Ränneslättsturen

Resultat

Ränneslättsturen 2017 var en ren berg- och dalbaneupplevelse för mig. Inte på grund av banan, nej den var ganska platt och bjöd på relativt få höjdmeter. Det var känslan i benen och i kroppen som ibland var på topp för att sedan bara några minuter senare var i botten.

Det började på topp, våning 8 på Hotell Högland i Nässjö, men i samband med att jag och Ulrika tog oss ner till frukostmatsalen gick det utför även för känslan i kroppen. Ingen vidare aptit och en allmän trötthetskänsla. Det blev inte bättre av att det blev lite stressigt när vi skulle köra till Eksjö och startplatsen. Efter att ha kört förbi de två langningsplatserna utmed banan för att sätta ut mina langningspinnar med flaskor kom vi fram till startområdet endast en timme och tjugo minuter innan start. Låter som gott om tid, men problemet är att startfållorna öppnar en timme innan start och då gäller det att vara på plats om man vill ha en bra startposition. Jag var på plats 10 minuter innan fållorna öppnar och då var det redan ett 40-tal som stod och köade. 10 minuter senare la jag min cykel i fållan och räknade till att jag hade minst 30 cyklar framför mig i min fålla och visste att det skulle vara ca 50 startande i fålla 1. Med ambition att köra om platser i topp 40, så kan man enkelt räkna ut att jag måste köra om en sisådär 30-40 cyklister innan startfältet spricker upp. Finns bättre saker att lägga sin energi på i början av en tävling.

Trötthetskänslan höll sig kvar nästan hela sista timmen innan start. Jag hade inte tränat på två dagar och utan uppvärmning var jag orolig för hur kroppen skulle reagera av det höga tempot i starten. 5 minuter innan start stod jag vid min cykel i startfållan och kände hur adrenalinet och koffeinet från den nyss intagna gelen suddade bort trötthetskänslan. Nu var jag redo, det var inte så mycket mer jag kunde göra. Det var bara att gilla läget och gasa. Starten gick och jag kom iväg bra. Trångt som attans på gatorna genom Eksjö när mer än 400 tävlingscyklister ska samsas om vägytan, men jag lyckades plocka en hel del placeringar utan att förta mig. Tempot hölls nere av masterstartbilen och fältet trycktes ihop, så jag befann mig ganska nära täten, med nästan hela sverigeeliten samlad. Masterstartbilen släppte sedan i väg fälten när vi kom ut på grusvägarna och tempot ökade. Eftersom det var platt som en pannkaka i början var det ganska enkelt att gå med i farten och jag hittade en bra position i den stora klungan. Runt omkring mig hade jag de bästa i H40 och många andra riktigt duktiga cyklister. Här ligger jag bra tänkte jag och kände hur saker och ting började kännas riktigt bra. De utvilade benen svarade bra och pulsen höll sig på en acceptabel nivå. Så småningom kom vi in på lite mer tungkörda partier och fältet började spricka upp. Jag var nöjd med den klunga jag hamnade i och tyckte tempot passade mig perfekt.

De första 20 av de totalt 78km består till största delen av grusvägar och relativt lättåkta skogsvägar, så farten var hög och klungorna fortsatt stora. Vi kom in till första varvningen vid Ränneslätt och jag låg tillsammans med täten i H40. Känslan var fortsatt på topp och jag förstod att det här loppet kunde sluta riktigt bra. Men, man ska inte ropa hej förrän…Ett misstag efter 45 minuter fick mig att släppa kontakten med klungan  som jag låg i. Jag tog upp jakten, men det tog för mycket på mina krafter och helt plötsligt var den goa känslan som bortblåst. Jag gjorde ytterligare misstag, mest på grund av trötthet och fick släppa grupp efter grupp som hade kommit ikapp mig. Nu var jag nere i en riktigt djup dal och då återstod det nästan två timmars cykling. Det började kännas en aning hopplöst. Hur många klungor till ska komma ikapp mig? Hur många placeringar kommer jag tappa? Startade jag allt för optimistiskt? Är jag på väg in i väggen?

Tog mig samman och försökte återhämta mig så gott det gick utan att låta farten sjunka allt för mycket. Efter ca halva loppet kom vi in till varvningen vid Ränneslätt igen och nu hade jag återfått lite krafter. Jag hade dock tappat nästan två minuter till ledaren i H40, men började komma ikapp andra grupper vid de slingrande stigarna efter varvningen. I samma veva kom Niklas Gustavsson, som tidigare hade  punkterat, ikapp oss och tog sedan täten i den ca 15 man stora klungan som nu hade bildats. Nu kändes det riktigt bra och jag var åter nöjd med att ha den position som jag hade. Tre Bergs-cyklisten drev upp tempot och vi tog in tid på framförvarande klungor. Hoppet återvände. Jag låg dock ganska långt bak i vår klunga så varje sväng innebar en rejäl kraftansträngning för att komma in på hjul på framförvarande. Tyckte jag hade läget under kontroll, men efter ett par rejäla kraftansträngningar orkade jag till slut inte gå med i det höga tempot. Jag och några till fick se klungan segla iväg framför oss på ett av få asfaltsparti. Jag fortsatte jaga på i hopp om att kunna komma ikapp fler som skulle bli avhängda i det höga tempot, men nu kom jag in i nästa svacka. Jag hade förvisso inga problem med att hänga med i den klungan som jag låg i, men jag hade ingen som helst kraft för att höja farten, som fört tillfället var ganska låg. Jag la mig bland de sista i min grupp och lät för det mesta de andra stå för farthållningen. Sista timmen brukar ju vara då jag känner mig förhållandevis stark, så jag satt och väntade på att den känslan skulle inträffa. Men…den kom aldrig.

I min grupp om 6-7 cyklister fanns det två andra H40-cyklister, som jag ville besegra. Trots fortsatt dålig känsla och svaga ben, började jag smida mina planer. Ska jag försöka vila så mycket som möjligt och vänta på spurten? Nej, det är inte min melodi. Vad ska jag då göra? Ska jag försöka köra ifrån dem? Hur då och när? Jag känner ju mig inte tillräckligt stark för det. Jag får nog avvakta lite till. När skylten som visar att det är 10km kvar passerades kändes det lite bättre. Jag hade fått återhämta mig lite och började tycka att det gick lite långsamt i min grupp. Jag tog täten och tog några förningar. När vi svängde in på en stig såg jag till att vara först och bestämde mig för att göra ett försök. Tryckte på så gott det gick utan att dra på mig kramp och passande nog var just den stigen väldigt stökig med mycket rötter. Det passar mig bra, så jag fortsatte gasa och såg att jag fick en lucka. Luckan växte sig större och så småningom var jag utom synhåll för gruppen bakom. Nu hade jag en bra känsla i kroppen igen, även om benen kändes riktigt trötta. De sista 5km körde jag kontrollerat och kom ikapp två cyklister i H30 som jag drog fram till Vattenledningsparken i Eksjö innan de spurtade ner mig i sista kurvan.

Jag rullade i mål efter 2h och 58min som fjärde man i H40, mindre än två minuter efter segraren. Totalt innebar det en 33:e plats i ett riktigt starkt starfält. Jag kan inte vara annat än nöjd trots att känslan gick upp och ner som bergochdalbana. Det kanske är så det ska vara, då vet man har gett allt samtidigt som man vet att man är i bra form. Nu ser jag fram emot andra halvan av säsongen. Många riktigt roliga tävlingar väntar, en härlig blandning av X-Cup, Långlopp och landsvägstävlingar. Närmast väntar en stafett på Vallåsen där jag ska köra i lag tillsammans med Ulrika, som för övrigt gjorde en riktigt stark insats på Ränneslättsturen och kom in på en 5:e-plats i D40/50.