Säsongssammanfattning

Sitter nu på planet på väg hem från Mallorca. Jag och Ulrika avslutade årets cykelsäsong med ett barnfritt miniträningsläger. Fyra cykeldagar blev det och vi hann med både det ena och det andra. Formentor, Sa Calobra, kustvägen till Andraxt och en tur på platten. En riktigt skön avslutning på säsongen. Kul att få komma ner till Mallorca och slilppa lite av den pressen som ett uppbyggnadsläger i April innebär. Nu kunde vi bara cykla för att det är roligt och inte bry oss om att jaga timmar och höjdmeter. Och roligt var det även om vi hade lite regn de avslutande två dagarna. Temperaturen var ändå hög och armvärmarna behövdes inte. Bara lite drygt att cykla i bergen på lite blöta vägar när man inte riktigt litar på greppet mellan däck och asfalt.

Fika i Costixt - Bästa bocadillon på ön

Denna gång bodde vi på nordvästra delen av ön, i Port de Pollensa, på ett litet hotell med en massa britter, där vår närvaro sänkte medelåldern markant. Det var intressant att testa att bo på en annan del av ön, men så här i efterhand kan jag konstatera att de ändå är bättre att bo i närheten av Palma. Transfern är kortare, men framför allt är det bättre och roligare vägar som leder en upp i bergen eller ut på platten. Från Port de Pollensa är det lite mer transportsträcka i vägrenen på högt trafikerade vägar som måste avverkas innan man är ute på de härliga vägarna. Nu hade vi hyrt en bil så två av dagarna utnyttjade vi denna för att slippa cykla transportsträckorna närmast Port de Pollensa. Tack vare bilen kunde jag igår hinna med att cykla både Sa Calobra på förmiddagen och en runda med Ulrika på kustvägen på eftermiddagen.

Monsterbakken i Maria de la Salut

Intressant att för en gångs skulle få cykla Sa Calobra utan att först behöva cykla 3 timmar för att ta sig dit. Nu släppte Ulrika av mig vid fiket vid T-korsningen och jag behövde bara ta mig an den 2,5 km långa stigningen till passet innan jag kunde rulla ner till Sa Calobra. Nu hjälptes jag ändå inte så mycket av det. Benen var ändå ganska möra efter de tre tidigare dagarnas cykling som bland annat innehöll ett tidigare besök i Sa Calobra. Då lyckades jag med ett personbästa med ett tiotals sekunders marginal. Hade dock dålig koll på tiden den gången och räknade lite fel och trodde det var kört inför sista kilometern, så jag slog väl av lite på takten på slutet. Så några sekunder till ska jag nog kunna kapa en bra dag. Om jag lyckas behålla formen hela säsongen ut och även kan bli av med en sisådär 4-5 godis-/glasskilo så kanske det ska gå att komma ner mot 31 minuter. Nåja, vad är väl en bra tid på Sa Calobra? En boost för självförtroendet. En snackis vi middagsbuffén. En motivator. Det går ju inte att sticka under stolen med att Sa Calobra till mångt och mycket är en måttstock för formen och huruvida man skött vinterträningen osv. Även om det kan tyckas löjligt så är att få klättra på leaderboarden på Strava ett av målen man sätter upp framför sig när man sitter och kör intervaller på Monarken i källaren en sen januarikväll.

Men, det stora målet med årets säsong har varit att prestera på MTB Mitsubishi Challenge, aka Långloppscupen. Det blev inga pallplatser det här året, men två fjärdeplatser - på Ränneslättsturen och Finnmarksturen - och en fjärdeplats totalt i Cupen , i H40-klassen då. Jag körde sju av de nio deltävlingarna och var topp 9 i alla förutom på lida Loop då jag kraschade bort mig. Jag ger mig själv godkänt för insatsen i Långloppscupen, men siktar alltid lite högre. Nåsta år…då jävlar. I övrigt blev det ett antal landsvägstävlingar, med en fjärdeplats som bäst, några X-Cup-tävlingar där jag aldrig riktigt fick till det, Cykelvasan och Snapphaneturen. Resultatmässigt var säsongen lite mellanmjölk, men upplevelsemässigt har det varit kanon. Nästan varenda tävling har varit hur kul som helst och framför allt långloppen har varit superroliga. Tuffa tävlingar på förbaskat roliga banor. Roligast var nog Snapphaneturen som bjuder på absosut roligast stigar och i år var det extra roligt då det var så där lagom geggigt. Största upplevelsen är nog annars Cykelvasan. Stämningen innan loppet, det stora startfältet, intensiteten i klungorna hela loppet igenom och den höga farten gör detta till ett speciellt arrangemang. Jag gillar det och återvänder till Sälen i augusti 2018.

Nästa säsong kommer nog att se ungefär lika dan ut som årets med fokus på långloppscupen. Den största skillnaden är att jag ska köra Vätternrundan nästa år. Huruvida jag kommer att förbereda mig speciellt inför det vet jag inte. Troligtvis kommer jag inte att anpassa träningen just för att prestera bra på Vättern, men jag kommer i alla fall att göra förändringar i träningen jämfört med i år. Hur vet jag inte än, men det ska jag nog snart lista ut. Till dess kommer jag att köra lite alternativ träning. Ska nog försöka mig på att springa Yddingeloppet om några veckor, så löparskorna ska luftas en del veckorna framöver. Kanske löpning kommer att bli ett stående inslag i min träning framöver? Vi får se.

Nu ska jag mest träna för att det är kul. Blir väl någon cykelcrosstävling under hösten/vintern och något MTB-lopp, men inget som jag kommer att satsa seriöst på. Förutom träningsupplägg kommer tankarna den närmsta tiden att landa på cyklar och annat material. Måste snart bestämma mig för vad jag ska cykla på nästa säsong. Har varit supernöjd med min heldämpade KTM och mycket lutar åt att det blir KTM även nästa år. Om det blir samma som i år eller en ny återstår att se. Sen har jag funderingar på att skaffa mig en ny landsvägshoj. Min snart 10 år gamla Cervelo börjar bli lite sliten, men om man bara bortser från alla knak och andra missljud så är det egentligen inget fel på den. Sa någon ny cykelcross?...

Bockstensturen

Näst sista tävlingen i årets Långloppscup. Start och mål i Varberg och relativt mycket lättkörda vägar, men distansen på 100km och nästan 1200 höjdmeter gör banan tuff, riktigt tuff.

Uppladdningen inför årets lopp var inte den bästa. Förkyld under hela veckan och hann bara med ett kort träningspass på fredagen, som mest gick ut på att testa cykeln och kolla så att kroppen mådde ok. Det gjorde den, men så sent som på torsdagskvällen var jag ytters tveksam till start. Dagen innan var jag definitivt inställd på DNS. Då skulle jag springa sista sträckan på DHL-stafetten, ett jättestort arrangemang i Köpenhamn, där mer än 130 000 löpare deltar under hela veckan. På onsdagen hade mitt jobb tre lag till start och jag skulle springa de sista 5km för ett av lagen. Ignorerade den halvtaskiga andningen, huvudvärken och nästäppan och taggad till tusen tog jag över stafettpinnen och rusade iväg. 500 meter senare stod jag vid kanten av banan och kunde knappt röra benen. Typ kramp ända från knäskålarna till höftkulorna. Ganska läskig känsla faktiskt. Tog mig joggandes och gåendes till vårt tält vid 3km-markeringen där jag kastade in handduken. En kollega fick snabbt slänga av sig överdragskläderna och springa de sista 2km. Jag trodde jag var tillräckligt frisk för att springa 5km, men tydligen var jag inte det. Hade värk i benen ända fram till fredagen och lite känningar i ljumskarna även på lördagsmorgonen.

Åter till Bockstensturen...På lördagsmorgonen körde jag och UIrika från Laholm där vi hade lämnat av barnen hos mormor och morfar. Efter att ha varit ute på banan för att ställa ut en pinne med flaska innehållandes sportdryck vid 35km och en vid 65km stod jag redo i startfållan strax innan kl 11. Förhållandena var perfekta, sol och 17-18 grader. Frågan var bara hur kroppen skulle reagera i tävlingsfart.

Starten gick och det dröjde en lång stund innan jag fick svar på hur kroppen skulle svara på tävlingstempot, för inledningsvis gick det ganska lugnt. Försökte hålla mig lugn utan att tappa position i den stora klungan som tog sig igenom Varberg och ut mot banvallen som leder bort mot skogen. Tittade ner på min Garmin för att hålla koll på pulsen...fan...ingen puls...i displayen alltså. Tror jag måste byta batteri i mitt pulsband. Nåväl, kanske lika bra att jag inte ser vilken puls jag har idag.

Ut på banvallen låg jag ganska ok till i klungan, runt 35:e cyklist, men hade gärna varit 10 placeringar längre fram innan de första backarna. Hade koll på mina konkurrenter och lyckades gå med ganska bra i första backen som kommer efter 16km. I andra backen bara ett par kilometer senare gick det också ok. Tappade lite, men kunde haka på i den efterföljande utförskörningen. I tredje backen efter 21km gick det inte längre att hålla hög fart. Jag tappade kontakten med det som kom att bli andraklungan och såg de riktigt starka gubbarna i H40 segla iväg. Uppe på toppen hade avståndet blivit upp emot en halvminut och de dröjde innan det gick nedför igen, så jag hade ingen chans att gå i kapp. Förstod där att det inte skulle bli någon topplacering i år, då jag visste att både Robert Eliasson, Mattias Lundqvist och minst två till i H40 låg framför mig. Jag var ändå ganska nöjd med läget. Kroppen hade svarat ok på pulshöjningarna i backarna. Inga diamantben och andningen var en smula ansträngd, men jag kände mig ok och visste att jag åtminstone var tillräckligt frisk och återhämtad från förkylningen för att köra ett race på nästan fyra timmar.

Foto: Catarina Lindgren

Ytterligare en backe skulle avverkas innan 25km-markeringen och nu började det bli slitsamt. Jag kunde ändå ganska enkelt gå med i en ganska stor grupp med många starka cyklister och kunde börja andas ut. Den första fjärdedelen med de inledande backarna var över och nu väntar lite mer avslappnad cykling. Avslappnad i den mening att det inte är lika mycket hets kring placeringar och att man inte längre försöker hänga med de som håller ett allt för högt tempo och att man slipper oroa sig för att hamna på efterkälken. Men lättare blir det inte. Nejdå, nu väntar mycket tungkörd stig och ett par rejäla stigningar innan vi når halva distansen. Gruppen jag låg i blev mindre och mindre. Några lyckades smita iväg, bland annat Henrik Mård som också kör H40, och jagade framförvarande, men de flesta blev avhängda så vi var 9 kvar när vi hade avverkat första halvan. Det var jag, Stefan Hellman, Alex Lapajne, Lars Hansen och en till som tävlar i H40 plus någon från Elit och andra veteranklasser. Vi hade passerat en H40, så nu tävlade jag som bäst om en 5:e-plats om inte de framför kör bort sig.

Foto: HN.se

Där någonstans, i början av den tredje fjärdedelen kommer en Tre Berg-cyklist, som tidigare punkterat, ikapp oss och höjer farten. Jag lyckas gå med, men får slita ordentligt i motluten. Som tur var gick tempot ner inne på stigarna och jag fick lite andrum. Nu har några fått släppa och det är bara jag, Stefan och Lars kvar av H40-cyklisterna. Klantar till mig och tappar min halvfulla flaska och blir utan dricka under den milen det är kvar tills där min langningspinne står. Hade verkligen behövt dricka mycket, för nu började krampen smyga sig på lite överallt i benen. Lyckades trampa bort krampkänningarna några gånger, men efter 70km och i slutet av dagens sista långa backe högg det till ordentligt och jag fick slå av på farten. Tappade då kontakten med gruppen. Efter att ha lyckats trampa bort krampen igen så försökte jag jaga ikapp dem igen. Såg klungan nästan hela tiden och räknade till att det var 20-25 sekunder fram. Kämpade på och efter ett tag hade hade avståndet minskat till 6 sekunder. Nu var jag nästan ikapp, men så kom vi ut på ett tungkört parti utmed en åker och jag tappade farten ordentligt. Gruppen försvann för gott, men jag lyckades komma ikapp Tobias Evertsson och Erik Åkesson som också hade fått släppa gruppen och vi gjorde sällskap de sista två milen in mot mål. Det blev två jobbiga mil även om tempot var relativt lågt. Benen höll på att krampa vid minsta ansträngning och när det bara var några kilometer kvar kändes det som om jag trampade i fyrkanter. Funderade inte ens på att försöka vinna spurten i vår tremannagrupp utan rullade in som trea i gruppen och som 7:a i ett starkt H40-startfält.

Foto: hn.se

Det blev en 34:e-plats totalt och jag får väl vara nöjd med det. Uppladdningen var ju långt ifrån optimal, så det ska nog finnas mer att hämta i den här kroppen. Sitter nu dagen efter loppet med riktigt slitna ben och ser fram emot Västgötaloppet. Sista loppet för i år, så det är fullt fokus på det. Ska se till så att jag är så bra form som möjligt för att kunna avsluta säsongen på topp. Får väl se vad det räcker till i form av placeringar...beror väl lite på hur starkt startfältet är, men jag hoppas ta med mig tillräckligt många poäng hem för att komma in på topp 5 i H40-cupen.

Finnmarksturen

Sitter och tittar på friidrotts-VM med tårar i ögonen och tänker på Sven Nylander, ni vet, den evige fyran. Han som blev fyra på 400 meter häck på två OS och två VM. Nu är det inte Svens snöpliga fjärdeplatser som frambringar tårarna, utan de kommer för att ögonen fick sig en ohälsosam ögondusch under dagens tävling. Jag gillar inte att köra med glasögon när det är blött, så när man stormar fram i en klunga på blöta grusvägar så får man räkna med lite stänk i ögonen. Varför tänker jag då på Sven Nylander? Det har också med dagens tävling att göra, eftersom jag nu känner mig lite som Sven Nylander. Säsongens fjärde fjärdeplats och jag väntar fortfarande på att få stiga upp på pallen i år.

Men vi tar det från början. Klockan väckte mig 04:15 på hotellrummet i Trysil där vi spenderat de senaste dagarna (med massa härlig cykling för hela familjen). Drygt två timmar senare sitter hela familjen i bilen och vi styr kosan mot Ludvika. Resan på 3 timmar gick bra om man bortser från de tre gånger vi fick stanna för att Signe behövde kräkas. Vet inte om jag ska skylla åksjukan på de norrländska vägarna eller på min körning. Hur som helst kom vi fram till Ludvika i god tid. Mina föräldrar mötte upp oss och vi lämnade barnen hos dem vid deras husbil innan jag och Ulrika begav oss till startområdet.

Efter lite lätt uppvärmning ställde jag mig i startfållan en kvart innan start. Har äntligen kvalat in mig i fålla 1 och då får man en bra startposition även om man är relativt sen till start. Riktigt skönt att sippa den stressen. Det föll ett lätt duggregn och det ryktades om en blöt bana. Det visade sig dock att banan hanterade de senaste dagarnas nederbörd på ett bra sätt och jag hade aldrig problem med greppet med mina Thunder Burt bak och Racing Ralph fram. Dessutom sprack himlen upp och det blev ganska varmt och behagligt. Riktigt bra förhållanden alltså. Starten försenades med ett par minuter så att vi skulle slippa stanna för ett tåg på väg ut ur Ludvika. Starten gick och jag tog en bra position i klungan och försökte hålla koll på min konkurrenter, men när vi skulle passera tågöverfarten efter några minuter var bommarna fortfarande nere. Klungan bromsade in och plötsligt var det massor av cyklister som tog sig uppåt i klungan både till vänster och höger. Som tur var gick bommarna upp igen innan jag ens hade hunnit stanna helt och jag kunde hitta en bra position i klungan igen. In i den inledande backen försökte jag hålla mig vid mina konkurrenter och siktade hela tiden Robert Eliasson, som blev dagen segrare i H40. Eftersom jag  var långt framme redan vid starten slapp jag den värsta hetsen i backen och kunde ganska kontrollerat gå med täten inledningsvis. Det var först på första single track segmentet då klungan sträckes ut ordentligt som det sprack av lite. Jag låg dock fortfarande på en bra position, omkring 25-30e man och hade hyfsat koll på täten i H40.

Fortfarande samlad klunga och kontrollerat ansiktsuttryck.

Fick slita ordentligt för att hänga med täten. 

  

Så småningom sprack det även bakom mig och vi blev en andraklunga på drygt 10 pers. Vi var fyra H40 cyklister i gruppen och jag misstänkte att det inte var någon framför oss, så jag var nöjd med att kunna gå med där. Kändes riktigt bra ibland, men så kom en liten backe och helt plötsligt gick man på rött. Det var dock aldrig någon risk för att jag skulle tappa gruppen…förrän efter ca 2 mil då jag upptäcker att kedjan hoppat av. Försöker lägga på den i farten med handen, men den sitter fastkilad mellan klingan och vevarmen. Fick stanna och tappade 15 sekunder på det, men ännu värre tappade jag klungan som jag låg i. Där försvann täten i H40 tänkte jag, men jag jagar på ändå. Kanske kan komma ifatt på något längre stigpart. Jag jagade på, men det var mest bara lättåkt grusväg och istället för att närma mig klungan framför blev jag istället uppslukad av en klunga bakifrån. Försökte få igång en jakt i den klungan, men det var lite avvaktande körning från de flesta. Gjorde en del av dragjobbet själv, men försökte också spara lite krafter inför alla backar på andra halvan av loppet.

Klungan som jag låg i blev sedan mindre och mindre för varje backe och till slut var vi bra åtta. Vi hade passerat en H40 cyklist, så nu var det bara Eliasson och Martin Nilsson framför mig och så var det jag och en från Luleå CK i min klunga. Jag tampades alltså om en pallpats. I näst sista backen blev det riktigt jobbigt. Jag försökte hålla ryggen på Luleåcyklisten, men tappade ett tiotal meter, som jag förvisso lyckades täppa igen efter backen. Men självförtroendet var lite knäckt och när vi seden gick in under banderollen som visade ”Leos backe 1200m” så var det en kamp att bara ta mig upp till toppen med styrfart. Jag såg delar av min grupp, bland annat Luleåcyklisten och därmed också pallplatsen försvinna bort där på krönet när jag fortfarande hade ett 50-tal meter kvar. Med trötta ben gjorde jag ett försök att gå ikapp efter toppen, men jag hade inte tillräckligt med krafter kvar.

Spurt på idrottsplatsen. Hade inte mycket kraft kvar i benen för att spurta om de två framför mig. 

Efter 68 jobbiga kilometer tog jag mig i mål på en fjärdeplats. Det får jag ändå vara nöjd med, men en pallplats hade ju suttit fint. Istället fick jag se min fru kliva upp på pallen eftersom Ulrika blev 3:a i D40. Nu har vi lämnat Ludvika och Finnmarksturen för i år (om man bortser från alla Strava-analyser av loppet imorgon) och har nu landat i Röda byn på Lindvallen. Här tillbringar vi kommande vecka som avslutas med familjevasan för Ulrika och Edvin och Cykelvasan för mig. Blir att ladda inför det genom en balanserad mängd cykling och vila.

Målgång. Om jag håller ut armbågarna som ett par vingar så kanske jag kan flyga fram...

Ränneslättsturen

Resultat

Ränneslättsturen 2017 var en ren berg- och dalbaneupplevelse för mig. Inte på grund av banan, nej den var ganska platt och bjöd på relativt få höjdmeter. Det var känslan i benen och i kroppen som ibland var på topp för att sedan bara några minuter senare var i botten.

Det började på topp, våning 8 på Hotell Högland i Nässjö, men i samband med att jag och Ulrika tog oss ner till frukostmatsalen gick det utför även för känslan i kroppen. Ingen vidare aptit och en allmän trötthetskänsla. Det blev inte bättre av att det blev lite stressigt när vi skulle köra till Eksjö och startplatsen. Efter att ha kört förbi de två langningsplatserna utmed banan för att sätta ut mina langningspinnar med flaskor kom vi fram till startområdet endast en timme och tjugo minuter innan start. Låter som gott om tid, men problemet är att startfållorna öppnar en timme innan start och då gäller det att vara på plats om man vill ha en bra startposition. Jag var på plats 10 minuter innan fållorna öppnar och då var det redan ett 40-tal som stod och köade. 10 minuter senare la jag min cykel i fållan och räknade till att jag hade minst 30 cyklar framför mig i min fålla och visste att det skulle vara ca 50 startande i fålla 1. Med ambition att köra om platser i topp 40, så kan man enkelt räkna ut att jag måste köra om en sisådär 30-40 cyklister innan startfältet spricker upp. Finns bättre saker att lägga sin energi på i början av en tävling.

Trötthetskänslan höll sig kvar nästan hela sista timmen innan start. Jag hade inte tränat på två dagar och utan uppvärmning var jag orolig för hur kroppen skulle reagera av det höga tempot i starten. 5 minuter innan start stod jag vid min cykel i startfållan och kände hur adrenalinet och koffeinet från den nyss intagna gelen suddade bort trötthetskänslan. Nu var jag redo, det var inte så mycket mer jag kunde göra. Det var bara att gilla läget och gasa. Starten gick och jag kom iväg bra. Trångt som attans på gatorna genom Eksjö när mer än 400 tävlingscyklister ska samsas om vägytan, men jag lyckades plocka en hel del placeringar utan att förta mig. Tempot hölls nere av masterstartbilen och fältet trycktes ihop, så jag befann mig ganska nära täten, med nästan hela sverigeeliten samlad. Masterstartbilen släppte sedan i väg fälten när vi kom ut på grusvägarna och tempot ökade. Eftersom det var platt som en pannkaka i början var det ganska enkelt att gå med i farten och jag hittade en bra position i den stora klungan. Runt omkring mig hade jag de bästa i H40 och många andra riktigt duktiga cyklister. Här ligger jag bra tänkte jag och kände hur saker och ting började kännas riktigt bra. De utvilade benen svarade bra och pulsen höll sig på en acceptabel nivå. Så småningom kom vi in på lite mer tungkörda partier och fältet började spricka upp. Jag var nöjd med den klunga jag hamnade i och tyckte tempot passade mig perfekt.

De första 20 av de totalt 78km består till största delen av grusvägar och relativt lättåkta skogsvägar, så farten var hög och klungorna fortsatt stora. Vi kom in till första varvningen vid Ränneslätt och jag låg tillsammans med täten i H40. Känslan var fortsatt på topp och jag förstod att det här loppet kunde sluta riktigt bra. Men, man ska inte ropa hej förrän…Ett misstag efter 45 minuter fick mig att släppa kontakten med klungan  som jag låg i. Jag tog upp jakten, men det tog för mycket på mina krafter och helt plötsligt var den goa känslan som bortblåst. Jag gjorde ytterligare misstag, mest på grund av trötthet och fick släppa grupp efter grupp som hade kommit ikapp mig. Nu var jag nere i en riktigt djup dal och då återstod det nästan två timmars cykling. Det började kännas en aning hopplöst. Hur många klungor till ska komma ikapp mig? Hur många placeringar kommer jag tappa? Startade jag allt för optimistiskt? Är jag på väg in i väggen?

Tog mig samman och försökte återhämta mig så gott det gick utan att låta farten sjunka allt för mycket. Efter ca halva loppet kom vi in till varvningen vid Ränneslätt igen och nu hade jag återfått lite krafter. Jag hade dock tappat nästan två minuter till ledaren i H40, men började komma ikapp andra grupper vid de slingrande stigarna efter varvningen. I samma veva kom Niklas Gustavsson, som tidigare hade  punkterat, ikapp oss och tog sedan täten i den ca 15 man stora klungan som nu hade bildats. Nu kändes det riktigt bra och jag var åter nöjd med att ha den position som jag hade. Tre Bergs-cyklisten drev upp tempot och vi tog in tid på framförvarande klungor. Hoppet återvände. Jag låg dock ganska långt bak i vår klunga så varje sväng innebar en rejäl kraftansträngning för att komma in på hjul på framförvarande. Tyckte jag hade läget under kontroll, men efter ett par rejäla kraftansträngningar orkade jag till slut inte gå med i det höga tempot. Jag och några till fick se klungan segla iväg framför oss på ett av få asfaltsparti. Jag fortsatte jaga på i hopp om att kunna komma ikapp fler som skulle bli avhängda i det höga tempot, men nu kom jag in i nästa svacka. Jag hade förvisso inga problem med att hänga med i den klungan som jag låg i, men jag hade ingen som helst kraft för att höja farten, som fört tillfället var ganska låg. Jag la mig bland de sista i min grupp och lät för det mesta de andra stå för farthållningen. Sista timmen brukar ju vara då jag känner mig förhållandevis stark, så jag satt och väntade på att den känslan skulle inträffa. Men…den kom aldrig.

I min grupp om 6-7 cyklister fanns det två andra H40-cyklister, som jag ville besegra. Trots fortsatt dålig känsla och svaga ben, började jag smida mina planer. Ska jag försöka vila så mycket som möjligt och vänta på spurten? Nej, det är inte min melodi. Vad ska jag då göra? Ska jag försöka köra ifrån dem? Hur då och när? Jag känner ju mig inte tillräckligt stark för det. Jag får nog avvakta lite till. När skylten som visar att det är 10km kvar passerades kändes det lite bättre. Jag hade fått återhämta mig lite och började tycka att det gick lite långsamt i min grupp. Jag tog täten och tog några förningar. När vi svängde in på en stig såg jag till att vara först och bestämde mig för att göra ett försök. Tryckte på så gott det gick utan att dra på mig kramp och passande nog var just den stigen väldigt stökig med mycket rötter. Det passar mig bra, så jag fortsatte gasa och såg att jag fick en lucka. Luckan växte sig större och så småningom var jag utom synhåll för gruppen bakom. Nu hade jag en bra känsla i kroppen igen, även om benen kändes riktigt trötta. De sista 5km körde jag kontrollerat och kom ikapp två cyklister i H30 som jag drog fram till Vattenledningsparken i Eksjö innan de spurtade ner mig i sista kurvan.

Jag rullade i mål efter 2h och 58min som fjärde man i H40, mindre än två minuter efter segraren. Totalt innebar det en 33:e plats i ett riktigt starkt starfält. Jag kan inte vara annat än nöjd trots att känslan gick upp och ner som bergochdalbana. Det kanske är så det ska vara, då vet man har gett allt samtidigt som man vet att man är i bra form. Nu ser jag fram emot andra halvan av säsongen. Många riktigt roliga tävlingar väntar, en härlig blandning av X-Cup, Långlopp och landsvägstävlingar. Närmast väntar en stafett på Vallåsen där jag ska köra i lag tillsammans med Ulrika, som för övrigt gjorde en riktigt stark insats på Ränneslättsturen och kom in på en 5:e-plats i D40/50.

Lida Loop - Crash, boom, bang

Tredje deltävlingen i årets Långloppscup gick av stapeln idag. På en riktigt rolig bana. Tre loopar, den första börjar med en klättring på knappa minuten uppför en slalombacke. Sedan mycket löparspår och grusvägar innan stigarna avlöser varandra med jämna mellanrum. Och stigarna är krävande, inte speciellt svåra, men väldigt stökiga. Mycket sten på vissa stigar och mycket och stora rötter på andra. Det var just en sådan stor rot som satte stopp för det roliga för min del. Andra loopen är tuffast rent tekniskt och jävligt rolig att cykla. Tredje loopen börjar med lite jobbiga stigar, men sedan är det ganska lättåkt på grus och skogsvägar innan sista backen upp till målområden.

Jag kom iväg bra i starten. Vet inte om jag plockade så många placeringar i själva startbacken, men jag tappade i alla fall inte mot övriga. Väl upp på löparspåren kunde jag avancera framåt lite och tyckte jag låg bra till. Såg många riktigt starka cyklister, sådana som hamnar regelbundet bland de 20-30 främsta, runt omkring mig. Pulsen på topp och jag hoppades att det snart skulle lugna ner sig. 15 minuter hade gått och jag kände att jag hade kommit in i det och hade läget under kontroll och att jag inte skulle dippa som jag gjorde i Falun. Men, det var här oturen, eller låt oss kalla det för klantigheten började. Först fastnade jag bakom en cyklist som fastnade på en sten mitt i en backe, vilket gjorde att jag och flera fick stopp och fick hoppa av och springa 15-20 meter upp för backen. Där tappade jag lite kontakt med några framför mig, men lyckades hänga på en bra grupp ändå. 5 minuter senare hade jag fått upp farten igen och kände att jag kunde ta in på de som låg framför mig på de stökiga stigarna. Nu började några framför tappa fart och när jag skulle cykla om en cyklist krokade vi ihop när han skar kurvan lite väl snävt framför mig. Jag gick omkull, men studsade snabbt upp på cykeln igen. Tappade min grupp då, men kunde haka på nästa grupp som bara låg ett tiotal sekunder bakom.



Nu gällde det att köra ifatt grupperna framför igen. De låg ju bara ett tiotal sekunder före och där fanns många riktigt duktiga cyklister som jag ville vara med och tävla emot. Ska jag plocka in på framförvarande så är det på stigarna, så det gäller att hålla sig långt framme så att man kan gasa på utan att bli hindrad av andra. 25 minuter hade nu gått och strax innan ett nytt tekniskt parti blev jag omkörd av två cyklister som jag tidigare hade kört ikapp på stigarna. Det var lite irriterande att hamna bakom de, men så är racing. Gäller att hålla sig i täten om det är där man vill vara. Så, in på stigen och jag såg att det var mycket rötter och tänkte att jag kör förbi de framför så fort som möjligt, medan stigen fortfarande är bred. Jag laddade på, kom in på stigen, hann väl 10 meter, sedan flög jag likt Stålmannen över styret och landade förvånansvärt mjukt några meter längre fram. Framhjulet hade slagit emot en rot som jag missbedömde totalt. Det tog tvärstopp.



Jag klarade mig bra, bara några skrapsår på knät. Cykeln klarade också flygturen förhållandevis bra. Det vara bara sadeln som pekade upp mot himlen. Den rättar jag till tänkte jag och sedan cyklar jag vidare och jagar ikapp. Men, sadeln var helt lös och vid första anblick såg det ut som om sadelstolpen var sönder där den ska klämma åt sadeln. Efter några minuter hoppade jag på cykeln och cyklade ståendes de sista 6-7 km på loop 1. Vid varvningen fick jag låna ett multiverktyg av Linus (Tack!) och kunde sedan efter många om och män skruva tillbaka sadeln. Kunde därför fullfölja loppet och åtminstone få ett bra träningspass och få köra den roliga andraloopen, även om jag hade lite bekymmer med omkörningar på de smala stigarna.

Nu slickar jag såren och laddar om för nästa tillfället. Det är många roliga lopp kvar på säsongen och nån gång ska jag få det att stämma från start till mål. På tur i Långloppscupen står Ränneslättsturen

Långa Lugnet 2017

Fy fan! Det här var det jobbigaste jag gjort på en cykel. Jag gillar värme, så jag ska inte klaga på att kvicksilvret kröp upp en bit över 25-sträcket och att solen lyste från en klarblå himmel. Värmen hade en bidragande faktor till att det blev extra jobbigt, men framför allt var det banan. Jag körde Långa Lugnet förra året och då var det riktigt blött, så blött att de hade tvingats dra om banan på vissa ställen, så jag minns banan som riktigt jobbig, men hade väl hoppats på att banan i snustorrt skick skulle kännas lättare. Men så var det inte. Den var ännu jobbigare. Sista loopen var ju asjobbig och backarna avlöste varandra som ett smatterband på nyårsafton. Backarna på sista loopen var inte jättelånga, men frekventa och ganska branta. Ingen chans till vila någon stans. Och då var man ju redan trött och sliten från de två första looparna. Årets Långa Lugnet handlade om kamp och överlevnad. En snittpuls på 171 slag under 2h och 40 minuter vittnar om hur jobbigt det var. Under 65% av loppet låg jag på en puls på över 170 slag. Det här med MTB och långlopp är ju riktigt krävande. Man kan ju jämföra med landsvägstävlingen Rytgerlöbet som jag körde i Danmark för några veckor sedab. 2h och 50 min på en ganska jobbig bana och i utbrytning stora delar loppet. Det var förvisso inte lika varmt då, men där låg jag över 170 slag i minuten under 1,7% av tiden.

Nog om statistik...vi tar det från början…Övernattning med Ulrika (barnen i Laholm hos mormor och morfar) i Borlänge. Hotellfrukost och sedan avfärd till Falun. Kom till Lugnets skidstadion i ganska god tid, så efter nummerlappsfix och överlämning av vattenflaskor till Borre som langade åt mig, hann jag bort till startfållorna strax efter att de öppnade kl 09:30 och kunde lägga min cykel nästan längst fram i fålla 2. Nu återstod det en timme till start och det var dags att värma upp. Jag hade tagit med mig min hardtail som fick fungera som uppvärmningscykel. Körde nästan hela startbacken ett par gånger och stannade på toppen för att se Ulrika och de andra tjejerna kämpa sig upp för startbacken i deras separata damstart en halvtimme innan det var herrarnas tur. Vilken backe! Förstår varför den kallas för mördarbacken.

I år hade man alltså dragit om starten så att man cyklar en brantare väg upp på berget. Trodde inte att det skulle spela så stor roll för mig, men jag underskattade startbacken. Starten gick och den sedvanliga startbackshetsen infann sig. Startfålla 1 var knökfull av riktigt duktiga cyklister och typ hela Sverigeeliten var samlad. Jag lyckades plocka några placeringar i början, men när vi väl kom in i branten handlade det mest om att ta sig upp utan att spränga sig själv. Inom tre minuter hade pulsen stigit till 178 slag eller 97% av max. Benen kändes i alla fall bra, men när toppen nåddes hade jag begränsat med kräm kvar i låren. Jag hade hoppats på att kunna avancera framåt i fältet mer än vad jag hade lyckats med så nu gällde det att bita ihop för att hänga med och ansluta till grupper framför. Nu var vi ute på grusvägarna, men ingen chans till återhämtning. Vi kom in i nästa lilla knyck uppför och då var det dags för ännu en pulstopp, högre än den förra. Mindre än 10 minuter in i loppet och jag kände mig helt kokt. Jag fick släppa gruppen och huvudet började fyllas av negativa tankar. Skulle det gå åt helvete idag? Skulle jag inte orka att gå med nästa grupp heller? Är jag en sämre cyklist än förra året?

Starbacken - Tänderna syns, men inte på grund av ett leende

När gruppen bakom kom ikapp ruskade jag av mig de negativa tankarna och gav mig fan på att inte släppa fler grupper. Nu slog jag på survival mode och såg till att inte ödsla någon onödig energi. Om jag ska överleva det här loppet så gäller det att försöka få ner pulsen så mycket som möjligt. Lät andra ta förningar och försökte spara lite krafter till stigarna och kommande backar. Lyckades få ner pulsen tillfälligt, men jakten på gruppen framför gjorde att pulsen rusade iväg igen. Efter 20 minuter hade jag fortfarande inte återhämtat mig från chockstarten, men nu sjönk intensiteten något och farten stabiliserades. Jag började känna mig som en människa igen och placerade mig långt fram i gruppen inför de första längre single track partierna.

Efter 30 minuter kom vi in på lite tekniska stigar. Jag tog täten och höjde farten. Gruppen splittrades och så småningom kom jag ikapp några cyklister framför. Även om de flesta i min grupp anslöt igen på de lättåkta partierna fylldes jag äntligen av självförtroende. Jag kände mig ganska stark igen och visste att jag kunde köra ifrån de andra på stigarna. Men nu väntade två rejäla stigningar innan man kommer in för varvning för första gången. Hur skulle jag klara av detta? Skulle jag behöva släppa iväg konkurrenter igen? Jag kom in i den första av de två backarna bland de första i min grupp. Lyckades hålla min placering i gruppen hela vägen upp. Hörde någon ropa att vi hade 60 cyklister framför. 60! tänkte jag, så många? Oj, det var inte bra. Men, vi närmade oss fler cyklister framför och jag började även få tillbaka lite förtroende för min klättringsförmåga. Gruppen som jag låg i var fortfarande stor och jag såg hela tiden till att ligga bland de första, oftast längst fram. Gruppen splittrades varje gång vi kom in på någon stig, men de flesta lyckades ansluta igen. När vi kom in i backen som leder upp till hopptornet tog jag täten igen. Backen som aldrig tycktes vilja ta slut brantade till när jag trodde vi hade nått toppen, men jag lyckades bibehålla farten hela vägen och kunde konstatera att det inte var så många kvar bakom mig. Nu väntade Gamla Mormor, en rolig downhill-slinga ner till Lugnets skidstadion. Jag såg till att vara först in på slingan för att inte hamna bakom någon bromskloss. Nere på stadion hade jag fått en stor lucka bakåt och efter att fått en ny flaska med sportdryck vid varvningen såg jag bara några fåtal cyklister bakom mig.

Ner för Gamla Mormor inför första varvningen

Nu kändes det riktigt bra i benen och jag fortsatte gasa på. Efter ett tag kom en cyklist ikapp mig och vi två gjorde följe hela andra loopen. Jag i täten och han bakom. Den andra loopen är den som är den mest tekniska av de tre looparna. Vi passerade några cyklister som hade väggat och närmade oss en lite större grupp framför som vi snart var ikapp. Efter nästan två timmars cykling kommer vi ner till varvningen på skidstadion igen. Nu väntar ”bara” sista loopen som börjar med en lång asfalterad backe upp på berget igen. Sedan avlöser backarna varandra, den ena brantare och jobbigare än den andra. Jag minns inte när jag för första gången kände att jag bara ville hoppa av cykeln och lägga mig raklång bland blåbärsrisen. Kanske var det i loopens åttonde branta backe, eller så var det redan i den fjärde eller femte. Hela loopen var en kamp för mig. Det var backar hela tiden. I alla dess former. Inte så långa, men branta. Vissa var på så löst underlag så att man var tvungen att sitta ner och trampa i för att bibehålla greppet, andra var så branta så att man var tvungen att ställa sig upp för att överhuvudtaget hålla farten uppe. Några var inne bland blåbärsrisen, andra var i mer öppen terräng. Vissa backar planade ut, bara för att lura en att man var uppe på toppen och sedan svängde den och fortsatte brant uppför igen, av ren djävulskap.

Alla backar tog ut sin rätt. Jag kroknade och orkade inte längre hålla täten i gruppen utan lät en cyklist från Stockholms CK ligga först. Jag såg att det droppade av en eller två från vår grupp i nästan varje backe. Till slut var vi bara tre kvar. Jag fick gräva djupt för att hänga med de två andra. Visste att jag hade kört om många av de där 60 cyklisterna som hade varit framför mig, så det fanns en chans till en ganska bra placering om jag bara höll ihop det. 5km-skylten passerade. Det kändes som en evighet sedan 10km-skylten passerades och jag hoppade innerligt att de kommande fem inte skulle kännas lika långa. Jag visste inte hur många backar som återstod, men var rädd för var och en av dem. Det kändes som om väggen skulle möta mig halvvägs upp i en backe när som helst. Om jag släpper min trio nu så är det kört tänkte jag. Då kommer de andra bakifrån och passerar mig blixtsnabbt. 

Vi närmade oss ytterligare en cyklist. De två andra lyckades krångla sig förbi, men jag var alldeles för trött för att göra den fartökning som krävdes för att passera. Det blev en lucka till de två andra. Jag övervägde inte ens att försöka jaga ikapp, så trött var jag. Återigen slog jag på survival mode. Nu handlar det om att överleva de sista kilometerna innan det är dags för nerförskörningen mot skidstadion. Jag tittade bakåt många gånger, men såg bara den cyklist vi nyss hade kört om. 4km-skylten passerades. Kämpade mig upp för ytterligare en backe. Är det fler backar? Det kan det väl inte vara? Tittade bakåt igen. Ingen konkurrent i sikte. Det började gå nerför, mer än 3km kvar så det måste ju svänga uppför igen. Fan, jag orkar inte en backe till. 3km-skylten passeras, jag börjar känna igen mig. Vi är på väg nerför, nu är det inga fler backar. Nu är det bara att köra behärskat i alla svängar på downhill-spåret ner till skidstadion. Mycket löst grus i svängarna. Fegade en hel del. Synd, för jag började närma mig ytterligare en cyklist, men när jag väl såg det var det för sent för att köra ikapp. Kommer ner på stadion med en stor lucka både framåt och bakåt. 

Snart i mål. Sista uförslöpan innan skidstadion

Kör i mål helt utpumpad. Inga som helst krafter kvar. Sätter mig ner bredvid cykeln, men reser mig snabbt när jag känner krampen smyga sig på i benen. Första och enda krampkänningen denna dagen, trots värmen. Tror det är första långloppet utan någon som helst krampkänning under själva loppet. Rullade bort till bilen och fick i mig lite återhämtningsdryck och sedan tillbaka till målet. Väntade in Ulrika som snart tog sig i mål, också hon utpumpad och förnedrad av backarna. Visade sig dock att hon knep en 3:e-plats i D40, så det blev till att vänta på prisutdelningen. Medan jag förgäves försökte bli av med illamåendet och locka fram lite aptit för att äta något letade jag upp resultatlistan och såg att jag blev 6:a i H40 och 38:a totalt. En placering som jag får vara nöjd med, med tanke på det starka startfältet.

Resultatlista finns här.

Överlag är jag nöjd med tävlingen. Nöjd med hur jag förberedde mig inför den, hur jag genomförde den och även med resultatet. Det enda som jag inte är nöjd med är min förmåga att köra riktigt fort i början, så att jag inte tappar så mycket placeringar den första kvarten.

Nu ska jag försöka förbättra den detaljen inför Lida Loop. Då är det dags för en ny brant startbacke, fast en mycket kortare sådan.

Uppdatering

Har precis ätit en frukost, standardvarianten med blåbär, hallon, kvarg, pumpakärnor och nötter. Väntar nu på att barnen ska vakna, sedan bär det av till Laholm där vi släpper av barnen hos Mormor och Morfar. Därefter kör jag och Ulrika vidare mot Falun för att köra Långa Lugnet.

Medan kaffet svalnar lite tänkte jag skriva några rader på bloggen, det var ju ett tag sedan sist. Sedan dess har det hänt en del. Många träningspass och två tävlingar. Körde Vincoloppet förra helgen. Stort startfält och fin bana. Kände mig fräsch, men satt lite långt bak och instängd när "break of the day" gick iväg. 11 man fick en lucka som växte ganska snabbt. De flesta lag med fler än 3 cyklister var representerade i utbrytningen så det blev aldrig någon ordentlig jakt. Vi hade Andreas med så efter ett tag var det bara att inse att man inte längre kunde tävla om de bästa placeringarna. Fick tävla om andra placeringar istället. I backarna med cirka två mil kvar gasade vi på i huvudklungan så att den sprack av ordentligt. Till slut var vi en andragrupp bestående av 10-12 pers och till slut rullade jag imål på en 20:e plats.

I måndags var det Allianstävling på Sturup Raceway. GP-lopp på 18 varv. Snabba, men snälla kurvor och total avsaknad av igångdrag. Väldigt svårt att köra offensivt eftersom det alltid finns pigga cyklister i klungan. Så, in på det sista varvet var klungan samlad och vi i Lunedi som hade 9 man i klungan försökte få igång ett uppdrag a la Saeco på Cippolinis glansdagar. Robin, jag, Johan, Per och Andreas la oss i täten och senare dök även Rikard upp och tog en förning. Inför sista kurvan drog två andra cyklister igång spurten, men både Johan och Per var med på hugget och på upploppet kunde de passera de båda. Så, Johan vann och Per två. Jag spurtade in på en 6:e plats. Bra kört av Lunedi!!! :)

Jag har ju hunnit med att träna också. Tänkte dela några bilder som jag tagit från några av träningspassen. Ett av passen var med klubben, första för i år. Vi var fler än 70 pers som samlades vid Kårhuset och i snabbgruppen var vi fler än 20. Riktigt kul.

Dagen efter

efter Billingeracet alltså, som var igår, alltså inte Billingeracet, utan dagen efter. Förstod ni? Det är måndag idag och igår var jag och trampade ur benen lite. 2 lugna timmar på MTBn. Stannade och tog några foton i det fina vädret.

Idag känns det fortfarande i benen efter loppet i lördags. Tror det beror delvis på att jag körde ganska länge med kramp i benen. Hoppas på en bättre känsla imorgon, för då ska jag träna igen. Antagligen på racern.

Billingeracet

VARNING!! Långt inlägg. Tyvärr hittade jag inga bilder på mig själv.

Då var det dags för årets första långlopp – Billingeracet i Skövde. Första deltävlingen i årets Mitsubishi Challenge, aka Långloppscupen. 78km på en tuff bana, med en handfull riktigt jobbiga backar, sugande grusvägar och mycket single track stig. Tuff, men också riktigt rolig bana, framför allt andra halvan.

Jag, Ulrika och barnen åkte upp till Laholm på fredagen. Barnen stannade kvar hos mormor medan jag och Ulrika körde upp till Skövde på lördagsmorgonen. Några pinkestopp och timmar senare var vi framme och jag kunde konstatera att jag inte hade någon luft i framdäcket och det verkade som om tätningsvätskan hade torkat. Hmm, hur ska jag lösa detta? Slänga i en slang eller försöka täta hålet med ny vätska? Hatar att köra med slang eftersom jag tenderar att få genomslagspunktering så fort jag kör med slang. Hade dock ingen vätska med mig, men som tur var kunde jag köpa en flaska i Sportson-tältet vid målområdet. Så, efter lite mer funderingar bestämde jag mig för att försöka få i lite vätska i däcket. Skruvade bort ventilnippeln som lyckligtvis inte satt för hårt. Försökte sedan hälla i vätska genom det lilla hålet. Utan tratt eller pip hamnade den mesta vätskan på marken och jag hade noll koll på hur mycket om hade hamnat i däcket. På med ventilnippeln igen och pumpa upp till 1,5 bar (brukar köra med lägre, men ville ha lite extra buffert denna gång ifall det skulle pysa ut lite luft igen) och sedan en kort liten bön till högre makter om att däcket skulle hålla tätt.

Allt fix med däcket tog en hel del tid så jag var ganska sent nere vid startområdet i centrala Skövde. Startfållorna hade redan öppnats, men eftersom de var breda hamnade jag inte så långt bak. Lade cykeln i fjärde eller femte led i fålla 2, men när vi väl stod startklara hade jag lyckats klämma mig fram och stod nästan i rygg på killarna i fålla 1. Starten gick och allt börjar med en knapp kilometers marsterstart genom Skövde. Även om startbilen håller relativt lågt tempo, så får jag som står lite längre bak köra ganska fort för att kunna avancera framåt tid jag vill vara. Sedan svänger vi in på vägen som går upp emot skidstadion på Billingen. Här släpper bilen fältet lös och i backen drivs tempot upp. Mina ouppvärmda ben befinner sig i chocktillstånd, men jag lyckas ändå hålla hyfsat jämna steg med mina främsta konkurrenter. Åtminstone för en stund. Halvvägs upp mot skidstadion, svänger vi av asfaltsvägen och kommer in på en brant skogsväg. 10-15% lutning och krävande underlag i 400 meter blir för mycket för mina stackars ben. Jag tar i allt vad jag kan för att inte tappa fart och placeringar, men får se mig passerad av några cyklister och framför allt ser jag att luckan framåt växer.

Skogsvägen planar äntligen ut och jag börjar få hopp om tillvaron. Efter lite mer än 10 minuters cykling är startbacken avklarad och därmed också den ansträngningsmässigt värsta delen av banan. Men, mina ben är helt slut. På den platta och lättkörda delen vid skidstadion växer luckan framåt ytterligare och jag får sikta in mig på att hänga på de cyklister som kommer bakifrån. Det går sådär. Sedan börjar de första tuffa stigarna. Mycket rötter och tajt mellan cyklisterna. Jag känner mig som en nybörjare. Benen svarar inte och jag har riktigt jobbigt med alla rötter. Det visade sig senare att jag glömt låsa upp lockouten till framgaffeln innan vi svängde in på den här stigen. Det förklarar varför jag körde så sakta bland rötterna, men det förklarar inte varför mina ben kändes helt tomma. Jag blir omkörd till höger och vänster och tappar hur många placeringar som helst. Vi kommer sedan ut på grusvägen på banvallen. Den känns tungkörd och jag anar att luften i framdäcket har pyst ut. I svängarna inne på stigen hade jag också den känslan av att köra på halvtomma däck och jag började tänka att det kanske är lika bra att jag får punktering och går och sätter mig i bilen.

Jag fortsätter dock och vi kör på ganska fort på grusvägen. Jag får verkligen kämpa för att hänga med. Det tjocka lagret av stenkross gör vägen mjuk och även om man ligger på rulle får man ta i för att cykla fort. Vi kommer i kapp någon grupp och jag börjar återigen få hopp om tillvaron. Men, benen är fortsatt chockade av inledningen och varje tramptag känns ansträngande. Så småningom känns det lite bättre, men så fort vi kommer in i ett tuffare parti har jag svårt att hänga med. Jag tappar kontakten med delar av min grupp i backarna innan första depån och lyckas inte täppa till luckan innan den långa Öglundabacken som kommer efter en timmes cykling. Jag kämpar mig upp för backen, som aldrig verkar ta slut. Jag vågar inte höja farten i ett försök att komma ikapp de framför, med risk för att vägga totalt. Istället gnetar jag mig upp för backen och når toppen med yrselkänsla. Gänget framför har splittrats och jag har fortfarande ögonkontakt med några utav dem, men orkar inte höja farten. Som tur är får jag sällskap av cyklister som kommer ikapp mig. Vi höjer farten och kommer snart ikapp några cyklister och bildar en relativt stor grupp på tiotalet cyklister. Jag återfår lite krafter på de lättåkta partierna och inför varvningen inne på skidstadion avancerar jag framåt i gruppen. Stigarna vid stadion är relativt jobbiga med mycket sväng och igångdrag, men nu har jag inte längre några problem att hänga med cyklisterna runt omkring mig.

Efter varvningen väntar en hel del partier utför och jag kan återhämta mig riktigt bra. Nu känns benen på gång och jag går upp i täten och håller fart. Det återstår ca 30km av loppet och från och med nu ligger jag i täten av min grupp i stort sett hela vägen in i mål. Gruppen är ganska stor till en början, men få var dragvilliga, så jag såg till att hålla mig i täten mest hela tiden. In på de härliga stigarna i Rydskogen skruvade jag upp tempot och ganska snart var vi bara tre kvar i min grupp. Jag fortsatte att gasa på med en bra känsla i kroppen och så småningom kom vi ikapp en del cyklister. Billingeracet är nog det långlopp som skördar flest väggningsoffer. Det är ganska vanligt att man kommer ikapp väggade cyklister på sista tredjedelen. Beror väl till viss del av att det är säsongens första långlopp för många, men också på att banan är krävande, även om den är snustorr som den var den här gången.

Med mig i täten avverkar min tremannagrupp stig efter stig. Riktigt roliga stigar, en del flowiga och en del lite mer stökiga. Däremellan, med lagom längd och avstånd, grusvägspartier som ett skönt avbrott och chans till att dricka och fylla på energi. Jag gillar verkligen andra halvan av Billingeracet. Jag börjar dock ana lite krampkänningar i vänster lår, men lyckas trampa bort dem. Även om de två andra i min grupp kör i H30 så ville jag ändå komma före dem imål, men var lite orolig för att krampen skulle ställa till det för mig i de två avslutande backarna inne i Skövde. Oron blev större när krampen kom samtidigt i båda låren. Att stanna och stretcha i ett sådant läge är inget alternativ. Bara att kliva av cykeln skulle få mig att krampa i alla andra muskler i underkroppen. Det var bara att slå av på farten en aning och trampa lugnt och metodiskt och hoppas på att krampen skulle släppa. Det gjorde den också och nu var det inte mycket kvar av loppet, förutom de där två backarna på var sina 100 höjdmeter.

I första backen cyklade jag så fort jag kunde utan att riskera ytterligare krampkänningar och försökte samtidigt spara lite kraft till Strupen, den sista asbranta backen. Jag fick en lucka till de två andra och började även närma mig någon cyklist framför som jag passerade. Det var moralhöjande och hjälpte till att hålla farten hela vägen upp. Sedan nerför en stund innan sista ansträngningen. Utan hot bakifrån och en alldeles för stor lucka till nästa cyklist framför kunde jag sikta in mig på att bara ta mig uppför backen. Publiken gav mig ett härligt stöd med sina hejarop och uppe på toppen så var det inte långt fram till cyklisten framför. Jag försökte höja farten och närmade mig, men nu var målportalen bara några hundra meter bort, så jag rullade in på totalt 53:e plats och 9:e i H40,

Jag är inte nöjd med den placeringen. Startfälten har blivit större och bättre, men det borde ju jag också blivit och en 53:e plats totalt är sämre än min sämsta från 2016. 9:a i H40 är samma placering som jag hade på Billingeracet förra året, fast då i H30. Jag hoppas att jag har mer än så här att ge. Jag har inte känt mig på topp under veckan som föregick loppet, så det har väl en viss inverkan. Sedan spände jag bågen lite för hårt i starten, vilket jag fick betala ett alldeles för högt pris för under första halvan av loppet. Sedan hoppas jag att cykeln kan leverera bättre. Framgaffeln, så länge jag kommer ihåg att öppna upp lockouten, fungerar klockrent och hjälper mig på det stökiga partierna, men bakdämparen funkar inte som den ska. Lockouten funkade inte och jag körde med den låst hela loppet. Det är som att köra på en svampig hardtail som väger 600g för mycket. Det blir att lämna in den till den lokala cykelhandlaren på måndag och få det fixat.

Jag är i alla fall nöjd med känslan på slutet. Efter lite (eller, ja, mycket) Strava-analys ser jag att jag kör jämt med eller fortare än många som är 1-5 minuter för mig i resultatlistan under sista tredjedelen trots att jag får dra varenda meter själv. Jag tar med mig detta till Falun och Långa Lugnet om två veckor och hoppas också på en bättre känsla i kroppen och en cykel som fungerar till 100%. (jag hade i alla fall ingen punktering denna gång. Det visade sig att vätskan lyckades täta de hål som fanns)

Tjejdäng x 2

Som seriöst satsande idrottsman är att få stryk av en tjej inget man stoltserar med, men istället för att känna sig förnedrad väljer jag att hylla tjejerna. På Billingeracet kom den svenska mästaren i Långlopp Jennie Stenerhag någon minut för mig i mål. Alltså, hon är ju grymt duktig. Verkar inte ha några som helst svagheter och är ett bevis på att tjejer kan bli riktigt duktiga och att de kan och SKA ta för sig även i en sport som är relativt mansdominerad. Även övriga tjejer, som var efter mig i mål, är grymma. Jag är superimponerad av alla de som kör fortare än många män, och då ska vi komma ihåg att många av de här männen tränar ganska hårt. Kul med så många duktiga tjejer som visar upp en så härlig inställning. Det är bara lite synd att de inte är fler. Vore kul om den här sporten kunde bli lite mer jämlik. Bra att vi börjar lyfta fram tjejerna mer så att de kan agera förebilder för barnen och ungdomarna.

Sedan fick jag ju tjejdäng av min egen fru. Ulrika kom ju på en bättre placering än mig och knep 3:e-platsen i D40 i sin tävlingsdebut. Nerverna höll älskling!! Nu kanske du inte behöver stå och hulka av nervositet en halvtimme innan start i Falun J

Grymt kört och jag är stolt över din prestation. Inte så förvånad egentligen, men din förbättring jämfört med förra året är anmärkningsvärd. Fortsätt så här, så blir detta en rolig säsong.

Om mitt eget lopp kan ni läsa här på bloggen i ett separat inlägg.

Min älskade och duktiga fru på pallen

DNF igen

Igår begav jag och sex andra klubbkamrater oss till grannlandet i väster för att köra deltävling 2 i den nyinrättade Öresundscupen. 8 deltävlingar, 4 på var sin sida av sundet. Igår var det Rytgerløbet i Tølløse, 107km fördelat på sex varv på en riktigt backig bana. Fyra backar på 30-40 höjdmeter per varv. En riktigt rolig bana, med en hel del kurvor på en del smala vägar och så backarna. En bana som jag skulle trivas på. Mer om det loppet i racerapporten här. Men först en sammanfattning av lördagen.

I lördags var det dags för första loppet i årets X-Cup. Det var i Bockeboda, också en bana som jag gillar och som passar mig. Väckarklockan ställdes på 05:40 och 20 minuter senare stod jag i regnet och monterade på cykelhållarna på bilen för att få plats med cyklar till hela familjen. Usch, inget roligt väder…när ska det bli vår!?!? En dryg timme senare satt vi alla fem i bilen och var på väg till Bockeboda. Det blev uppehåll ett tag, men när vi parkerade på hagen vid Bockatorpet föll det iskalla regnet igen. En halvtimme till start så efter lite förberedelser med cykeln fanns det ingen tid till uppvärmning. Benvärmare behölls på och vinterjacka hade jag på mig när jag rullade ner till starten. Skönt att Ulrika följed med mig till startplatsen så att jag kunde lämna jackan till henne. Några minuter senare stod jag på startlinjen och huttrade, men så fort starten gick glömdes kylan bort. ”Startloopen” består av en kilometer lång backe och jag tog täten direkt, men hamnade så småningom på en mer bekväm placering i klungan och svängde in på den första stigen på en 8:e plats. Låg precis bakom Björn Österberg som jag såg som den starkaste för dagen, så det kändes bra att ligga på hans hjul. Det blev luckor bakom mig och det kändes könt att slippa ha någon flåsandes i nacken på mig.

Trots den obefintliga uppvärmningen svarade benen och resten av kroppen väl på chocken som det alltid blir i starten av ett MTB-lopp. Full fart från början alltså, men i lördags kändes det inte riktigt som att jag behövde gå på rött utan tyckte att det gick lite långsamt emellanåt och längtade efter att få plocka några placeringar när vi väl skulle komma ut på en bredare stig. Hade ju dessutom en bra rygg att gå på, så det kändes riktigt bekvämt och jag tänkte att det här blir nog en rolig dag. Men då, kände jag helt plötsligt hur bakhjulet uppträdde lite märkligt i en sväng och jag konstaterade snabbt att det var helt tomt på luft. Däcket hade lossnat från fälgen och en sådan situation kan ingen vätska i världen lösa. Det var bara att slänga ur sig en tyst svordom och sedan promenera tillbaka till bilen. 12 minuter hann jag cykla, det var i alla fall några minuter fler än förra året i Bockeboda då kedjan gick av på första varvet.

Ulrika på sin nya raceiga hoj.

Jag fixade punkteringen genom att lägga i slang och hade sedan funderingar på att köra i start 2 istället för att få lite fartträning på en tekniska bana. Övergav dock den idén och hängde med barnen istället och hjälpte dem att köra sitt barnlopp. Det bästa med X-Cup är den familjära atmosfären och blandningen av unga och gamla, elit och motionärer. Efter att barnen kört sitt lopp och Ulrika sitt i start 3 så skulle vi bege oss hemåt. Jag hade redan från början planerat att cykla hem och laddat in en rutt på Garminen., 85km på härliga vägar som man sällan får chans att cykla på. Först skulle jag bara köra ett varv på tävlingsbanan. Kom dock inte så långt eftersom en del av barnmarkeringen var nere och sedan var punktering nummer två för dagen ett faktum. Som tur var hade jag lånat Ulrikas extraslang och kunde laga punkteringen. Pumpade som en galning med handpumpen och fick upp ett tillräckligt högt tryck, men när jag skulle skruva av pumpmunstycket från ventilen följde ventilnippeln med och all luft försvann ur slangen. På’t igen och pumpa, men samma sak hände igen. Inför tredje försöket skruvade jag åt nippeln så gott jag kunde och slutligen göra cykeln redo för hemfärd.

Fick sällskap hem av Jonas. Vädret var till en början fint och behagligt, så jag såg fram emot en skön tur hemåt. Men, efter en knapp timme kom regnet…och haglet. Temperaturen sjönk och mina fingrar blev iskalla. Två timmars cykling kvar och redan nu fick jag bita ihop för att klara av den obehagliga känslan av iskalla fingrar. Hur ska det här sluta, tänkte jag och insåg samtidigt att det inte fanns någon återvända. När vi kom till Ringsjöarna hade regnet upphört, men fingrarna var fortsatt iskalla så jag fick cykla med en hand på styret och den andra handen mot kroppen innanför vindvästen och tröjan. Efter att låtit händerna få turas om att värmas upp en aning innanför tröjan så blev till slut ok att cykla med båda händerna på styret, men nu var det fötterna som blev som isbitar. Det är ganska obehagligt att trampa med fötter utan känsel. Hela rundtrampet blir lidande, men kylan är lite lättare att leva med på fötterna än händerna.

I Kävlinge skildes jag och Jonas åt. Jonas, som skulle hem till Lomma. En regnskur till och sedan var jag äntligen hemma. Blev lite senare än planerat och inte så behagligt som jag hoppats på. Bra träning dock och trots lite trött känsla i benen mot slutet, så var det inget som skulle ställa till det för tävlingen i Danmark dagen efter. Här hittar du en racerapport om det loppet.

Majbrasor i låren

Upp 05.40 för andra dagen i rad denna helg. Vad är det man egentligen håller på med? Sover alldeles för lite under veckorna och så låter man sig jagas upp ur sängen ännu tidigare på helgerna. Den här gången var det för att vi skulle åka till Danmark och tävla och starten skulle gå 09:32. Jens hämtade upp mig och sedan körde vi förbi Staffanstorp och plockade upp Andreas och Robin. Ytterligare tre Lunedianer körde i en annan bil. Kul att så många hänger med på tävlingar. Gjorde att vi var 6 st som startade i klass C (Robin, Christian FH, Andreas, Johan L, jag och Jens som gjorde tävlingsdebut) och Per J i klass B.

Jag hade sett en karta och banprofil av banan och visste att det skulle vara fyra backar per varv, men hade inte koll på hur utslagsgivande de skulle vara. När vi närmade oss Tølløse och körde två av backarna på banan för att komma till startplatsen insåg jag att det här kommer bli tufft. Backarna var brantare än vad jag trodde. Det här kommer bli roligt, tänkte jag, och utslagsgivande, och jäkligt jobbigt.

En stund senare stod jag i startfållan ouppvärmd, men det brukar finnas tillfälle till uppvärmning under första varvet. En farthöjning och sedan lite vila i klungan så är uppvärmningen gjord.  Det var därför jag redan på den första kilometern tog upp jakten på två killar som kommit loss. Gasade på i en minut, men insåg att det inte skulle leda någon vart, så jag lät klungan sluka upp mig igen. Nu var jag uppvärmd och behövde bara återhämta mig lite, men så blev det inte riktigt.  Gick med i ytterligare en attack som inte heller den bar frukt, men ville vara med ändå för att visa att Lunedi blir att räkna med idag. Nu fick jag intala mig själv att ta det lugnt en stund och hittade en bra placering i mitten av klungan. Fick återhämta mig några minuter och sedan passade jag på att avancera framåt i den första backen, som kommer efter knappt halva det 18km långa varvet.

I backe nummer tre så var det dags igen. Jag hängde på en annan cyklist som gjorde en attack och plötsligt hade vi två en lucka till klungan. Vi körde på, men inte överdrivet fort för att möjliggöra så att fler skulle kunna ansluta. Att bara vara två är helt meningslöst....Det funkade, två till anslut och sedan ytterligare två. Nu var vi sex i täten och fick en 10 sekunder stor lucka till klungan. Klungan ville inte riktigt släppa iväg oss och strax efter första varvningen var vi inhämtade. Sedan gick det lugnt ett tag och jag hade börjat få koll på vilka lag som man fick se upp med. Framför allt var FBL som hade många cyklister med i fältet och så gällde det att ha koll på det andra skånska laget, Team Acriplan.

Dagens höjdprofil. Även om högsta punkten på banan är på ynka 53 meter så kan det blie många höjdmeter.

Första backen på andra varvet gick lugnt, men i andra kom en rejäl fartökning. Jag låg långt framme och såg att några farliga cyklister kom loss gick jag med i attacken. När sedan klubbkompisen Johan svepte förbi mig så insåg jag att den här utbrytningen kunde bli avgörande. Efter toppen på backen hade utbrytningen tagit form och vi var 10 cyklister varav tre från Lunedi eftersom Andreas också hade lyckats gå med.  Även Team Acriplan var representerade genom Andreas Thell och FBL hade två cyklister med. En grupp med starka cyklister visade det sig, men samarbetet fungerade inte optimalt, vilket gjorde att klungan inte var långt bakom. Vid varvning efter två varv var klungan ca 15 sekunder efter, men efter det försvann den ur synhåll. Däremot blev jag förvånad när vi halvvägs in på tredje varvet fick sällskap av ytterligare 5 cyklister, varav 4 från FBL. Det betydde att det var 6 i tätgruppen och borde ta ansvar för att hålla klungan på avstånd. Men, farten stannade av då ingen ville ta ansvar. Jag blev lite orolig för att klungan skulle komma ikapp oss och tog lite ansvar för att farten skulle hållas uppe, men såg samtidigt till att få vila lite. Det hade gått åt en hel del energi att få till den här utbrytningen.

Ut på fjärde av de sex varven var nu klungan på betryggande avstånd och samarbetet i 15-mannagruppen började ta sig. Det visade sig att det inte längre fanns någon klunga kvar att tala om. Den tuffa banan hade splittrat klungan i småbitar, så nu var klungan inte längre något hot.  I täten var det lite känsla av lugnet före stormen. Farten var inte speciellt hög, men det kom att ändra på sig. I den andra backen på fjärde varvet kom de första attackerna i täten. Vinden låg på från höger så där gällde det att inte släppa en meter på framförvarande cyklister. Jag lyckades gå med i den backen, det gjorde även alla andra utrbytarkollegor. Även i nästa backe attackerades det av cyklister från FBL och de första offren skördades. Nu var vi nere på 10 man i täten och alla tre Lunedianer var med, men i attackerna i sista backen på varv fyra fick Andreas och en till släppa.

Med två varv kvar var vi åtta cyklister kvar i täten, jag och Johan från Lunedi, Thell från Acriplan, en från Lyngby, en från ABC och tre från FBL. Första backen gick lugnt , men sedan avlöste attackerna varandra igen. Det var nu majbrasorna tändes, en i vardera av mina lår. Jag fick gå på mörkrött för att hänga med i attackerna och låren skrek av smärta. I sista backen på varvet var det motvind och det var riktigt kämpigt att täppa till luckan till de i täten. Backen planade ut lite mitt på och när sedan farten höjdes igen i sista branten fick jag ge mig. Johan var stark och gick förbi mig och lyckades ansluta till tättrion som hade fått en lucka. Jag orkade däremot inte höja farten utan bildade istället en jagandes trio tillsammans med Thell och cyklisten från ABC. Även om vi hade Johan längst fram ansåg jag inte att vi skulle försämra våra chanser genom att jag ikapp de där framme, så jag gjorde vad jag kunde för att jaga, men vi orkade inte hålla samma höga fart dom tätkvartetten. Avståndet ökade och jag fick sikta in mig på att inte fler skulle komma ikapp oss bakifrån och att vinna spurten i vår trio. Killen från ABC var inte till så mycket hjälp i jakten, så honom ville jag i alla fall slå.

Känslan i låren

Så in i sista backen på sista varvet, knappt en kilometer före mål, såg jag till att ha läget under kontroll. Vi kom ikapp en avhängd grupp från H40 som också hade målgång. För at t de inte skulle ställa till det i vår spurt om femteplatsen gick jag upp i tät och höll lagom hög fart. Då attackerade ABC-cyklisten, men jag var snabbt in på hans hjul och tog sedan täten igen. Uppe på krönet höjde en H40-cyklist farten och jag tog hans rygg. Med 100 meter kvar gick jag ut och drog igång spurten. Lyckades få en lucka och passerade samtidigt en av FBL-cyklisterna som hade fått släppa tätkvartetten. På mållinjen var de andra när att passera mig men jag tog hem spurten och därmed en fjärdeplats i tävlingen. Riktigt nöjd med det får jag vara. Johan, lika start och kylig som vanligt, knep en andraplats och Andreas kom in på en 10:e. Lunedi gjorde en riktigt bra tävling. Även Robin och Jens rullade i mål på bra placeringar, men tyvärr fick Christian bryta pga punktering på första varvet.

Kan summera tävlingen med följande ord. Rolig och tuff. Banan var helt i min smak med mycket backar och fina vägar som bjuder in till offensiv körning. En kul och positiv erfarenhet från min första tävling i Danmark. Kan nog bli fler...100 danska kronor rikare blev jag också. Hade räckt till 20 öl i serveringen vid tävlingssekretariatet. Att  hitta öl i utbudet i kiosken på en cykeltävling på en söndag i Danmark borde jag kanske inte bli förvånad över. Det var i alla fall det närmaste alkohol jag kom den här Valborgsmässoaftonen. Inget riktigt majbål fick jag se, men fick känna dem i låren istället. Inte fy skam det heller.