Masterbilen ledde oss i makligt takt uppför backen på första varvet, så det blev en riktigt behaglig start för min del som inte hade hunnit värma upp innan starten. Väl uppe på toppen på första varvet höjdes tempot något, men det var ganska lugnt att bara sitta med och ladda inför nästa varv. Det var något utbrytningsförsök på första varvet, men jag tror alla visste att det var i backen det skulle avgöras. Jag var förberedd på att det skulle gå riktigt fort, om inte redan på andra varvet så åtminstone på tredje. Så ut på andra varvet såg jag till att ligga bra till i klungan inför backen. Det gick fort, riktigt fort. Tittade på min Garmin och såg att Live Strava segment jämförde mig mot mitt egna, ganska nyputsade PR. Jag låg många sekunder före mitt PR, men benen svarade bra och jag kunde gå med täten, dock inte utan ansträngning. Nej, det var riktigt jobbigt, men skönt att se att typ bara halva klungan orkade med tempot och det vara bara ca 15 kvar i tätklungan på toppen. Några anslöt senare och på resten av andra varvet handlade det mest om att återigen ladda inför backen på tredje varvet. Eftersom det höga tempot gav effekt på andra varvet, var jag ganska säker på att de allra starkaste var sugna på att köra hårt även på tredje varvet.
Ut på tredje varvet och så in i backen. Jag höll mig långt framme och höll ett öga på de som jag trodde var starkast. Förra årets vinnare Gustav Deijert och Morgan från Örebrocyklisterna tog täten och höjde tempot. Jag hakade på, men det var riktig jobbigt. Ytterligare två cyklister, en från Sumo CC och en från Sundet CK låg precis bredvid mig, men jag hade ingen aning om vad som hände bakom mig. Sneglade på min Garmin och såg att jag återigen cyklade fortare än mitt pers. Och det kändes i benen och i lungorna. Årets högsta puls noterades, men det var bara att bita ihop och hänga med hela vägen upp. Efter drygt halva backen planar det ut och man får lite andrum. Jag kunde vända mig och se att vi fem i täten hade en rejäl lucka bakåt. Vi fortsatte hålla högt tempo hela vägen upp och och jag hade fullt fokus på att hänga med även på sista branten innan toppen. Jag visste att detta kunde vara avgörande för tävlingen, så det gällde att hänga med här.
Uppe på toppen insåg vi i täten att vi hade en lucka som skulle kunna hålla och vi hjälptes alla åt att hålla fart. Det var förvånansvärt lätt att gå runt i vår femmannagrupp och bakom oss kunde vi inte se någon som närmade oss. Vi fick meddelande om att vi hade ca 35 sekunder efter halva varvet och det kändes som att detta skulle kunna hålla. Jag tog ett stort ansvar i farthållningen eftersom jag ville vara säker på att ingen kom ikapp oss innan backen. Då hade det säkert gått tokfort igen för att splittra gruppen än en gång. Med bara oss fem skulle det eventuellt gå lite lugnare, vilket jag gärna hade sett fram emot. Men särskilt lugnt gick det aldrig i backen. Det gick förvisso lite långsammare än på varv 2 och 3, men fortsatt riktigt fort på alla de resterande fyra varven.
Vi utökade avståndet bakåt och det stod klart att det var mellan oss fem i täten som medaljerna skulle fördelas. Men, hur skulle de fördelas? Örebrokillen såg starkast ut i backen. Gustav såg också stabil ut. De andra två konkurrenterna i täten såg lite krokigare ut och jag hade lite förhoppning om att vi skulle kunna skaka av oss någon av dem, men vi höll ihop. I backen på näst sista varvet var det istället jag som var riktigt krokig och höll på att åka av. Det krampade till i låren, men på något vis lyckades jag fortsätta trycka de 350 watt som behövdes för att hänga med hela vägen upp till toppen. Krampen släppte, men nu blev jag lite orolig inför sista varvet. Hur ska det här sluta? Kommer någon försöka höja farten i backen på sista varvet? Kan vi köra ifrån någon? Jag visste att jag har en spurt som kan räcka till seger om allt går väl, men med krampkänning kan man inte förlita sig på en spurt. Jag kanske skulle försöka i utförskörningen ner till Båstad och skaffa mig en lucka inför de sista två kilometerna? Ja, det skulle funka, men då måste jag ha med mig någon för att hålla hela vägen. Jag hade noterat att Örebrocyklisten höll bra fart i utförsbacken och att de andra såg lite mer försiktiga/osäkra ut. Samtidigt visste jag att jag kunde cykla mycket fortare i utförskörningen än vad vi hittills hade gjort. Hmm, här har vi en plan. Jag tar täten utför och bombar på och hoppas att Örebrokillen hänger på. Då kommer vi säkert att få en lucka som vi skulle kunna förvalta ända in på upploppet där jag spurtar ner min konkurrent.
Men innan dess skulle Tarrabacken klaras av en sista gång. Jag var superorolig för att krampen skulle slå till igen och att minsta lilla farthöjning från någon av de andra skulle knäcka mig. Men inget hände. Det var hög, men jämn fart hela vägen upp och krampen höll sig borta. Nu var det klart. Nu är jag med och fajtas om medaljerna. Nu ska vi bara ta oss upp för slakmotan vid golfklubben. Örebrocyklisten gjorde ett försök att ska av sig någon, men utan resultat. Alla fem var med till nerförskörningen och jag iscensatte min plan. Tog täten och tryckte på ordentligt och höll fingrarna från bromsarna. Kunde ana att Örebrocyklisten var en bit bakom mig och att det sedan var en liten lucka bakåt. Men då, precis i slutet av backen ser jag en bil framför mig på vägen. En av de boende hade tydligen fått för sig att köra ut på den smala vägen så det var bara till att bromsa. I 90-graderssvängen i slutet på backen tog jag mig förbi bilen, men nu var vi alla fem samlade igen. Jaha, så kan det gå med utbrytningsförsök på en landsvägstävling i Sverige. Jaja, nu får jag satsa på spurten istället.
Två kilometer kvar. Nu gäller det att vara smart. Upploppet är långt så det är ingen idé att dra igång för tidigt. Tyvärr hamnade jag på andra hjul på sista kilometern. Hade helst velat vara lite längre bak för att hålla bättre koll på konkurrenterna. Nu gäller det att inte dra igång spurten först för då blir jag garanterat omkörd. Vi kom in på upploppet och med några hundra meter kvar drog istället killen från Sumo CC igång på vänster sidan. Oh, redan!? Shit, nu gäller det att haka på. Jag ställde mig upp och fick till en bra accelaration. Jag tog mig förbi Örebrocyklisten som hade täten in på upploppet och var också snart förbi Sumo-cyklisten. 100 meter kvar och jag var först, men på min högra sida såg jag Gustav Dejert flyga förbi och jag hade inget att svara med. Krampen högg tag i mina lår och vader och jag hoppades bara på att ingen mer skulle passera mig på gatstenen på upploppet. Det gjorde ingen heller. Jag skar mållinjen som tvåa. First looser, men riktigt nöjd ändå. Både med resultatet och hur jag genomförde loppet.
Stort tack till Calle och Anders för langning av välbehövlig vätska. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar