Bildspel

...

fredag 2 augusti 2019

Finnmarksturen / Långlopps-SM

Perfekta förhållanden och bra förberedelser

Finnmarksturen i Ludvika har sedan jag började med MTB varit ett av mina favoritlopp. En härlig inramning, stora starfält och oftast fint väder. Banan är också riktigt rolig och i år hade arrangörerna kryddat banan med 12 extra kilometer fyllda med tuff stig och en hel del höjdmeter. Allt för att göra banan en värdig SM-bana. Årets Finnmarksturen var nämligen också SM i XCM (Cross Country Marathon aka långlopp). Så, i år stod SM-medaljer på spel och jag var ute efter en av dem, men visste att det skulle bli riktigt svårt då det var ett mycket tufft startfält i H40-klassen.

Förutsättningarna var dock i min favör. 30-grader varmt och sol. I like. Hade laddat med Resorb sport och några tabletter innehållande extra mineraler under veckan för att minimera risken för kramp, Drack mycket vätska dagen innan och på morgonen, så jag var väl förberedd för värmen.

Nummerlappen var fastnålad, fickorna fyllda med gel och däcken pumpade till rätt tryck. Cykeln låg relativt långt fram i startfålla 1 och jag sköljde hjälmen i kallt vatten och gick in i starfållan och grenslade min orange KTM. Tittade mig omkring och försökte se var mina konkurrenter i H40 befann sig bland alla övriga tävlande som står i startfålla 1. Kunde identifiera 7-8 stycken och visste att det var några till i samma fålla plus några starka i fålla 2. Det här blir tufft tänkte jag och intalade mig själv att det gäller att vara med redan från start. Man måste spänna bågen. Det går inte att fega om man ska ha med medaljerna att göra.

Bra start

Startskottet gick och ett antal hundra cyklister i tävlingsklasserna stormade fram genom Ludvika och ut mot skogarna nordväst om stan. Jag såg till att hålla en bra position, men det var svårt i det stora startfältet. Det var många cyklister som ville vara långt fram och som desssutom har kapacitet till att vara långt framme hela loppet igenom. Efter några kilometer kom vi in i första backen och benen svarade bra. Jag hängde med bra och kunde behålla min position långt fram när det var dags att dundra utför grusvägen och genom molnet av vägdamm. Såg knappt vägen framför mig, men det var bara att gå på känsla och se till så att man inte kom för nära framförvarande cyklist. När den breda grusvägen byttes mot lite smalare motionsspår blev det lite positionskrig och än värre blev det när vi gick in på första singletrack-stigen. Testosteronhalten hos vissa cyklister är så hög att man kan ta på den. Lägg där till att man får känna på ett och annat kolfiberstyre i baksidan av lår och i underarmen. MTB är en fysisk sport...på många sätt.

Sämre fortsättning

25-30 minuter hade gått och jag var fortfarande med i första gruppen som bestod av ett 20-tal elitcyklister, några juniorer och ca tio tävlandes i veteranklasserna. Från H40 fanns Fredrik Lagercrantz, som dominerat H40 denna säsongen. Han låg en bit framför mig i klungan och alldeles i min närhet hade jag bröderna Mård som blev etta och två på XCM-SM 2018, Simon Gabrielsson som jag ofta tampas med på långloppen, Zwift-monstret Samuel Brännlund, Jonas Pettersson och Robert Österling, plus någon till. Tempot var högt uppskruvat och korta, men branta backar avlöste varandra likt knallskott på High Chaperall. Pulsen var hög och benen började känna av den hårda starten. Vi kom in i en litet längre backe och det stumnade till i mina ben. Jag orkade helt enkelt inte gå med när det sprack upp. Jag fick släppa kontakten med flertalet ovan nämnda H40-cyklister. Efter backen var det heller ingen vila. Min kropp skrek efter lite återhämtning, men det skulle dröja länge till nästa lättåkta parti. Inom ett par kilometer skulle vi ta oss an två backar till och jag blev omkörd och ifrånkörd av ytterligare cyklister.

Återhämtning

Banans högsta punkt nåddes efter 40 minuter och nu hade en grupp med 5-6 andra H40-cyklister kommit ikapp mig. Jag var inte helt hundra på hur många som var framför mig, men kampen om medaljerna kändes uppgiven. Jag räckte helt enkelt inte till, men loppet fortsätter och det är bara att kämpa på. Det är i alla fall extrem roligt att tävla på den här banan. Så krävande och så mycket rolig stig. Nu blev det lite mer lättåkt, åtminstone för mig. Det var inte så mycket uppför på ett tag och på de stökiga stigarna kunde jag enkelt hänga med och fick lite återhämtning. Sedan väntade några lättåkta partier på vägen tillbaka till Ludvika innan det var dags för att ta sig an loop två och den andra halvan av loppet. Loopen börjar med en backe uppför Högberget i Ludvika. Sedan är det backe på backe och väldigt få platta kilometrar. Den andra loopen är grym, men mina ben kändes bättre och jag var inte nöjd med att befinna mig i en grupp med så många cyklster. Så jag tog täten i vår grupp på toppen och gasade på för att försöka göra det jobbigt för de andra. Tror jag lyckades för vi blev nog färre och färre i min grupp. Hade dock inte så bra koll för jag fokuserade framåt eftersom jag började närma mig Henrik Mård.

Bara att gasa

Vi kom ikapp Mård och höll sedan ett bra tempo på den nya förlängda delen av banan. Den var tuff, men rolig. Vi närmade oss flera cyklister och efter ett tag såg jag de båda La Chemise-cykliserna Jonas Pettersson och Robert Österling framför oss. På ett grusvägsparti svagt uppför närmade vi oss snabbt och strax innan vi skulle svänga in på en stig ökade jag farten för att ta mig förbi så att jag skulle vara först in på stigen. Jag visste fortfarande inte vilken placering jag låg på, men tänkte att det max är tre eller fyra framför mig, kanske till och med bara två. Jag gasade på och det svarade bra. Fick en lucka till övriga i min klass och fick sällskap av en tävlandes i elit. Hade gärna fått med mig någon till för att hjälpa till med farten på de fåtal platta partierna, men det kanske kan gå ändå. 

"Bara" 20 km kvar, men två ordentliga grusvägsbackar återstår. Dessutom började min fartökning göra sig ordentligt påmind i benen. Luckan bakåt blev inte så stor som jag hade önskat och när jag på knixig stig (Enduro DH heter den på Strava och gör skäl för namnet) lyckades slå i ena pedalen i en stor sten blev följden en saltomortal (ni vet väl att det ordet kommer från latin och betyder dödssprång), men jag landade inte på fötterna. Blev ordentliga poängavdrag där. Reste mig upp och svarade snabbt JA på frågan om det gick bra av han som låg precis bakom mig utan att egentligen ha tillräckligt med underlag för att svara korrekt på den frågan. Det finns liksom inte utrymme till att känna efter. Tog tag i min cykel för att komma iväg innan de bakom mig skulle hinna passera och köra ifrån mig. Såg dock att kedjan hade hoppat och fick ägna onödiga sekunder på att lyfta på den på framklingan igen. Tillräckligt många sekunder för att Henrik Mård skulle passera och få ett försprång på ca 10 sekunder. 

Krokig avslutning

Något mörbultad tog jag upp jakten på framförvarande. Kunde ansluta till bland annat Henrik Öijer och vi tog in någon sekund på Mård, men när vi kom till dagens näst sista långa backe kroknade jag och blev dessutom ikappåkt av Simon Gabrielsson. Henrik Mård gjorde en riktigt bra avslutning på tävlingen och försvann snart ur sikte. Med knappt en mil kvar var det bara den fruktade Leos backe kvar. 1200 meter lång och bitvis riktigt brant. Jag stod nästan stilla, så kändes det i alla fall och Simon fick en lucka på 20-30 sekunder som jag inte kunde täppa. Sista biten in mot målgången vid ABB Arena i Ludvika handlade mest om överlevnad. Gjorde ett taffligt försök till att spurta om placeringar i totalen, vilket gick sådär. Kom in som 35:a totalt i alla klasser och 5:a i H40. Fredrik Lagercrantz tog hem SM-guldet och bakom honom spurtade bröderna Mård om de övriga medaljerna. 

Nöjd femma

Jag är nöjd med min insats överlag även om jag inte nådde pallen, vilket var min målsättning. En femteplats i H40 är bra i det här startfältet. Jag gav i alla fall mig själv chansen att nå mitt mål. Jag spände bågen i starten och sedan i den tredje fjärdedelen av loppet. Jag var ju faktiskt uppe på en tredjeplast ett tag innan min vurpa. Ska dock inte skylla på vurpan. Jag hade ändå inte kunnat hålla undan för Henrik Mård som körde urstarkt på slutet. Är också nöjd med att jag kunde undvika kramp, hela loppet, trots en tävlingstid på drygt 3 timmar. Tror mina förberedelser med Resorb och mineraltillskott gjorde susen och ett upplägg jag ska kopiera till framtida tävlingar.

Nu ska jag ladda om inför Cykelvasan och hoppas på en vecka med riktigt bra träning. Har semester fram till Vasan och ser fram emot en vecka i Sälen. Men först, ett klubbmästerskap i Lunedi. Då pratar vi om landsvägscykling och det kan ju vara kul det med.

Foton från Cykelkanalen.se och Mtbfoto.se














1 kommentar: