Ränneslättsturen

Ränneslättsturen med start och mål i Eksjö är ett av mina favorittävlingar. Ofta bra väder, många deltagare (mer än 1000 varav ca 300 i de olika tävlingsklasserna), härlig inramning och en riktigt kul bana. 2019 var inget undantag. Vädret kanske var lite för bra, men jag gillar ju när det är varmt, så jag ska inte klaga. Det enda jag hade att klaga på var mina gubbvader som  inte riktigt hade återhämtat sig från Veteran-SM två dagar tidigare. Men i övrigt kändes det bra, även om det inte var optimal uppladdning att tävla hårt bara två dagar tidigare.

På vägen till starten stannade jag förbi Ränneslätt, där vi passerar efter 20 och 39 km och ställde ut min langningspinne med flaska vid 39km passagen. Eftersom det skulle bli riktigt varmt, >30 grader, var det viktigt med en bra vätskestrategi. Planen var att starta med en stor flaska och ta en ny efter 39km/1,5h, dvs efter ca halva loppet. Sedan skulle jag ta ytterligare en ny stor flaska vid Skidstugan som passeras efter ca 2 timmars cykling. Så, tre flaskor på tre intensiva timmar. Det borde räcka, med tanke på att jag fyllt på ordentligt med vätska kvällen innan och på morgonen.

Uppvärmningen blev därför en kort cykeltur bort till Skidstugan för att placera ut min andra langningspinne och flaska. Gjorde mig sedan i ordning för start och begav mig till startområdet. Efter den sista obligatoriska blåstömningen grenslade jag min knalloreanga KTM i startfållan och väntade på startsignalen.

Signalen ljöd och några hundratals cyklister gav sig iväg på asfalten genom Eksjö för att sedan efter någon kilometer komma ut på de dammiga grusvägarna på Ränneslätt. Några cyklister är mer testosteronstinna än andra, så det gäller att vara vaksam, men samtidigt se till så att man inte hamnar för långt bak i fältet. Det dammade ordentligt när den stora klungan kom ut på grusvägarna och jag ångrade för ett ögonblick mitt val av att inte köra med glasögon. Hittade en position i fältet som jag var nöjd med utan att behöva förta mig. Första 90-gradaren på det förrädiska rullgruset på grusvägen gick bra och jag kunde avancera ytterligare i fältet. Sedan svängde vi in på en något smalare grusväg och helt plötsligt (dock inte helt oväntat) krokade två cyklister precis framför mig ihop och föll till marken. Jag försökte väja, men körde på bakhjulet på en av cyklarna och fick själv smaka på gruset.

Foto: Cykelkanalen.se

Klarade kontakten med underlaget riktigt bra och kunde snabbt resa mig och dra till mig min cykeln innan den skulle hamna underst i en hög av cyklar och cyklister som kom bakifrån. Vet inte hur många som gick omkull där, säkert 10-20 pers, men jag klarade mig bra. Det var bara det att jag hade fått släppa förbi mig ett 20-30-tal cyklister innan jag kunde ta upp jakten på täten igen. Pulsen steg lite för mycket, men det var viktigt för mig att åter få kontakt med mina främsta konkurrenter. Jagade placeringar under några kilometer och nu hade fältet spruckit upp i flera grupper. Jag hamnade i en 15-mannagrupp med många starka cyklister som jag brukar köra ganska jämnt med, så jag var ganska nöjd med var jag hade hamnat med tanke på vurpan. Var dock ganska trött efter att ha fått jaga, så jag orkade inte avancera några placeringar utan låg långt bak i gruppen. Därmed fick jag ta i lite extra på grund av gummibandseffekten som uppstår varje gång vi hade varit inne på en smalare eller stökigare stig eller väg och kom ut på ett mer lättåkt parti. Och detta hände typ hela tiden. Ränneslättsturen är en riktigt rolig och omväxlande bana, men förbaskat jobbig om man ligger i svansen på en större grupp. Det var så intensivt att jag inte ens hade fått en tillstymmelse till chans att sträcka mig efter min flaska och dricka. Men, så efter en mil eller så kom vi ut på ett längre lättåkt parti och jag sträckte mig efter min flaska...som inte var där. Fan, den måste ha lossnat i samband med vurpan. Ajdå, ingen vätska och min langningspinne kommer vi till först efter 90 minuters cykling. Det blir jobbigt det här, inte bara på grunda bristen på vätska i värmen utan också för att typ hela munhålan är full av grusdamm och att dessutom trycka i sig en gel utan kunna skölja ner den med väska såg jag inte fram emot.

Foto: Cykelkanalen.se

Foto: Cykelkanalen.se

Vid vätskedepån efter 2 mil lyckades jag ta emot två halvtomma muggar med vatten som jag snabbt kunde hälla i mig, men jag hade fortfarande ingen sportdryck som skulle hjälpa mig med energiintaget. Nu väntade en ännu mer intensiv del av banan och jag fick gräva djupt för att hänga med i gruppens höga tempo. Gruppen minskade i storlek och jag var ensam H40-cyklist, men hade ingen koll på vilka som var framför eller bakom. Efter ca 30km kommer vi till en del av banan med ett antal korta men branta backar. Här orkade jag inte längre hänga med gruppen utan får släppa. Får sällskap av en junior som jag sedan kör tillsammans med under nästan hela resten av loppet. Kommer efter 90 minuters cykling tillbaka till Ränneslätt och depån där min efterlängtade flaska med sportdryck stod utplacerad. Äntligen lite dricka. Har nog aldrig varit törstigare i mitt liv. Passar på att trycka en gel nu när jag har något att skölja ner den med. Men, det var nog lite för sent. Jag började känna mig lite kraftlös och tom på energi, vilket inte brukar hända så här tidigt i ett lopp. Kör på så fort jag kan och tycker att det går ganska bra. Försöker också dricka så mycket som möjligt då vi närmar oss Skidstugan där min andra och sista flaska står utplacerad.

Foto: Cykelkanalen.se

Det var också vid Skidstugan jag för första gången får info om vilken placering jag har i min klass. Tydligen låg jag tvåa där och räknade ut att det borde vara Fredrik Lagercrantz som är i ledning. Han borde vara flera minuter före mig så mina tankar går enbart till de som är bakom mig. Jag hade börjat bli riktigt trött och sliten och det återstod nästan en timmes cykling. Hur ska det här sluta? Hur långt försprång har jag till trean och ner till fyran? Jag hade ingen aning, så det var bara att trampa på i så högt tempo som möjligt. Känslan var dock att folk närmade sig bakifrån och mycket riktig kom två cyklister ikapp, däribland Simon Gabrielsson som också tävlar i H40. Tempot höjdes något och jag såg till att hänga med för att eventuellt kunna spurta om andraplatsen, men framför allt för att inte fler skulle komma ikapp. Jag var nu riktigt trött, inte bara i benen, utan i armarna också. MTB-cykling i 30-graders värme tar ut sin rätt. Med några kilometer kvar orkar jag inte längre hänga med i Simons tempo utan får släppa kontakten med gruppen. Nu gäller det att rädda en pallplats. Jag tittade bakåt många gånger utan att skymta någon cylist, men sällan ser man så långt bakåt så att man kan vara säker på att ingen närmar sig. Det var först när jag kom in till parken där målet är beläget som jag kunde vara säker.

Foto: Cykelkanalen.se

Foto: Cykelkanalen.se

Jag rullade i mål som trea i H40 och som 23:a totalt. Får väl vara nöjd med placeringen, men inte helt nöjd med känslan och att jag behövde släppa två olika grupper. Vurpan i början ställde till det lite för mig och att jag inte hade någon dricka första halvan av loppet gjorde inte saken lättare. Lägg där till att jag inte var 100% återhämtad från Veteran-SM. Det var kanske inte så konstigt att jag inte hade en superkänsla under loppet. Hur som helst är jag nöjd med att komma 23:a totalt vilket garanterar mig en startplats i fålla ett även under nästa års tävlinga i Långloppscupen. Skönt med tanke på att jag har fått bryta båda tidigare starter under den här säsongen och inte riktigt vet om jag kommer köra så många fler lopp i cupen i år. Ett till blir det i alla fall, nämligen Finnmarksturen i Ludvika, som också har SM-status i år. Det ser jag fram emot! :)