här.

Uppe på toppen insåg vi i täten att vi hade en lucka som skulle kunna hålla och vi hjälptes alla åt att hålla fart. Det var förvånansvärt lätt att gå runt i vår femmannagrupp och bakom oss kunde vi inte se någon som närmade oss. Vi fick meddelande om att vi hade ca 35 sekunder efter halva varvet och det kändes som att detta skulle kunna hålla. Jag tog ett stort ansvar i farthållningen eftersom jag ville vara säker på att ingen kom ikapp oss innan backen. Då hade det säkert gått tokfort igen för att splittra gruppen än en gång. Med bara oss fem skulle det eventuellt gå lite lugnare, vilket jag gärna hade sett fram emot. Men särskilt lugnt gick det aldrig i backen. Det gick förvisso lite långsammare än på varv 2 och 3, men fortsatt riktigt fort på alla de resterande fyra varven.

Vi utökade avståndet bakåt och det stod klart att det var mellan oss fem i täten som medaljerna skulle fördelas. Men, hur skulle de fördelas? Örebrokillen såg starkast ut i backen. Gustav såg också stabil ut. De andra två konkurrenterna i täten såg lite krokigare ut och jag hade lite förhoppning om att vi skulle kunna skaka av oss någon av dem, men vi höll ihop. I backen på näst sista varvet var det istället jag som var riktigt krokig och höll på att åka av. Det krampade till i låren, men på något vis lyckades jag fortsätta trycka de 350 watt som behövdes för att hänga med hela vägen upp till toppen. Krampen släppte, men nu blev jag lite orolig inför sista varvet. Hur ska det här sluta? Kommer någon försöka höja farten i backen på sista varvet? Kan vi köra ifrån någon? Jag visste att jag har en spurt som kan räcka till seger om allt går väl, men med krampkänning kan man inte förlita sig på en spurt. Jag kanske skulle försöka i utförskörningen ner till Båstad och skaffa mig en lucka inför de sista två kilometerna? Ja, det skulle funka, men då måste jag ha med mig någon för att hålla hela vägen. Jag hade noterat att Örebrocyklisten höll bra fart i utförsbacken och att de andra såg lite mer försiktiga/osäkra ut. Samtidigt visste jag att jag kunde cykla mycket fortare i utförskörningen än vad vi hittills hade gjort. Hmm, här har vi en plan. Jag tar täten utför och bombar på och hoppas att Örebrokillen hänger på. Då kommer vi säkert att få en lucka som vi skulle kunna förvalta ända in på upploppet där jag spurtar ner min konkurrent.

Men innan dess skulle Tarrabacken klaras av en sista gång. Jag var superorolig för att krampen skulle slå till igen och att minsta lilla farthöjning från någon av de andra skulle knäcka mig. Men inget hände. Det var hög, men jämn fart hela vägen upp och krampen höll sig borta. Nu var det klart. Nu är jag med och fajtas om medaljerna. Nu ska vi bara ta oss upp för slakmotan vid golfklubben. Örebrocyklisten gjorde ett försök att ska av sig någon, men utan resultat. Alla fem var med till nerförskörningen och jag iscensatte min plan. Tog täten och tryckte på ordentligt och höll fingrarna från bromsarna. Kunde ana att Örebrocyklisten var en bit bakom mig och att det sedan var en liten lucka bakåt. Men då, precis i slutet av backen ser jag en bil framför mig på vägen. En av de boende hade tydligen fått för sig att köra ut på den smala vägen så det var bara till att bromsa. I 90-graderssvängen i slutet på backen tog jag mig förbi bilen, men nu var vi alla fem samlade igen. Jaha, så kan det gå med utbrytningsförsök på en landsvägstävling i Sverige. Jaja, nu får jag satsa på spurten istället.

Två kilometer kvar. Nu gäller det att vara smart. Upploppet är långt så det är ingen idé att dra igång för tidigt. Tyvärr hamnade jag på andra hjul på sista kilometern. Hade helst velat vara lite längre bak för att hålla bättre koll på konkurrenterna. Nu gäller det att inte dra igång spurten först för då blir jag garanterat omkörd. Vi kom in på upploppet och med några hundra meter kvar drog istället killen från Sumo CC igång på vänster sidan. Oh, redan!? Shit, nu gäller det att haka på. Jag ställde mig upp och fick till en bra accelaration. Jag tog mig förbi Örebrocyklisten som hade täten in på upploppet och var också snart förbi Sumo-cyklisten. 100 meter kvar och jag var först, men på min högra sida såg jag Gustav Dejert flyga förbi och jag hade inget att svara med. Krampen högg tag i mina lår och vader och jag hoppades bara på att ingen mer skulle passera mig på gatstenen på upploppet. Det gjorde ingen heller. Jag skar mållinjen som tvåa. First looser, men riktigt nöjd ändå. Både med resultatet och hur jag genomförde loppet.

Stort tack till Calle och Anders för langning av välbehövlig vätska. :)