Snapphaneturen

Det har rått bloggtorka under sommaren. Har helt enkelt inte orkat lägga tid på bloggen, men när jag läser andra bloggar så saknar jag att skriva min egna inlägg. Så, nu gör jag ett försök igen att få lite kontinuitet på den här bloggen med ett inlägg om det senaste racet - Snapphaneturen.

Snapphaneturen är det MTB-långlopp i Sverige som bjuder på mest stig. Inget grusvägsrally här inte. Ett riktigt kul lopp med många kilometer fin singletrack. Ett tufft lopp, trots att det i långloppssammanhang bara är 60km långt.

Många var gångerna jag kollade upp väderprognosen både på SMHI och DMI. De hade först lovat mycket regn på tävlingsdagen, sedan ändrades det till att ovädret skulle missa Skåne, för att på lördagen ändras tillbaka till regn både på natten till söndagen och under själva tävlingsdagen. Till skillnad från landsväg så bryr jag mig inte så mycket om vädret när jag ska tävla MTB. Tycker att lera och regn passar mig ganska bra, men det är ju det där med val av däck som gör att jag ändå helst slipper regn. När prognosen åter visade på regn så var det för sent att byta däck. Vill ju gärna köra en runda med nystansade däck för att se så att vätskan tätar ordentligt. Och slang är inget alternativ. Kör hellre med slanglöst än med slang i perfekta däck. Därför fick jag låta mina slitna Racing Ralph och Thunder Burt sitta på fram respektive bak.

Det visade sig att prognosen stämde. Regnet vräkte ner på natten till söndagen och i stort sett hela morgonen. Det visade sig också ganska snabbt att jag hade fel däck på. Redan på startloopen kände jag att jag fick kämpa för att behålla greppet i kurvorna. Det var dock torrt i luften och solen började sakteliga titta fram genom molntäcket precis innan starten. Det blev en riktigt härlig dag för cykling. Lagom varmt och ett underlag som ställde höga krav på cyklisterna.

Eftersom startfältet i tävlingsklassen var relativt litet så hade startpositionen ingen betydelse. Det var dessutom masterstart och bilen höll ett ganska lågt tempo på den inledande asfaltssträckan. När bilen väl hade släppt iväg oss var det ingen direkt rusning utan det var ganska enkelt att behålla den position som jag ville. Hamnade till och med längst fram ett tag, men i ingången på första single tracken tjuvade ett par cyklister några placeringar och ställde till det för övriga. Jag hamnade ur spår och gick omkull, men var snabbt uppe på cykeln igen och kunde ansluta som siste man i den ca 12 man stora tätklunga som då hade bildats.

Segraren tätt följt av mig. På första loopen, därefter var jag aldrig så nära

Det leriga underlaget gjorde stigarna svårbemästrade och som följd bildades det luckor. Trots mitt felaktiga däckval kände jag att jag hade bättre koll på cykeln än många andra. När den 5 km långa startloopen var avklarad samt den påföljande grusvägsbacken gick jag upp i täten för att komma först in på stigen. Då hade dock Erik Mattelin redan fått en lucka som jag försökte täppa igen, men det visade sig vara för svårt. Jag fick i alla fall ganska snabbt en rejäl lucka bakåt och först någon kilometer senare såg jag några cyklister närma sig. Det var Robert Eliasson och Anton Johansson som jag sedan gjorde följe tills jag fick släppa efter ett antal kostsamma tekniska missar. I leran går inte alltid cykeln dit man vill utan man får istället leka skogshuggare med kolfiberstyret. Ett under att cykeln höll efter alla krockar med träd och stenar. Vad som inte höll så bra var mina bromsbelägg som gjorde att bakbromsen inte funkade som jag ville. Tappade mycket känsla på det och fick använda frambromsen som primär broms, vilket gjorde det svårt att hålla den fart jag ville, framför allt i utförspartierna.

Nu hade det gått en timme. Erik i täten hade fått punktering så nu låg jag på tredjeplats och hade fortfarande täten inom synhåll. Inför varvning hade jag fått en ganska stor lucka bakåt, men även luckan framåt växte. I stort sett hela andra loopen fick jag cykla helt ensam utan att skymta någon annan, varken framför eller bakom mig. Jag kände mot slutet av andra loopen att jag hade svårt att hålla tempot uppe och på de få raksträckorna som fanns in mot andra varvningen började jag se några närma sig bakom. Det var Erik som hade fixat sin punktering samt en dansk och Lars Hansen. Precis innan varvning var vi fyra samlade, men vid ett knixigt parti gick Erik omkull och bröt sedermera tävlingen. Jag gjorde också ett litet misstag och kom ur spår och tappade kontakten med de två övriga. Med slitna ben orkade jag aldrig täta luckan utan fick cykla hela sista loopen själv. Vända mig oroligt om många gånger, men såg aldrig någon närma sig.

Det gick inte snabbt i de många backarna på sista loopen, varken uppför eller nerför. Hade stora bekymmer med bromsarna och fick jobba hårt för att hålla kontroll över cykeln i det hala underlaget. Har sällan blivit så trött i armarna när jag kört MTB. Sista milen närmade sig och efter att klämt ytterligare en gel kände jag mig starkare igen. Hittade förresten ett bra flyt med energi- och vätskeintag under loppet. Hade ställt ut flaskor så att jag fick en ny 75a vatten inför varje loop. En gel precis innan start och 4 under loppet var lagom. Framför allt kunde jag dricka och ta en gel nästan när jag ville. Fick givetvis vänta på de korta grusvägspartierna som ändå kom titt som tätt, men till skillnad från övriga långlopp där grusävgspartierna ofta handlar om att jaga i kapp en grupp eller försöka dra ifrån de som fått släppa på stigarna så kunde jag i min ensamhet i lugn och ro plocka upp flaskan ur flaskstället eller rota efter en gel i bakfickan. Det är inte alltid man får möjlighet till det när det gasas på för kung och fosterland på grusvägarna. Som en följd av mitt braiga vätske- och energiintag slapp jag väggen och även krampen höll sig borta.

Kunde alltså hålla tempot uppe hela vägen in i mål och slutade på en femteplats, med stor marginal ned till sjätteplatsen. Startfältet var ju inte jättestort, men jag kan inte vara annat en nöjd. Var framför cyklister som jag tidigare under säsongen varit bakom. Här återfinns resultatlistan.

Nu väntar en vecka med lite varierad träning. Idag blir det vila och imorgon (tisdag) blir det intervaller. Pendling på onsdag och vila på torsdag för att sedan köra ett väckningspass på fredag. På lördag är det nämligen Bockstensturen, näst sista loppet i långloppscupen. Ett vevpartihaveri med kilometern kvar stoppade mig från att knipa andraplatsen i H30 förra året, så jag har lite revanschlusta. Siktar på pallen, men då måste nog allt stämma. Framför allt måste cykeln hålla. Loppet är 100km långt och mycket kan hända, Jag ska i alla fall se till så att cykeln är i topptrim så det blir nya bromsbelägg och däcken ska få ny vätska. Kedjan kommer jag att byta och troligtvis även kassetten.